Gott Nytt År!

Fem månader sedan jag startade min blog. Fem månader där mitt skrivande har hittat nya vägar mot målet; Debutromanen.

Jag har många önskningar och förhoppningar inför det nya året. Förutom rent allmänmänskliga önskningar om fred och medmänsklighet så har jag drömmar som jag hoppas ska bli verkliga 2017:

• En stor anslagstavla till skrivrummet.
• Nya tuschpennor med tunn spets.
• En stol där jag kan sitta bekvämt länge utan att behöva ta paus.
• En ny bokhylla som slukar alla papper, böcker och nummer av tidningen Skriva.

Och den största drömmen av alla. Att det där telefonsamtalet jag fantiserat om så många gånger äntligen kommer. Att en röst talar om att de vill ge ut mitt manus.

Jag jobbar på och vet att telefonsamtalet en dag kommer.

Daniel och Nicholas firar förresten Nyårsafton tillsammans i Daniels lilla lägenhet i Sala. Just nu tar de en promenad i Stadsparken med de vita små broarna som välver sig över mörka dammar. De stannar till på en liten holme, den där den gamla kvarnen ligger, och ser ut över vattnet där dimman stiger upp ur eftermiddagen och ritar deras drömmar med glänsande vattendroppar. Sedan passerar de musikpaviljongen där Daniel för så många somrar sedan satt i det ljumma sommarregnet med en vän som sedan länge försvunnit. Med Nicholas varma hand i sin kan han för första gången på tjugo år betrakta skulpturen framför paviljongen utan att börja gråta.

Innan de firar Nyårsafton tillsammans återstår för mig att skriva klart deras historia som de delar under november.

Och med ett glas halvtorr champagne på bordet bredvid mig önskar jag Er, mina fina läsare, ett riktigt Gott Nytt År!

Mina tre sekreterare

Julen har passerat och jag har låtit manuset vila sedan den 20:e december. Med en känsla av att arbetet går för långsamt och för fort på samma gång sätter jag mig med manuset i vårt bibliotek. En kopp Earl Grey och en rödpenna. Brasa i kaminen och alla mina tre sekreterare som sällskap. Solveig till vänster i bild, Gerda i mitten och Ester till höger.

Läser det jag skrivit så här långt. Låter pennan markera, stryker under och över ord. Solveig hoppar upp i knät. Läsningen blir lite besvärlig men nu kommer jag ingen vart så det är bara att fortsätta läsa och låta det röda tuschet bli min förlängda tanke på pappret.

Och det känns bra. Riktigt bra. Jag tycker att Daniel blivit mer tydlig. Att jag lyckats ge honom starkare konturer. En starkare röst i sin värld av skuggor, minnen och mörker. Jag tycker att den novembermånad som jag skildrar framträder med ett alldeles eget liv, en del av ett år som existerar där på papprets sidor men som inte är det 2016 där jag befinner mig rent kroppsligt.

Nu har jag lite kvar att läsa av det jag hunnit omarbeta så här långt och det blir en flygande start in till resten av Daniels värld.

Jag vet vad som kommer att hända och ändå är jag så nyfiken. För än så länge kan Daniel hitta på saker som jag inte planerat. Och även om jag har en rödpenna i högsta hugg så går inte vad som helst att bara stryka över.

Och med tre sekreterare som hjälper till blir arbetet så mycket roligare!

Ett kapitel i natten

Kanske var det Daniel som väckte mig i natt. Klockan 02.30 klev jag upp efter att ha försökt somna om. Det var lite glöd kvar i köksspisen och snart satt jag med en kanna te i kökssoffan med en av katterna i knät. Drack kopp på kopp med Earl Grey och lät tankarna vandra i sin helt egen takt och gå sina egna vägar.

Adventsstjärnans röda papp gav rummet en sällsam glöd tillsammans med brasan i spisen och två tända stearinljus. En ensam bil passerade på landsvägen och en stund senare kom saltbilen med sina gula snurrande ljus på taket. Jag reste på mig och tittade ut i trädgården där en tunn vit hinna av frost låg över körsbärsträden, växthuset och gräsmattan. Termometern visade 5 minusgrader.

Tankarna drogs till manuset och den kyliga promenad som Daniel just tar. Han vandrar genom Gamla stan och söker någonting - ensamhet eller sällskap? Och hur ska promenaden sluta?

Jag gick upp till skrivrummet för att ta reda på hur det skulle gå. Lät Daniel fortsätta sin promenad tills han kommit fram, eller kanske kommit tillbaka? För när promenaden är slut står han på trottoaren nedanför Nicholas fönster och betraktar siluetten av den unga mannen i det upplysta fönstret.

Kapitlet är nu mer eller mindre klart, nr 12 som jag haft lite problem med. Och när jag läste nästa kapitel där Daniel inte kan sova och går upp mitt i natten kändes det som om jag var där med honom. Jag tittade på klockan, 04.51. Läste en gång till i manuset:

Klockan 04:51
Han somnade i soffan. Teet kallnade i kannan och krukväxten på fönsterbrädan lät ett blad med bruntorra kanter falla till golvet.

!!!

Men jag ska inte somna i soffan. Jag ska brygga en kanna te till och fundera över kapitel 14. Och nu är jag alldeles strax halvvägs med manuset.

Nästan halvvägs

Håller sedan igår på med kapitel 12 av 31 stycken sammanlagt. Funderar på om kapitlet borde byta plats och ligga tidigare i berättelsen, rentav som nr 2.

Att sitta och skriva om ett manus är så annorlunda mot att skriva första utkastet. Då, när jag precis har börjat, är historien ännu lite vacklande och jag känner hela tiden en oro över att inte hitta rätt berättarröst. Men när den väl börjat tala så känner jag mig trygg. När jag sitter där och börjar på ett manus så har jag någon slags plan över hur det ska utvecklas men ändå finns många oklarheter och frågor jag inte vet svaret på.

Att sitta som jag gör nu och arbeta om känns annorlunda. Det är ungefär 8 månader sedan jag sist arbetade med texten och när jag satte mig ned för att börja så kände jag mig först lite vilsen på något vis. Det tog några kapitel innan berättelsen lät mig komma nära igen, innan det var jag som bestämde igen. Att läsa något jag skrivit för länge sedan kan ge så olika intryck och upplevelser men ofta slås jag av frågan; har jag skrivit det här?

Det är så många detaljer jag inte minns. Ordval som inte känns som mina. Bilder jag inte känner igen.

Samtidigt finns där scener som jag nästan kan utantill. Ord som jag fött fram och som aldrig kommer att lämna mig. Känslor, röster, bilder som ÄR jag.

De 4 manus jag skrivit finns alla inom mig. Alla är faktiskt lika levande även om det första är 5 år gammalt nu. Och jag undrar hur många av mina uppdiktade världar som kommer att finnas inom mig om 10 år. Om 20 år.

Men för stunden fokuserar jag på kapitel 12 som kanske blir kapitel 2 istället. Daniel tvingas konfrontera sin ensamhet vilket inte är helt lätt i en stad som Stockholm, eller med en granne som Nicholas.

Speciellt inte med en granne som Nicholas…

Nicholas namnsdag

6 december har en av karaktärerna i min berättelse sin namnsdag.

Nicholas

Namnet fick han ganska tidigt av mig. Fast hans föräldrar döpte honom till något helt annat, ett namn han inte vill kännas vid.

Så en kväll när Nicholas, fortfarande med sitt dopnamn, besökte en judisk kyrkogård hamnade han framför en grav. Inristat på stenen stod namnet Nicholas och ett årtal från början av förra seklet.

Och där framför gravstenen föddes Nicholas i min berättelse.

Han har mörkt hår, är yngre än han själv vill medge och lämnar inte Daniel någon ro.

Nu måste jag plocka bort lite av Nicholas i början av mitt manus. Jag ska börja på kapitel 4 och behöver fortfarande ge mer utrymme till Daniel innan Nicholas släpps in. Han har knackat på i Daniels liv, det har han gjort, men än så länge har inte Daniel upptäckt hur mycket Nicholas kommer att ställa till.

Jag tycker om Nicholas. Och det gör mig ont att han ofta behöver gråta, att han behöver värja sig och låta sig besegras. Men jag vet också att Nicholas en dag inte längre behöver kännas vid sitt gamla namn. En dag finns bara Nicholas kvar.

Och idag är det hans namnsdag!

2 kapitel in i omarbetningen

Så har jag då äntligen kommit igång!

Efter flera veckor av funderande, läsande, grubblande, drömmande, ifrågasättande och tvivlande sitter jag så med manuset jag inte skrivit ett ord i sedan mars. Med lektörsomdömet från Författarcentrum bredvid manuset.

Och hur skulle jag börja? Hur började jag till slut?

Det allra första jag gjorde var att sätta ett gem kring varje kapitel så jag lätt kan flytta om i högen med papper utan att tappa bort mig. Sedan läste jag lektörens ord igen och sedan mitt första kapitel. Och då såg jag också vad som behövde göras.

Rent konkret betyder det i mitt fall att jag ska låta min huvudperson få ta lite mera plats i romanens början. Inte låta honom träffa en viss person alltför tidigt. Låta honom få lite tid själv. Och det har jag gjort nu i två kapitel. Skalat bort personen som ändå kommer att dyka upp senare. Utvecklat och fördjupat Daniel, för så heter min huvudperson, och hans känslor inför den utmaning han står inför.

Jag låter Daniel få vila lite innan han sätts på prov. Ett prov han inte vet om ännu. Daniel tror att han har trettio dagar av lugn och ro framför sig. Det har han inte. Och kommer inte att få i den nya versionen heller, men han behöver lite utrymme för att senare inse hur trångt livet är.

Hur skavande livet är.

Så jag plockar bort dialoger och scener där Daniel inte är ensam. Jo, han har fortfarande fått möta personen som senare ställer hans liv på ända, men den personen har snabbt stigit bakåt in i skuggorna igen och lämnat Daniel ensam med sitt eget mörker.

Så nu ska jag börja på kapitel 3 och det består nästan enbart av dialog. Kan jag flytta fram det kapitlet, göra om eller ska jag skriva ett helt nytt?

Jag tror jag får fråga Daniel helt enkelt!