torsdag 29 september 2016

En bit på väg

Då var det gjort!

Manus med följebrev postades klockan 14.23 i brevlådan bakom ICA i Borrby. Mottagare? Författarcentrum Öst och deras lektörstjänst. Om några dagar får jag en faktura och när den är betald skickas mitt manus till en av Författarcentrums lektörer.

Sedan får jag vänta och förhoppningsvis har jag kommentarerna om 6 veckor. Och vilket fantastiskt nöje att då låta hjärnan få sysselsätta sig med alla omarbetningar. Att åter få sjunka in i texten, i den värld jag skapat och som på många sätt existerar parallellt med min vardag här, 70 mil från Stockholm och Vasastan där Daniel lånar en lägenhet i november.

Jag har gått på gatorna bredvid Daniel - sett vad han har sett, suttit på cafét en trappa ned på gatan bredvid den lilla parken, stannat vid rödljusen och fått byxorna nedstänkta av bilarna som kört alldeles för fort. Gator och platser finns i verkligheten men har ändå fått ett eget och nytt liv genom mina ord.

Nu väntar jag. Och tänker samtidigt på den nya text som långsamt växer fram i mitt huvud. Starkast är bilden av fadern som strax innan jul skriver en hälsning till barnen i deras julklappsböcker. En bok får ingen hälsning för barnet sover i graven på andra sidan parken framför den gula kyrkans mörka portar.

Hon sover men kommer snart att vakna.

Jag kommer att väcka henne.

Försiktigt och milt förstås.

söndag 25 september 2016

Bokmässan del 2

Bokmässans vimmel är det lätt att tappa bort sig, både mentalt som kroppsligen. Men med ett mål blir det lättare att orientera sig och så stod jag så där, framför Författarcentrums monter och ställde de frågor jag samlat på mig kring deras tjänst av lektörläsning av manus. Egentligen hade jag redan bestämt mig men nu blev beslutet än lättare att fatta och nu ska jag skicka iväg mitt senaste manus till dem.

Och sedan återstår att vänta.

Precis som när jag tidigare skickat iväg manus till förlag och väntat på besked men den här gången känns väntan faktiskt ännu mer spännande. Vetskapen att jag om cirka 6-7 veckor kommer att sitta med en professionell lektörs utlåtande i mina händer.

Men än har jag inte postat mitt manus. Först ska jag formulera mina förväntningar på utlåtandet, vad jag vill med mitt manus, vilka frågor jag vill ha svar på. För det är många detaljer i ett manus som jag som upphovsman undrar över. Har jag valt rätt tempus? Är karaktärerna och deras handlingar trovärdiga? Finns det onödiga passager som kan tas bort? Hittar läsaren de små ledtrådar jag lagt ut som bidrar till förståelsen av slutet?

Med svaret på dessa frågor har jag sedan det fantastiska nöjet att sätta mig ned och omarbeta texten. Kanske låter det tråkigt men jag älskar att ändra, ta bort och skriva nytt. Den här gången dessutom med ett proffs förslag på förbättringar.

Och med rodnande kinder får jag dessutom erkänna att jag tog modet till mig (det behövdes verkligen!) och gick fram till ett av de förlag jag brukar posta mina manus till. De svarar alltid snabbt och med en kommentar om mitt manus och det tackade jag dem för. Efteråt var jag alldeles darrig och skämdes och ångrade mig och kom på bättre saker jag borde sagt.

Men ett ögonblick är just ett ögonblick och sekunden efteråt har det där ögonblicket redan blivit historia och ord jag skulle velat säga eller haft osagda har redan lämnat mina läppar.

Ord ÅR magiska. De kan försvinna på ett ögonblick. De kan stanna kvar i en evighet.

Ord lever sitt eget liv.

torsdag 22 september 2016

Bokmässan del 1

För vilken gång i ordningen vet jag inte men i morgon bär det av till Göteborg och Bokmässan. Det är några år sedan sist och i år har jag bara två montrar jag planerar att besöka, resten får bli vad stunden ger.


I monter B07:01 huserar Tidningen Skriva  som jag sedan två år prenumererar på. Det finns mycket att läsa och inspireras av när det gäller skrivande men jag måste säga att den här tidskriften är en av mina absoluta favoriter. Varje nummer ger mig tips, idéer, inspiration och motivation att fortsätta skriva. Och numren bildar ett eget litet referensbibliotek uppe i mitt skrivrum, perfekta att plocka fram och läsa om när stiltje råder i hjärnan.


Besök nummer två blir hos Författarcentrum i monter A01:62. De erbjuder bland annat lektörstjänst och det ska jag ställa några frågor kring innan jag bestämmer mig för att skicka iväg ett manus för genomläsning och utlåtande. Om allt går som jag planerar så kommer jag ha ett lektörsläst manus att arbeta med under november och december.


Att bara vara där - att inandas, att leva i det som för fyra intensiva dagar är Bokmässan, är alltid en speciell känsla. Det aldrig tystnade sorlet från tusentals besökare och utställare. Kända ansikten i vimlet. Doften av böcker, trycksvärta och kaffe i pappersmuggar. Och allting för Litteraturens skull!


Och jag kan ju inte låta bli att drömma om dagen då min debutbok finns i en av montrarna, då jag har en punkt på ett seminarium, då jag sitter och signerar böcker så bläcket glöder.


Tills dess får jag nöja mig med att vara en besökare. Och det är faktiskt inte så dumt det heller!



söndag 18 september 2016

Ordlöst skrivande

Nåja, ordlöst i den bemärkelsen att jag inte fysiskt skriver ord på papper eller dator. I huvudet och i mina tankar skriver jag dock desto mer.


Just nu planerar jag för det som ska bli mitt nya romanmanus och innan formen för berättelsen har satt sig så tillbringar jag tid med att leta efter rätt sätt att börja. I huvudet skriver jag långa meningar. Provar formuleringar, känslostämningar och tonfall. Jag skapar den värld jag snart skall befolka med människor, djur ( åtminstone en häst blir det), landskap och byggnader. Visualiserar jag allt detta för mitt inre innan jag börjar skriva så blir texten som sen växer fram mer levande för mig, och förhoppningsvis också för dig som läsare.


Mycket av miljöerna finns på riktigt, även om jag kommer att ta mig friheten att ändra om efter eget tycke och smak. Många av personerna finns eller har funnits på riktigt, men samma sak här - jag kommer att låta dem agera efter min vilja. Fast redan här vet jag att detta är en sanning med modifikation. Karaktärerna har en stark egen vilja och brukar gå vägar jag inte alls tänkt mig att de ska gå. Och så ska det nog vara.


I natt vaknade jag mitt i en dröm och kunde inte somna om så snabbt som jag önskade. Istället lät jag mina tankar vandra iväg till den värld där min nya vän bor. Eller bodde. Hon finns och är väldigt levande för mig, men i verkligheten är hon död sedan många år. Jag försökte höra hennes röst men än så länge har hon inte talat. Skrattat, ja. Men inte talat. Talet kommer nog vad det lider och jag vet att hon har mycket att säga.


Och även om hon rent faktiskt är både död och begraven så kan jag bara tänka på henne som levande. Av de karaktärer som befolkat mina texter är hon hittills den mest levande. Hon har en förmåga att få alla i sin omgivning att känna sig sedda och älskade. Hennes död lämnade många i stor saknad.


Nu sträcker hon ut sin hand och jag känner hennes svala (men absolut inte kalla) fingertoppar nudda vid mina. Hon tar ett stadigt tag om min hand och börjar dra iväg med mig. Hon vill visa något och jag tror det är bäst att jag följer med.



tisdag 13 september 2016

En hand att hålla

Jag har fått en ny vän!


Hon skrattar ofta, tycker om att springa i gräset och att hjälpa till på gården där hon bor. Sedan jag lärde känna henne har hon inte lämnat mig någon ro. Jag tänker på henne så ofta att det känns som om hon är här tillsammans med mig i detta nu. Hennes röst, ljus och varm med ett skratt lurandes på tungspetsen. Faktiskt har jag svårt att tro att hon någonsin gråter.


Hon är både ung och gammal, kan minnas saker som hänt för länge sedan och samtidigt se in i framtiden. Hon har en styrka jag beundrar, ett mod jag saknar och en livssyn betydligt ljusare än min egen.


Min nyfunna vän kommer snart att börja ta en annan och för henne ny form när hon blir huvudpersonen i mitt nya romanmanus. Vi har känt till varandra sedan tidigare men inte blivit presenterade förrän nu. Det finns så mycket att utforska hos henne, tillsammans med henne.


Jag ser hennes utsträckta hand. Solen som silar ned genom gårdens stora lindträd och blänker i hennes ljusa hår. Ögonen som skrattar - munnen, kinderna, allting skrattar. Och jag börjar skratta jag med för det går inte att värja sig mot all denna lycka, mot detta ljus som översköljer mig.


Och jag är ledsen för jag vet att hon måste dö en gång till.

söndag 11 september 2016

En röst hittar hem

Innan ett manus börjar ta form finns flera viktiga saker som måste finna sin plats. Det viktigaste för mig är berättarrösten, vem som berättar och ur vilket perspektiv. Rösten måste kännas absolut rätt för att historien ska kunna rullas ut. Utan röst ingen början.

Jag har länge gått och funderat på nästa manus. Grundhistorien finns. Slutet finns. Fakta från verkligheten finns. Detaljer, dialoger, miljöer finns.

Men berättarrösten saknas.

Tills idag. Jag sitter på stranden vid Sandhammaren och läser en roman av Kerstin Norborg som heter "Kommer aldrig att få veta om hon hör" då det kommer till mig. Insikten att rösten som ska berätta min historia tillhör en död person.

Och allting faller på plats.

Det är som om hela historien blir levande när jag vet vem som ska, vem som måste, berätta min historia.

Hon som kommer att berätta min historia har ett namn, men det är än så länge bara jag som vet vad hon heter. Hon är stark. Hon kommer att kunna bära mig genom hela manuset på väg mot slutet. Lugn och trovärdig kommer hon att lotsa dig som läsare framåt. Hon kommer att stå vid din sida, ta din hand i sin ganska lilla hand och följa dig längs vägen.

Hon kommer att berätta sin historia med en styrka jag beundrar.

lördag 3 september 2016

Ett ögonblick av delade världar

Tre par ögon på en stig i Sandskogen utanför Ystad. Två par tillhörande ett hjortpar. Mina ögon som såg in i deras. Mörka, outgrundliga och så vackra. Vi möttes i motionsspåret och vi blev alla tre förvånade över det oväntade sällskapet. Sekunderna gick. Vi stod alldeles stilla alla tre. Tre par ögon som såg på varandra. Tre medvetanden. Tre själar och tre synsätt på världen. Och jag upplevde en stund av fullkomlig närvaro. Vår gemensamma närvaro där i eftermiddagssolens varma regndoftande skog.

Så var stunden förbi. Tiden tog ett kliv framåt och så även hjortarna. Med några långsamma steg försvann de in i grönskan och endast ett svagt prasslande av löv mot varm päls återstod. Jag stod still ytterligare några sekunder innan jag började springa igen. När jag såg in genom de täta snåren av ek och rönn såg jag ytterligare ett par ögon. Ett kid med ljusbrun päls och lika mörka ögon som de två vuxna hjortarna betraktade mig från dunklet under trädkronorna.

Stigen svängde och jag sprang längs med järnvägsspåret och vidare bort mot den gamla skjutbanan. Och de mörka ögonen stannade kvar hos mig. Vi hade delat varandras världar en kort stund. För några ögonblick korsades inte bara vår väg bokstavligt utan också våra medvetanden hade existerat parallellt med varandras där i eftermiddagen.

Parallella skeenden, människor som egentligen inte skulle ha mötts, händelser formade utav ödet eller slumpen. I mitt andra manus jag skrivit reser en man med nattåget mellan Göteborg och Umeå. Utanför tåget pågår vardagen, den svenska natten och mörkrets varelser kryper inpå tåget som färdas framåt, oförmöget att lämna sitt spår.

Fjättrat utanför rörelsens kraft.

En kvinna tar äntligen livet av sin plågoande, en hare fryser i vinternatten och upplever en kort stunds värme innan rävens käftar krossar hennes nacke, en mamma kliver upp i mörkret innan familjen vaknar och gråter i bilen på väg till busshållplatsen. Parallella världar korsas några ögonblick utan att märka varandras närvaro.

Vi finns här under en tid som kallas ett liv. Samtidigt existerar så mycket mer än det vi råkar se och uppleva just nu, just här i det som är nuet.

Och jag hoppas på fler oväntade möten.