Med lite ojämna mellanrum pratar jag i Sveriges radio P4 Kristianstad i ett program som heter Förmiddag med Helene Persson. Sedan några år tillbaka är jag en av deltagarna i Bokklubben som tipsar och pratar böcker.
Nästa Bokklubb träffas den 7 november klockan 10.30. Temat? Nobelpriset i litteratur förstås. Så nu läser jag nobelpristagare i jakten på någon eller några som känns aktuella att läsa idag. Sully Prudhomme som var först ut 1901 kommer jag inte att rekommendera även om hans poesi visserligen är vacker. Lagerlöf? Böll? Sartre? Undset, Heidenstam, Laxness eller Camus?
Det finns många att välja mellan och jag har inte bestämt mig än.
När jag gick på gymnasiet frågade vår lärare i svenska om vi hade några förslag på temaarbeten. Jag räckte upp handen och sa att nobelpristagare i litteratur vore kul att arbeta kring. Läraren, Barbro om jag minns rätt, blev glad men resten av klassen suckade högljutt. Mitt arbete kom att handla om Anatole France som fick priset 1921. En författare som drev med överheten och kyrkan (Vatikanen bannlyste faktiskt hans böcker) och som var uttalad pacifist. Ett av mina favoritcitat är hämtat ur en av Frances böcker, nu kan jag tyvärr inte hitta ursprungskällan men det lyder som följer:
"Här är min mänskliga bikupa där jag har min cell för att destillera lärdomens en smula beska honung"
Om jag minns rätt beskriver en av karaktärerna i någon av Frances historier sitt arbetsrum med dessa ord.
Nu läser jag vidare bland nobelpristagare och hoppas kunna hitta något innan måndag.
Och betyget på mitt arbete om Anatole France? 5+ förstås!
måndag 31 oktober 2016
fredag 28 oktober 2016
Författarens villkor
Nu är jag inte riktigt där än men det finns många dagböcker, brevsamlingar och biografier om och av författare. Jag läser ofta om Joyce Carol Oates dagböcker och så också den rumänske Mircea Cartarescus. Oates dagbok är tämligen vardaglig med notiser ur det dagliga livet med middagar, resor, pianospel och arbetet som lärare på olika universitet. I vardagen finns skrivandet alltid närvarande, ibland otvunget och lätt men oftare plågsamt och svårt. Men alltid nödvändigt. Cartarescu beskriver också sitt liv detaljerat men med ett mörker ständigt närvarande. Tvivel på det egna skrivandet finns hos båda och ändå fortsätter orden att födas ur deras hjärnor.
Just nu har jag påbörjat Pär Lagerkvists dagböcker från tidigt 1900-tal, de första anteckningarna är från 1906 när han blott är 15 år gammal. Några år framåt har han blivit publicerad ett flertal gånger men upplever inte någon stor lycka för den sakens skull. Men skriva måste han.
"Jag skriver inte för att skriva en bra bok, jag skriver för att få leva mitt eget liv."
Varför vi som skriver gör just det har vi säkert många olika svar på. För egen del känns Lagerkvists ord väldigt sanna för mig. Jag skriver också för att leva mitt eget liv. Skriver fram mig själv i raderna som en efter en växer fram. Samtidigt vill jag också skriva en bra bok men om jag inte först skrivit fram mig själv och lever mitt eget liv tack vare skrivandet så kan det inte bli en bra bok.
Oates, Cartarescu och Lagerkvist är sinsemellan väldigt olika. Men de ger också en samstämmig bild av författarens våndor när det kommer till skrivandets villkor. Skrivandet som både när och tär själen. Skrivandet som upptar så mycket tid och ändå tycks tiden aldrig räcka till. Skrivandet som en plåga och en njutning.
Så jag fortsätter att skriva. Och jodå, även jag skriver dagbok. En dag kanske någon sitter och läser min dagbok och känner igen sig i en författares våndor för hundra år sedan.
Men dit är det tämligen långt.
Just nu har jag påbörjat Pär Lagerkvists dagböcker från tidigt 1900-tal, de första anteckningarna är från 1906 när han blott är 15 år gammal. Några år framåt har han blivit publicerad ett flertal gånger men upplever inte någon stor lycka för den sakens skull. Men skriva måste han.
"Jag skriver inte för att skriva en bra bok, jag skriver för att få leva mitt eget liv."
Varför vi som skriver gör just det har vi säkert många olika svar på. För egen del känns Lagerkvists ord väldigt sanna för mig. Jag skriver också för att leva mitt eget liv. Skriver fram mig själv i raderna som en efter en växer fram. Samtidigt vill jag också skriva en bra bok men om jag inte först skrivit fram mig själv och lever mitt eget liv tack vare skrivandet så kan det inte bli en bra bok.
Oates, Cartarescu och Lagerkvist är sinsemellan väldigt olika. Men de ger också en samstämmig bild av författarens våndor när det kommer till skrivandets villkor. Skrivandet som både när och tär själen. Skrivandet som upptar så mycket tid och ändå tycks tiden aldrig räcka till. Skrivandet som en plåga och en njutning.
Så jag fortsätter att skriva. Och jodå, även jag skriver dagbok. En dag kanske någon sitter och läser min dagbok och känner igen sig i en författares våndor för hundra år sedan.
Men dit är det tämligen långt.
söndag 23 oktober 2016
Det var en mörk och stormig natt...
Nytt nummer av Tidningen Skriva! Ny layout och lite annorlunda innehåll men lika bra, eller ännu bättre, som vanligt.
Läste med extra stort intresse artikeln om vikten av en bra början. Av att ha en fantastisk första mening och en lockande inledning. Exempel på flera inledande meningar fick mig att fundera över mina egna första meningar och hur de fungerar.
På sätt och vis kan den allra första meningen innehålla hela romanen. Bilda en novell eller en dikt.
Om författaren är bra.
Och jag inser att jag inte lagt så stor vikt vid den första meningen som jag kunnat. Även om inte hela romanen faller på en dålig första mening så förtjänar läsaren att mötas av ord som betyder någonting från den allra första bokstaven i historien.
Ja, den första meningen är i sanning värd att arbeta lite extra med. Men den är också ofta just det första jag skriver i ett nytt manus och därför tror jag att jag har svårt att ta bort en dålig första mening eller att ändra den till någonting helt annat än den först var. Av sentimentalitet, dålig självinsikt eller bara lathet - jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att låta möjligheten med en fantastisk första mening gå mig förbi i fortsättningen.
Nu ska jag sätta mig med en av mina anteckningsböcker och skriva fantastiska meningar. Vem vet, en av de meningarna kanske blir den första meningen i min debutroman?
Läste med extra stort intresse artikeln om vikten av en bra början. Av att ha en fantastisk första mening och en lockande inledning. Exempel på flera inledande meningar fick mig att fundera över mina egna första meningar och hur de fungerar.
På sätt och vis kan den allra första meningen innehålla hela romanen. Bilda en novell eller en dikt.
Om författaren är bra.
Och jag inser att jag inte lagt så stor vikt vid den första meningen som jag kunnat. Även om inte hela romanen faller på en dålig första mening så förtjänar läsaren att mötas av ord som betyder någonting från den allra första bokstaven i historien.
Ja, den första meningen är i sanning värd att arbeta lite extra med. Men den är också ofta just det första jag skriver i ett nytt manus och därför tror jag att jag har svårt att ta bort en dålig första mening eller att ändra den till någonting helt annat än den först var. Av sentimentalitet, dålig självinsikt eller bara lathet - jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att låta möjligheten med en fantastisk första mening gå mig förbi i fortsättningen.
Nu ska jag sätta mig med en av mina anteckningsböcker och skriva fantastiska meningar. Vem vet, en av de meningarna kanske blir den första meningen i min debutroman?
onsdag 19 oktober 2016
Skrivandets ensamhet
En av många fördelar med att ha ett eget bibliotek hemma är att snabbt kunna plocka fram en bok när läslusten drabbar mig. Häromdagen när jag satt med en katt i knät så kunde jag sträcka ut handen och på armslängds avstånd dra ut en liten bok i rödbrunt klot med titeltryck i svart; Att skriva av Marguerite Duras utgiven av Ellerströms 2014 och i översättning av Kennet Klemets.
Boken innehåller fem kortare texter där just texten Att skriva är den jag tycker mest om, tillsammans med Den unge engelske pilotens död. Att skriva, franska originalets titel Écrire, är en personlig betraktelse över Duras eget skrivande och den ensamhet den innebar.
"Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva" står att läsa på sidan 12. En mening som tycks innehålla skrivandets mödor i ett koncentrat jag nästan inte kan ta in.
Skrivandets ensamhet.
Vidare skriver Duras "att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt."
Det enda som befolkade mitt liv.
Som gjorde det magiskt.
Att skriva är i mångt och mycket en resa in i ensamhetens labyrinter. Att skriva är att våga se in i min egen själs allra mörkaste skrymslen.
Men att skriva är också en öppning. Ett vidgande av ensamheten. En vilja att dela med mig; att ge min berättelse till dig som läser.
Samtidigt kan jag inte bortse från skrivandets ensamhet, för som Duras skriver i sin text så går det kanske inte att skriva i något annat än just ensamhet. Ensamheten är både priset och sporren till att fortsätta skriva.
Och hur det nu än står till med ensamheten så fortsätter jag att skriva.
Att skriva.
Écrire.
Boken innehåller fem kortare texter där just texten Att skriva är den jag tycker mest om, tillsammans med Den unge engelske pilotens död. Att skriva, franska originalets titel Écrire, är en personlig betraktelse över Duras eget skrivande och den ensamhet den innebar.
"Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva" står att läsa på sidan 12. En mening som tycks innehålla skrivandets mödor i ett koncentrat jag nästan inte kan ta in.
Skrivandets ensamhet.
Vidare skriver Duras "att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt."
Det enda som befolkade mitt liv.
Som gjorde det magiskt.
Att skriva är i mångt och mycket en resa in i ensamhetens labyrinter. Att skriva är att våga se in i min egen själs allra mörkaste skrymslen.
Men att skriva är också en öppning. Ett vidgande av ensamheten. En vilja att dela med mig; att ge min berättelse till dig som läser.
Samtidigt kan jag inte bortse från skrivandets ensamhet, för som Duras skriver i sin text så går det kanske inte att skriva i något annat än just ensamhet. Ensamheten är både priset och sporren till att fortsätta skriva.
Och hur det nu än står till med ensamheten så fortsätter jag att skriva.
Att skriva.
Écrire.
torsdag 6 oktober 2016
Skogens poesi
Idag blåste starka höstvindar när jag sprang min mil i Sandskogen. Alla utom jag verkade söka skydd någon annanstans. Inga rådjur eller hjortar, inte en enda ekorre eller fågel syntes till. Till och med sniglarna hade dragit sig undan och lämnat stigen tom. Kvar låg löv, tallbarr och kottar.
Citrongula löv från asken, djupt blodröda asplöv, kanelbruna grankottar och mjuka drivor av tallbarr. Mystiska svampar på en stubbe. Mörkt grön mossa som vällde ut från skogen och kantade stigen. Vissnande ormbukar och en doft av - förlorad sommar.
Redan under förra löprundan började jag tänka på löven som bokstäver. Varje enskilt löv en bokstav. Löven på en kvist bildar ett ord eller kanske en hel mening. En gren full med kvistar bildar ett kapitel. Ett träd en hel roman. Den lilla aspen längs stigens kant en dikt. En större lönn bildar ett mäktigt epos över svunna somrar. En allé av ännu gröna ekar spelar sin egen höstsonat med toner bara de själva kan tyda och ord ingen ännu sjungit.
Hösten har så länge jag kan minnas varit min absoluta favoritårstid. Kanske är det trädens sång om sedan länge svunna daggdroppar på löv som förmultnat och bildat jord som jag tycker om att lyssna till? Eller kanske är det rönnens lysande klasar med sura bär och deras kärva poesi jag tycker om att läsa? Enbuskarnas sonetter i aspdungen där inga kor betat på generationer?
Jag fortsätter lyssna och samla in bokstäver. Och dikten jag börjat skriva tar form. Ännu diffus och lite luddig i kanterna, likt ett sönderblåst almlöv, men alltmer fast och levande. Löven faller och träden förbereder sig för frost och mörker. Orden flyttar in till mig och jag känner mig alltmer levande och redo att börja höstens stora utmaning - inledningen till romanen om Solveig.
Citrongula löv från asken, djupt blodröda asplöv, kanelbruna grankottar och mjuka drivor av tallbarr. Mystiska svampar på en stubbe. Mörkt grön mossa som vällde ut från skogen och kantade stigen. Vissnande ormbukar och en doft av - förlorad sommar.
Redan under förra löprundan började jag tänka på löven som bokstäver. Varje enskilt löv en bokstav. Löven på en kvist bildar ett ord eller kanske en hel mening. En gren full med kvistar bildar ett kapitel. Ett träd en hel roman. Den lilla aspen längs stigens kant en dikt. En större lönn bildar ett mäktigt epos över svunna somrar. En allé av ännu gröna ekar spelar sin egen höstsonat med toner bara de själva kan tyda och ord ingen ännu sjungit.
Hösten har så länge jag kan minnas varit min absoluta favoritårstid. Kanske är det trädens sång om sedan länge svunna daggdroppar på löv som förmultnat och bildat jord som jag tycker om att lyssna till? Eller kanske är det rönnens lysande klasar med sura bär och deras kärva poesi jag tycker om att läsa? Enbuskarnas sonetter i aspdungen där inga kor betat på generationer?
Jag fortsätter lyssna och samla in bokstäver. Och dikten jag börjat skriva tar form. Ännu diffus och lite luddig i kanterna, likt ett sönderblåst almlöv, men alltmer fast och levande. Löven faller och träden förbereder sig för frost och mörker. Orden flyttar in till mig och jag känner mig alltmer levande och redo att börja höstens stora utmaning - inledningen till romanen om Solveig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)