Storstädning och blomsterbuketter

Ute blåser sommarvind. Mitt skrivrum under taknocken och bakom vinden blir en fristad där vinden hörs men inte kommer åt mig. Blåsten som gjort mig på så dåligt humör idag fick till sist upp mig hit där jag nu skrivit 2 sidor på ett nytt kapitel. Inget ont som inte o.s.v.

Jag beskriver Solveigs familj i ett kapitel om storstädning och blomsterbuketter. Solveig tycker om att hjälpa till med städningen och en av hennes favoritsysslor är att plocka blommor till alla i familjen och sätta i vaser på deras rum när trasmattorna är vädrade, golven såpskurade och allting doftar friskt och nyvädrat. Hon känner sina syskon och föräldrar och ordnar buketterna utifrån deras personligheter. Till sig själv och systern blir det helst romantiska arrangemang i vitt och rosa, så här års med jasmin och rosor.

En av kvinnorna som kommer för att hjälpa till med storstädningen berättar om livet inne i Stockholm och Solveig suger i sig av alla berättelser om nattöppna caféer, ölhallar och tvivelaktiga inrättningar där hon aldrig skulle våga sätta sin fot. Och ändå drömmer hon om just detta, att ge sig ut i stadens vimmel där ingen vet vem hon är eller var hon bor.

Kanske kommer hon en dag iväg till Stockholm på egen hand och får uppleva något annat än de rutinmässiga inköpsturerna hon ibland får följa med fadern eller mamman på.

Nu ska jag själv hastigt plocka några blommor innan det bär iväg till middagsbjudning inne i stan. Om jag inte blåser bort först…

Kaprifoler och svett

Häromdagen när jag var ute i motionsspåret för att springa min mil drog ett okänt doftstråk förbi. Lite kryddigt, sött och somrigt. Men hur jag än letade bland mina olfaktoriska minnen kunde jag inte förstå vad det var för växt som doftade så. Den kom i stråk, försvann, dök upp igen efter någon kilometer för att åter försvinna. Jag föreställde mig en ovanlig och exotisk blomma som jag aldrig tidigare sett, tills jag tittade åt sidan och såg kaprifolen blomma vid mina fötter och insåg att jag visst mindes doften av kaprifol. Men just den här doften är inget jag minns från min barndom och kanske är det därför jag inte kunde härleda den direkt.

För Solveig, huvudkaraktären i mitt nya manus för er som inte lärt känna henne än, är det gulmåra som doften framför andra frambringar minnen från somrarna i hennes liv. Och så även för mig. Gulmåra tar mig med till barndomens somrar, promenader längs med den grusdammiga vägen ut till åkerfälten, smultron i dikesrenen och luften så het att den dallrade på andra sidan ån.

Men om man inte vet hur gulmåra doftar? Om man vuxit upp i en storstad och aldrig tillbringat någon sommar i närheten av en kohage där gulmåran trivs? Och hur är det med de som aldrig åkt tunnelbana i Stockholm, hur beskriver jag den doften för dem?

Detta funderade jag över under morgonens löprunda; hur jag med ord ska lyckas fånga något så ömtåligt och samtidigt starkt som ett doftminne.

Just nu skriver jag på ett kapitel där vi faktiskt kommer Solveigs hemlighet lite närmre. Hon har inte berättat allt för mig och jag vet ännu inte om hon har ett så stort förtroende för mig att hon kommer att göra det. Och kanske sviker jag henne om jag låter er få veta? Jag kan i alla fall berätta att hennes hemlighet inte är så otäck som jag först anade. Dock kommer hela hennes familj att gå i bitar om de får reda på den.

Huruvida Solveig hinner berätta för sin syster innan det är försent återstår att se. Kanske uppenbarar sig den lösningen under nästa löprunda?