Smoking, katthår och en garderob

Så har ännu ett år lagts till minnets alltmer överfulla garderob. Intryck som sedan kan plockas fram och bli något helt annat i det jag skriver.

Året har bjudit på mycket. Nytt jobb, resor, möten med människor, hjortar i motionsspåret, nyskördad sparris i köksträdgården, inskickat manus till förlag, nytt manus påbörjat och mer än till hälften färdigt.

Nyss hemkommen från en vecka i London utan skrivande men med många intryck går jag januari till mötes med tillförsikt och hopp. Manuset om Solveig är snart färdigt och även om det är mycket kvar av omläsningar, omarbetningar, strykningar och nytt skrivande så börjar jag så smått fundera över nästa manus. Omarbeta något gammalt eller fortsätta på ett halvfärdigt som jag lagt åt sidan? Eller är det något alldeles nytt som väntar på att plockas fram från den där överfulla garderoben?

Och på tal om garderober. Innan Solveig och jag sätter oss ned tillsammans för att skriva klart hennes historia så har jag en nyårsfest att gå på. Smokingen måste borstas ren från katthår som på något mystiskt vis tagit sig in i garderoben.

Om några timmar är 2018 här och jag hoppas att det blir många tillfällen för att plocka fram smokingen. Vem vet, kanske på min första releasefest för min debutroman?

Gott nytt år! 

1943 och 74 år senare

Ni som tittat in på bloggen förut vet att jag just nu skriver på ett manus om Solveig. En ung kvinna, egentligen ett barn, som kämpar med sina hemliga fantasier och drömmer om en förändring som kanske förmår släcka hennes törst. Romanen utspelar sig till största delen under sommarmånaderna 1943 i en tid då världen står i lågor och kriget sveper in länder och människor i granatrök och rädsla.

Fast för Solveig pågår striderna på annat och närmre håll.

I övermorgon åker jag till London, en stad som Solveig aldrig hann uppleva men som jag vet att hon hade älskat. Om hon fått åka dit hade hon säkert promenerat i Hyde Park, strosat runt inne på Selfridges i timmar och druckit te på någon lagom respektabel inrättning. Helt säkert hade hon besökt flera bokhandlar och antikvariat och inhandlat engelsk litteratur att ta med sig hem; Four quartets av T. S. Eliot, Hungry Hill av Daphne du Maurier och The ministry of fear av Graham Greene.

Även om Solveig inte hann besöka London så följer hon med mig nu. Vi ska promenera tillsammans i parkerna, förundras över varuhusens glittrande utbud och dricka afternoon tea med gurksnittar, scones och clotted cream. Några bokinköp blir det säkert också, kanske har vi tur och hittar en fin förstaupplaga av Eliot från 1943?

Och med det önskar Solveig och jag alla våra läsare Merry Christmas!

Måndagstankar

Kanske har jag tagit ut semester i förväg för jag har inte skrivit ett ord på manuset på sex dagar. Funderat har jag gjort. Inspirerats av en låttext har jag blivit. Några dikter har jag läst. En mil har jag sprungit. Nätter har jag drömt.


Dagarna har passerat och mörkret blivit några minuter längre. Solveig går bredvid mig och när jag snart sätter mig framför manuset igen kommer hennes berättelse att fortsätta; hon har så många saker kvar att berätta och jag är en ivrig lyssnare.


Det känns på något vis lite konstigt att större delen av manuset är färdigt. Jag tycker arbetet har gått långsamt men för varje litet ord som blommat ut över sidan så har berättelsen växt fram till det den är idag. Och jag blir själv förvånad över att så mycket har hänt. Solveig har varit med om saker jag inte hade en aning om när vi först träffades. Hennes liv har inneburit mer mörker än jag anat. Hennes skratt har inte alltid förmått skingra sorgen hon bär på.


Solveig är på många sätt en gåta för mig, samtidigt som jag känner hennes innersta drömmar och hennes största rädsla så bär hon också på hemligheter jag inte tror att hon kommer att vilja berätta för mig.


Vi delar en historia och snart har vi kommit till dess slut.


Men inte riktigt än...

Natten

Med de sista gröna marmeladkulorna i asken och ett glas julmust bredvid datorn har manuset i kväll kommit över en för mig magisk gräns. Slutet är närmre än jag trodde och min och Solveigs resa har snart nått sitt slut.

Fast än återstår många stunder tillsammans. Vi måste bland annat sticka klart en kofta som Solveig först tänkte få färdig till sin konfirmation. Tyvärr hann hon inte och just nu har hon stickat den första armen, bakstycket och båda framstyckena. Så faktiskt är det bara en arm kvar och monteringen av de lösa delarna. Vi får sticka snabbare Solveig, så kanske vi hinner bli färdiga till julens alla fester!

Och så har det dykt upp ett munspel också. Det var vi inte riktigt beredda på någon av oss och vi vet nog inte vad vi ska tycka om vare sig munspelet eller personen som spelar på det. Men i sommarnatten är det vackert med ett munspel, tro mig.

Året och tiden blir mörkare för var dag nu. Snart vänder det igen och när ljuset tar oss med in i det nya året hoppas jag att manuset är färdigt. Men först har vi några fler dagar av mörker att ta oss igenom. I sällskap av en bok kanske? Blev påmind om Willy Granqvist idag och hans dikter i Natten. En bok jag köpte som sjuttonåring i bokhandeln i Skara och då inte förstod så mycket av, men genom åren har texten öppnat sig alltmer och nu är den magisk.

Gör mig sällskap och läs den!

Kunde Solveig så kan jag!

Solveigs sommar känns långt bort när regnet sveper in i tunga byar och mörkret klänger sig fast vid allt som lever av ljus och värme.

Jag tycks dessutom ha kommit till en punkt i manuset som verkar vilja få mig att fatta några beslut som jag förstår är av stor betydelse för berättelsens fortsatta utveckling. Men åt vilket håll ska jag gå?

Den största frågan jag grunnar över är om det jag skrivit hittills bara skall betraktas som ett skelett till berättelsen och att allt annat nu återstår att fylla på med. Eller finns där redan ett hjärta, nerver och rentav en själ som bara behöver utvecklas och uppmuntras lite mer? Eller, för att uttrycka mig mindre anatomiskt, är berättelsen helt enkelt för kort och historien för tunn?

Att fundera över sådant när mörkret hotar att suga tag i allt som inte sitter fast förankrat är vanskligt. För med mörkret kommer också tvivlet på att jag någonsin kommer att få ihop berättelsen om Solveig och sommaren när hon själv slogs mot mörkret.

Fast det slår mig nu när jag sitter här och försöker mota bort tvivlet och mörkret att Solveig lyckades se ljus och hopp den där sommaren för så länge sedan när hösten började nafsa i hennes sista dagar. Och om hon förmådde se hoppet så skall också hoppet bli det som får lysa upp mitt mörker och mota bort tvivlet. Kunde Solveig så kan jag!