tisdag 28 februari 2017

Sista februari och sista kapitlet

Då är jag färdig med första genomläsningen av manuset efter första omarbetningen. Fast läsningen innebar nästan lika mycket skrivande eftersom jag inte kan låta bli att ändra i texten när jag ändå håller på. Jag undrar hur det känns den dagen mitt manus faktiskt blir antaget och publicerat och jag tvingas läsa det jag skrivit i form av en tryckt bok där ingenting längre går att ändra om jag skulle vilja?

Nu ska jag låta manuset vila, om jag kan, i några veckor och sedan läsa igen för att se om alla ändringar fungerar. Om jag nu kan låta texten vila så länge, just nu vill jag befinna mig i världen jag skapat hela tiden.

Och samtidigt börjar historien som jag började fundera över i höstas att pocka på allt starkare nu när den vet att jag snart har tid för att påbörja nästa stora arbete. Historien om Solveig och hennes familj. Hennes uppväxt och alltför tidiga död. Jag har i några dagar börjat fundera alltmer över vilken struktur historien skall få och jag är ganska övertygad om att det ska bli en ickelinjär berättelse där kronologin bryts upp och vävs samman med svunna tider och framtiden. Där själva döden fortsätter leva och där livet talar från graven. Bokstavligt talat.

Jag har miljön färdig. Jag tror att det ska regna i första kapitlet, att Solveig ska höra regnet mot sin fönsterruta, precis som jag gör just nu. Jag tror det börjar klarna kring själva strukturen, hur berättelsens hjärta ska slå.

Och jag tror att jag mycket snart kommer att känna Solveigs lilla hand i min. Hon vill fortfarande ta mig med på sitt äventyr. Hon vill visa mig sina hemliga ställen och viska i mitt öra. Hon vill vara min vän.

Och jag kommer att finnas där för henne!

tisdag 21 februari 2017

Alltid på väg

Ja, alltid på väg mot sista kapitlet. Sista punkten. Sista ordet och sista ändringen. Och ändå vill jag aldrig bli klar…

Eller jo, det vill jag ju, men än så länge är manuset jag jobbar med just nu min trygga punkt i tillvaron dit jag alltid kan återvända utan att behöva förklara mig. Med ett enkelt handgrepp öppnar jag locket till datorn och så är jag där. I världen jag skapat och ännu skapar.

I helgen blev jag klar med första omarbetningen av manuset sedan jag fick tillbaka det från Författarcentrum och deras lektörstjänt. Nu läser jag manuset igen i sin nya form och försöker se om lektörens intentioner uppfyllts. Om jag lyckats göra de förändringar som hen trodde skulle lyfta historien ytterligare.

Så jag har försökt att mejsla ut, stryka, skriva helt nya kapitel, flytta om, förtydliga, lyfta fram historien och låta ordformuleringarna följa efter istället för tvärt om.

Jag läser och är just nu på kapitel 19 av 31 och jo, jag tycker nog att jag är en bra bit på väg. Kanske rentav en stor bit på väg. Nu fortsätter genomläsningen (och ändringarna, för det går inte att låta bli) och sedan tror jag att texten är redo att möta sin första läsare och dennes omdöme innan nästa omarbetning tar vid.

Och när blir detta klart månne? Tidsoptimist som jag är tänker jag mig ett förlagsfärdigt manus att skicka in i april. Okej maj då. I alla fall juni.

Alltid på väg…

tisdag 14 februari 2017

Back on track

Ja, det känns verkligen så. Tillbaka i spåret efter en längre tids villovägar.

Men ibland händer saker i livet som får mitt skrivande att tillfälligt stanna upp. Som ett nytt jobb t.ex. Sedan drygt 4 veckor har jag bytt bibliotek och kommun och jobbar nu i Skurup. Fantastiskt roligt men dagarnas rytm jag varit van vid i 10 år förändrades plötsligt och jag måste hitta en ny. Nya tider, nya rutiner, nya människor och ny resväg.

Nu har jag snart hittat min egen nya rytm och då börjar också skrivandet att locka igen och de senaste dagarna har jag åter kunnat möta min text med en känsla av närvaro. Igår var jag dessutom med om något nästan magiskt; ett författarbesök där författaren uppvisade så många likheter med mitt sätt att tänka att det nästan var som att lyssna till mig själv.

Jag säger bara Therese Bohman - har ni inte läst hennes 3 romaner så gör det! Jag fick hennes senaste Aftonland signerad och den står på tur nu. Jag tänkte redan när jag läste hennes debutroman Den drunknade att den påminde om mina texter. Inte till innehållet och kanske inte språkligt heller, men på något djupare plan utan att jag kan sätta fingret på vad. Jag tänkte faktiskt för mig själv att om någon frågar mig om de kan få läsa något av mig, så kan jag svara: läs något av Therese Bohman så får du en känsla av hur jag skriver. Fast kanske är det bara jag som ser de likheterna. Jag som jobbat med texten så länge och känner alla små detaljer som döljer sig bakom och bortom orden i manuset.

Hur det nu är med den saken är väl svårt att avgöra innan min egen debutroman blir publicerad. Och ju snabbare jag jobbar med mitt manus, desto närmre i tid ligger dagen då telefonen ringer och någon presenterar sig från Förlag X. Fram till dess får jag fortsätta leta inspiration hos andra författarskap och fortsätta skriva min egen historia. Nu är jag på kapitel 22 och undrar över om det kapitlet behöver skrivas om helt, och kanske också kapitlen innan som jag trodde jag var klar med…

Innan jag börjar arbeta med de scenerna ska jag nog läsa lite först. I Aftonland förstås.




fredag 3 februari 2017

En tebutik i London del 2

Och så var den bara där. Tebutiken jag mindes från en resa för så många år sedan. Från ovanvåningen av en röd dubbeldeckare hann jag nätt och jämt uppfatta butiken men förstod ögonblickligen att det var butiken i min minnesbild.


Låg den på Oxford Street som jag trodde? Icke så. Och gatans riktiga namn har jag redan hunnit glömma.


Såg den ut som jag mindes den? Nej. Trots bussens hastighet hann jag uppfatta hur liten butiken faktiskt var, mycket mindre än mitt minne ville ha den till.


Faktiskt uppvisade den inte många likheter med minnesbilden överhuvudtaget och ändå såg jag direkt att det var just min butik.


Nu slåss de båda bilderna i mitt medvetande. Slåss om vem som egentligen har mest rätt - minnet eller verkligheten?


När jag skriver skapar jag egna och nya bilder som också de sjunker in i något slags minnesbild från skrivprocessen. Ofta när jag går tillbaka och läser ett stycke jag skrivit så har jag glömt detaljer och händelser men i samma stund som jag åter läser texten så minns jag allt. Samma sak med fotografier, filmer, musikstycken, målningar och andra redan fixerade minnen - minnet av fotografiet visar inte samma bild som när jag sitter med bilden framför mig, men i samma stund jag betraktar fotografiet så glider de båda bilderna in i varandra för att åter glida isär när jag vänder bort blicken. Eller kanske är det transparenta lager ovanpå varandra, eller spegelbilden och verkligheten den återger?

Kanske är det ett av många mysterier jag försöker komma åt i mitt skrivande. Att skriva fram minnesbilder ur det förflutna. Och vilken bild som är den sanna vet nog bara texten själv.

Och du som läser förstås!