Om vikten av att lyssna på strandens stenar

På vägen hem i den ännu ovana vintertidsskymningen lyste halvmånen bakom himlens dimslöjor. Månen syntes men bara till hälften, dold bakom ett annat element än den själv och bakom en hinna den inte själv kunde dra bort.

I helgen under löpturen sprang jag hälften av sträckan innan jag vände och promenerade tillbaka. Det går visserligen inte särskilt fort när jag springer, men ändå så pass snabbt att många av naturens inryck passerar förbi mina tankar utan att fastna ordentligt. Å andra sidan frigör löpningen så många andra funderingar. Men just i det lugnare tempot när jag gick i sanden vid stranden och vågorna tog sig upp och letade efter mina fotspår så hann jag se allt liv på stranden. Alla stenar, alla snäckskal och alla tångruskor som låg och väntade på att bli upplockade och urlockade sina berättelser.

Och en nästan äggformad rödgrå sten fann sin plats i min kupade handflata och värmdes upp av min kropp under promenaden tillbaka. Den blev lika varm som jag och jag är säker på att jag väckte den till liv. Nu ligger den på mitt skrivbord och viskar hemliga ord på ett språk som bara stenar förstår. Jag lägger örat intill och förnimmer mer än förstår dess önskan.

Och jag försöker göra samma sak i mitt skrivande. Lyssna och försöka förstå vad berättelsen vill säga mig. Blottlägga det bortglömda. Dra bort hinnan från hemligheter som inte längre skall döljas i dunklet. Locka fram orden som någon nu är redo att läsa.

Stenen håller mig sällskap tillsammans med alla andra fynd jag gjort och kommer att göra genom åren. Varje sten har en egen berättelse och innan dagen kommer när jag inte längre kan skriva så skall jag berätta deras, snäckornas, trädens, städernas och just nu Solveigs bortglömda liv.

Jag undrar om Solveig plockade upp en sten när hon badade i havet den sista sommaren hon levde?

Kanske kan jag fråga min sten?

Ännu en bit på väg

Manuset växer och består just i detta ögonblick av 66.498 tecken inklusive blanksteg. Kapitel läggs till kapitel och om jag håller samma takt hela tiden har jag ett första utkast färdigt innan året är till ända.

Jag skriver inte direkt någon historisk roman, även om berättelsen främst utspelar sig under sommaren 1943, men trots detta så måste jag hålla mig till vissa fakta. Jag hade t.ex. skrivit ett så bra kapitel där Solveig åker tunnelbana med sin syster när jag insåg att tunnelbanestationerna kanske såg annorlunda ut på den tiden. Och jodå, Stockholms tunnelbana var inte alls utbyggd i den omfattningen den är idag när Solveig begav sig ned i underjorden. Om jag lyckats tyda historien rätt så fanns bara en liten kort linje från slussen till Södermalm när Solveig var ung. Bara till att skriva om ett långt stycke trots att jag var så nöjd med det!

Och vem var nu kung i Sverige 1654 och när abdikerade drottning Kristina? Petitesser för vissa men inte för de som föddes på den tiden, och jag har faktiskt en karaktär i romanen som redan var född när Kristina lämnat ifrån sig krona och kungadöme.

Vissa fakta måste vara korrekta för att alla lögner skall verka trovärdiga!

Samtidigt vill jag inte fastna i timmar av research och balansgången blir därför vissa skrivpass vinglig, men än så länge har jag kommit över torrskodd till andra sidan.

Nu har manuset växt så pass mycket att jag tror det är dags att bringa lite ordning bland alla kapitel, utkast och anteckningar som hittills ackumulerats. Jag tror att jag vet hur det skall ordnas men jag är inte säker.

I helgen var jag i Lübeck och eftersom min morfars mor föddes och växte upp där så tänkte jag mycket på henne. Undrade om hon gått på samma kullerstensgator som jag, suttit på Niederegger och druckit kaffe, inhandlat ett lila ripsband på marknadsplatsen framför rådhuset.

Solveig drömmer också om att resa. Om att ge sig ut i Europa, för kriget måste väl ändå ta slut någon gång? Åka tåg genom Frankrike och stanna i Paris tills alla pengarna är slut. Jobba ihop en ny reskassa på en restaurang och långsamt ta sig hemåt igen, eller kanske ta båten över till London?

Drömmar om någonting större än dagarna hon just nu genomlever. Dagar som snart inte är hennes längre.

Arvet

Om några minuter åker jag iväg till den framflyttade träffen med skrivargruppen 8 fat som skulle ägt rum för två veckor sedan. Här kommer texten jag skrivit till i kväll och det är en fortsättning på förra träffens text, Svinborst och gulmåra, som du kan läsa här igen om du vill.

Arvet

Han hade aldrig brytt sig om att fråga Solveig och nu satt hon här med en alltför tung börda hon visste att hon aldrig skulle kunna bära ända fram. Inkallad till arbetsrummet mitt på förmiddagen trots att alla andra höll på för fullt med slakten som måst ske i all hast efter olyckan med lien. Benet som så otäckt stuckit rakt ut och det skummande ljusröda blodet ur strupen när kniven till slut fått morgonen att tystna igen. Då skulle han till att prata med henne fast det väl kunnat vänta till en annan gång. Hon hade skrubbat och skrubbat med nagelborsten men blodet ville inte försvinna. Doften hade satt sig i naglarna och när hon doppat händerna i det heta tvålvattnet hade hon sett den skållade svinkroppen framför sig och de stela borsten som fastnat i golvbrunnen.

Hur hade han ens kunnat be henne om en sådan sak. Och syskonen, vad skulle de säga? Karl-Axel som var äldst hade väl mer rätt till det än hon, och om inte han så skulle väl Anna? Hon fick syn på sin syster som nedböjd gick i bärlanden vid de röda vinbären, fast de redan bestämt att de skulle ha risgrynspudding. Men fadern hade väl önskat bärkräm istället. Solveig drog klänningen tätare runt benen och svepte koftan om axlarna. Stenen var ännu varm efter dagen men hon rös och önskade att hon fått krypa ned i sängen mellan de mjuka, varma lakanen och den lite stickiga yllefilten ovanpå. Kanske kunde hon säga att hon inte mådde riktigt bra.

Hon tittade ned i tallriken så mycket det gick. Rörde försiktigt i krämen med skeden. Silvret smakade elektriskt, surrade mot tungan och fick henne att minnas någonting som drog sig undan. Minnets motstånd. När hon råkade fastna i faderns ögon darrade hon till. Skeden klirrade mot tallriken och hon lindade benen kring stolen.

I mörkret efter att nattlampan släckts tycktes rummet krypa inpå. Mörkret som hon så ofta lyckades hålla undan bara genom att tänka på sitt eget namn tryckte sig på och hon drog upp filten till hakan och spärrade upp ögonen, försökte ta in det lilla ljus som ändå fanns. Till slut framträdde siluetten av hennes syster i sängen på andra sidan rummet. Anna andades redan tungt, hon hade alltid somnat utan bekymmer på kudden. Själv kunde hon få ligga länge innan sömnen tog henne bort. Som liten, när de fortfarande delat rum med barnjungfrun de haft på den tiden, hade hon knappt sovit någonting alls. Hon mindes det inte direkt, mer än känsla av att hennes kropp spjärnat emot och värjt sig mot natten, det mörka och tysta, det som stängde in och avskärmade. Vad hade egentligen hänt med barnjungfrun? Hon mindes bara en vinterdag när gråt hade fyllt köket och Kerstin snäst åt jungfrun som röd i ansiktet stått med en liten brun resväska i ena handen och sedan varit borta. Nu sov hon bättre men inte bra. Natten som nu kom skulle lämna henne rådbråkad och öm, ensam med hemligheten, arvet och törsten som ständigt hotade att riva henne i trasor.

Hon ville ju inte ha det, och det var väl inte heller faderns att ge bort. Ett plötsligt sommarregn smattrade lätt mot plåttaket och ljudet letade sig in genom det öppna fönstrets myggnät. Luften tycktes lättare att andas. Hon blundade och lät regnet ta henne med. Sjönk ned genom lager av sina hemligheter. Slumrade till och drömde om en ensam strykarkatt som vandrade bort längs med vägen. Det sista hon mindes innan hon sjönk allt djupare ned i sömnen var katten som vände sig om och tycktes se rakt på henne.

Ett rum för karaktärer

Hemkommen efter intensiva dagar i Göteborg och årets Bok- och biblioteksmässa. Bokmässan är ett tillstånd som det bara är att låta sig svepas med av och jag tycker jag fick många intryck med mig hem. Det var faktiskt tomt att vakna upp i lördags och inte vara på väg till bokmässan utan istället ta itu med vardagslivet här hemma.

Först tänkte jag berätta om vilka författare jag lyssnade till, vilka föredrag och vilka montrar jag besökte. Men jag bestämde mig för att låta bli och istället njuta av alla intryck för mig själv. En sak kan jag dock berätta, och det är att jag är mer inspirerad och motiverad till att fortsätta skriva än någonsin tidigare. Och om jag ändå ska avslöja en författare jag lyssnade till så blir det Kallifatides. Han sa att det enda han aldrig tröttnat på är skrivandet. Och jag kan bara hålla med även om jag inte har lika många år av skrivande bakom mig som Kallifatides.

Och jag ska dela med mig av ytterligare en insikt. Om jag nu kan kalla det för insikt att förstå något jag hela tiden vetat. Men när jag lyssnade till tre författare som samtliga skriver karaktärsdrivna romaner så gick det upp för mig att jag gör detsamma. Så nu får karaktärerna ta ännu mer plats i mitt skrivrum, de skall få utrymme att växa och utvecklas och förmodligen har de många hemligheter, minnen och drömmar att berätta för mig. Oanade äventyr radar upp sig i framtiden.

Solveig är också ute på ett eget äventyr. Hon har flugit genom rymden och landat hos någon som skall läsa de sidor som hittills har skrivits fram kring hennes karaktär. Vi är nog lika nervösa, Solveig och jag, för att visa upp vår berättelse. Men Solveig är stark och jag litar på att hon gör ett gott intryck.

Eller hur Solveig?

Och när du är hemma igen fortsätter vårt äventyr. Vi har ju många sommarnätter kvar att utforska tillsammans. Dagar när törsten inte vill låta sig släckas. Blå timmar i skymningen när längtan lägger sin tyngd över bröstkorgen.

Vi gör det tillsammans Solveig.