December har också 31 dagar

Årets sista dag. Igen. Jag som skulle skrivit minst ett inlägg i veckan här på bloggen. Jag kom nästan ända fram, med dagens blir det 48 inlägg. Men så mycket har ju hänt under året!

I januari gick jag fortfarande och väntade på besked från några förlag, däribland Thorén & Lindskog. Några refuseringar trillade in i inkorgen, vintergäcken började blomma och jag skrev på mitt nya manus om Solveig. Jag bokade in mitt livs första skrivkurs och såg fram emot en helg i Stockholm med boende på Författarnas hus. Snön som kom i februari gjorde ont och ljuset verkade långt borta.

Så kom våren. Snön smälte bort och gruset knastrade åter under skosulorna. En dag i april, den 11 klockan 12.52, kom ett mail från Bokförlaget Thorén & Lindskog med ordet Yes! i ämnesraden. Och det helt ofattbara att mitt manus nu var antaget var en verklighet jag var tvungen att göra fattbar.

Sommaren var het och torr. Jag skrev på manuset om Solveig och någonstans där hösten började hade jag kommit till berättelsens slut. Bokmässan, nu som antagen blivande debutant. Mognade kvittenfrukt i trädgården. Planer på nytt manus.

Så kom ett nytt mail från förlaget. Dags för omslag. Dags för text till mitt debutantporträtt i Svensk bokhandels vårnummer. Fotografering. Vånda inför att skriva om mig själv till ett forum som långt fler än tusen yrkesverksamma bibliotekarier, bokhandlare och recensenter läser. Väntan.

Och så låg den där i brevlådan en dag, Vårens böcker från SvB. Overkligt. Äntligen. Min debutromans fina omslag med trappan där Daniel möter Nicholas. Trappan i mellanrummet mellan då och nu. Ett ISBN-nummer, 9789186905590, och ett utgivningsdatum - 20 april 2019.

Och för någon vecka sedan såg jag att boken har en förhandspost hos BTJ (Bibliotekstjänst) där nästan alla bibliotek köper sina böcker. Och några dagar senare sökte jag på skoj på mitt namn i Kungliga Bibliotekets katalog Libris och även där fanns November har trettioen dagar. För mig som jobbat som bibliotekarie i snart 20 år är det en svindlande upplevelse.

Och nu? Nu återstår inget annat än att stryka en skjorta, plocka fram min smoking och bege mig till årets nyårsmiddag i vänners sällskap. 2019 är här om några timmar och jag vet att både jag och Daniel är redo att möta våra blivande läsare.

Gott Nytt År!

Adventstankar

I förrgår kom den så. "Vårens böcker" från SvB där mitt debutantporträtt finns med och mitt bokförlag Thorén och Lindskogs annons där min debutroman "November har trettioen dagar" samsas med Eva F Dahlgren och islänningen Einar Kárason, inget dåligt sällskap.

Idag är det den andra advent, min mormor har namnsdag och lutfisken borde varit blötlagd. Men jag går mest och funderar över Daniel och Nicholas; vad gör de idag? I romanen lämnar vi dem när november är slut och även om tiden på sätt och viss sätts ur spel i sista kapitlet så fortsätter dagarna att vecklas ut framför oss, romankaraktär eller bibliotekarie i Skurup spelar inte någon roll. Jag har bakat de sista pepparkakorna, tagit en tupplur på kökssoffan och då och då bläddrat fram mina sidor i "Vårens böcker" och längtat efter april när jag äntligen kommer att stå där med boken i mina händer. Men vad gör Daniel idag?

Egentligen vet jag det, det räcker med att blunda så ser jag honom framför mig i hans lilla lägenhet i staden han snart skall lämna. Jag ser föremål som inte längre betyder något för honom. Ser kläderna slängda över den obäddade sängen. Den halvöppna dörren in till badrummet där belysningen är tänd och sänder en strimma ljus ut över hallens mörka korkmatta. Daniel själv står framför köksfönstret och tittar ut över den lilla parkremsan mellan genomfartsleden och järnvägsspåren. Tittar ut i adventsskymningen och försöker se himlens stjärnor som ändå måste finnas där bortom stadens ljus och bakom molnskyarna.

Och visst finns de där, stjärnorna, det är bara Daniel som ska hitta dem först.

På radions vågor

Jag har sedan den elfte april i år mer eller mindre räknat dagarna inför det datum då min debutroman släpps. Något exakt datum har jag inte ännu mer än att den kommer i april nästa år. Men mycket har ju hänt sedan manuset blev antaget och nu är det bara en vecka kvar tills Svensk Bokhandel utkommer med Vårens böcker där mitt debutantporträtt finns med och annonsen från mitt bokförlag Thorén och Lindskog, där det går att läsa lite om min roman.

Nu på måndag den tredje december åker jag upp till Kristianstad för att prata om mitt skrivande i SR P4 Kristianstad. I flera år har jag några gånger om året pratat om böcker i radion men nu är det dags att prata om mig själv och vägen från ett tomt ark till färdig roman. Jag kommer också att läsa ett stycke ur November har trettioen dagar, och jag hoppas att Daniel, romanens huvudperson, inte är för nervös inför sina åhörare och blivande läsare. Vi får stötta varandra!

Av förlaget har jag också fått höra att det snart är dags för mig att få tillbaka manuset efter deras första genomläsning. Sedan är det dags för mig att finputsa på texten innan den layoutas, läses igen, korrekturläses och slutligen går till tryck. Och sedan är det inte långt kvar till april.

Men nu ska jag sätta mig tillsammans med Daniel en stund och välja ut ett stycke som vi ska läsa upp i radion. Helst vill nog Daniel att jag väljer något där han inte är med så mycket själv men utan honom skulle det ju inte blivit någon berättelse från första början. Jag får försöka lugna och övertala honom att inte vara alltför nervös.

Och var kan man lyssna då? Jo här:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1197687?programid=3362

Programmet börjar 10.00 och vid 10.30 gör jag och Daniel entré.

Vägval

Mer än halva november har passerat och jag har knappt hunnit förstå att det är höst. Med ena handen i pepparkaksdegen och den andra om höstens sista ros vet jag inte längre vilken årstid jag befinner mig i. När det kalla regnet driver in mot fönstret och stearinljuset tycks darra till när mörkret knackar på vill jag bara blunda och minnas septembers ljuvlighet.

Och här i mörkret står jag också framför, eller snarare mitt i, ett vägskäl. Skall jag invänta manuset som förlaget nu läser eller ge mig hän åt nästa idé? Jag hade bestämt mig för att koncentrera mig på November har trettioen dagar, min debutroman i vardande, men jag saknar det dagliga skrivandet, saknar min hjärnas förmåga att tänka fram nya världar.

Samtidigt befinner jag mig i en mycket njutbar situation. Min debutroman utkommer i april, jag har ett till manus färdigt som jag tycker väldigt mycket om och nu går jag här och samlar mig inför nästa roman som jag vet kommer kräva mer av mig än jag kunnat ge tidigare. Och innan sista plåten med pepparkakor är uttagen ur ugnen så kanske jag sitter med första omarbetningen av manuset som förlaget har läst.

Jag tror jag vet vilken väg jag skall välja...

November igen

Igår var det den första november och det är också datumet då min debutroman November har trettioen dagar tar sin början. En roman som utspelas under en månad i Stockholm när Daniel lånar en väns lägenhet för att finna sig själv.

Jag tror november är en bra månad för att söka svar och finna mening.

Nästa år när november står för dörren igen, har min roman stått på bokhandelshyllor och bibliotek i ett halvår och Daniel har lärt känna många nya vänner. Nu när november är här igen så känns det magiskt att mitt bokförlag Thorén och Lindskog börjar arbetet med mitt manus. Jag har sett utkastet till omslaget och både jag och Daniel tycker om det. Kanske är det rentav Daniel som tagit fotot. Snart får jag äntligen börja arbeta med texten igen, i den månad som omsluter Daniel och Nicholas med skymningsmörka trottoarer, solkalla uteserveringar, kaffe och kardemummakaka och alldeles för många minnen.

November har trettioen dagar.

November är här igen.

November.

Debutantporträtt till SvB

Ja, då var det min tur att skriva texten till mitt debutantporträtt i SvB, Svensk Bokhandel, en tidskrift där årets nya böcker presenteras i vår-, sommar- och höstnumren med tillhörande presentationer av alla som debuterar. I morgon är deadline för inlämnande av texten och jag har skrivit två versioner och bestämt mig för den andra och mer personliga varianten. I morgon kommer också en god vän och fotograf, Lina Karna Kippel, för att ta ett författarporträtt till SvB plus några bilder till att använda som pressbilder.

Att debutera. Att skriva om mig själv. Att ikläda mig en ny identitet som Författare. Att bli betraktad och bedömd. Att bli läst.

Så många stora känslor som ska rymmas i min lilla själ.


Vårnumret utkommer den 7 december och då kommer mitt debutantporträtt att finnas där över en hel A4, och oavsett vad jag själv tycker om texten jag skrev idag så står den där för alla att läsa. Och jag intalar mig att det här är en övning i att släppa ifrån mig text som sedan lever sitt eget liv. Det gör det inte mindre skrämmande.

Än finns några timmar kvar innan det är alldeles försent att ångra mig och jag funderar över om jag ska ändra något i texten, fastän jag innerst inne vet att jag redan släppt den.

Kanske ger natten, sömnen och drömmarna svar.

Att skriva novell är svårt

Jag har de senaste månaderna inte skrivit så mycket. Att befinna mig mellan två manus har varit plågsamt och jag har saknat att befinna mig i en berättelse, i en process. Jag försöker njuta av tanken att min debutroman kommer till våren och att jag har ett manus till som jag väntar på att läsa innan jag kan börja med den härliga omarbetningen. Jag försöker som sagt njuta och inte tänka så mycket på att jag inte skriver på någon ny roman, men det är mycket svårt.

Jag började på ett gammalt utkast efter att jag lagt Solveig åt sidan för att vila, men det ville inte riktigt tala till mig längre. Jag försökte med att byta tempus och berättarperspektiv och det kändes bra men inte tillräckligt. Jag har läst, läst och läst. Jag har till och med börjat skriva en novell (som förmodligen aldrig blir färdig) i väntan på att något ska infinna sig. Och i förra veckan så infann sig faktiskt skrivlusten, men lusten kunde inte mättas med novellförsöket.

Men något långt in i medvetandet har börjat ta form. En mycket vag känsla av vad jag behöver och måste göra med det havererade romanutkastet. Jag vågar inte tro att det har lossnat ännu, men jag känner igen känslan och vet att jag är på rätt spår. Nu gäller det att försiktigt närma mig min inre bild av romanen innan den glider iväg eller skrämd drar sig undan mina hastiga försök att fånga den i ord.

Så jag ska faktiskt fortsätta att försöka njuta av tankarna på debutromanen utan att ha dåligt samvete över att jag inte skriver. För nu vet jag att nästa roman ligger fördold i min själ och väntar på att lockas fram.

Lockas fram med mer läsning (jag säger bara Sara Stridsberg!), fler promenader under hösthimlen och ett rejält skrivpass eller två där den där novellen ska pressas fram - oavsett hur många koppar kaffe som behövs.

I brist på bröd...

... får man äta bakelser, sägs det att Marie-Antoinette yttrade under franska revolutionen. Sant eller icke så kan ibland bristen på något locka fram oväntade lösningar.


Sedan jag lade manuset om Solveig åt sidan för att vila innan genomläsningen av det andra utkastet har jag inte skrivit mycket, knappt något alls. Snart börjar arbetet med manuset som till våren går till tryck och omvandlas till min debutroman och jag har mest gått runt och väntat på att få börja med det manuset igen. Väntat och inte vågat, eller ens känt någon riktig lust till, att börja på något nytt. Men nöden har ingen lag och vad ska en stackars författare egentligen ta sig till i gapet mellan två romaner?


Jag tycker inte om att skriva texter bara för att ha något att göra. Tycker inte om att skriva synopsis när jag kan arbeta direkt med romanen. Längtar hela tiden efter att befinna mig mitt i romanens strömmande fåra, att skriva omgiven av text på båda sidor om mitt medvetande, att ha kapitel framför mig som ännu ligger i dvala och bara anas genom meningarnas dimma. Att istället sätta mig och skriva en för mig "meningslös" text känns just meningslöst. Som att skriva en novell t.ex.


Men så var det ju den där bakelsen... Och i förrgår satte jag mig tillsammans med mina tankar och intryck från Bokmässan och började skriva just en novell. Och fast jag vet att den förmodligen skrivs för byrålådan så upplevde jag i morse känslan av att ha funnit något borttappat. Skrivlusten!


Så, i brist på romanen får jag skriva en novell. Kanske renskriver jag den på en av mina skrivmaskiner och arkiverar den mellan syrafritt papper tills någon i framtiden hittar den opublicerade novellen instoppad mellan några sidor i en bok.


Det kan väl kanske kallas en litterär bakelse?

Efter Bokmässan

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag besökte Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, men det var första gången som blivande debutant. För två år sedan besökte jag Författarcentrums monter och ställde frågor kring deras lektörstjänst och hemkommen skickade jag in mitt manus till dem. Förra året besökte jag Bokförlaget Thorén & Lindskogs monter och pratade med förläggaren Jörn Lindskog som då läst mitt manus men inte bestämt sig. I år var det med en väldigt speciell känsla jag gick in genom dörrarna, medveten om att nästa års mässa kommer min debutroman att stå uppradad på hyllorna i förlagets monter.

Så enkelt det verkar så här i efterhand. Att bara skriva på, skicka in manus till förlag, vänta, bli refuserad, göra om samma sak igen några gånger och en dag få ett ja istället för ett nej. Så enkelt och ändå så oerhört svårt, tidsödande, frustrerande, ångestframkallande och olidligt.

Jag hade den bästa bokmässan sedan mitt första besök någon gång tillbaka på 1990-talet. Jag har faktiskt abstinens så här några dagar efteråt, även om mina fötter var glada över att få komma hem.

Jag lyssnade till författare och översättare, pratade med Författarförbundet och träffade bekanta från Författarcentrum Syd, hängde i Thorén & Lindskogs monter där jag nästa år står och signerar min roman, kramade om saknade bibliotekskollegor, minglade på Författarförbundets 125-årsjubileum, blev fotograferad av Boktugg (bilden kan ni se på Boktuggs instagramkonto), såg kändisar och gick förbi bokförlag som refuserat mig med en skön känsla i magen.

Och den där skrivlusten som inte infunnit sig börjar så smått vakna till liv igen. På tåget upp till Göteborg (faktiskt mitt i Hallandstunneln) svävade en idé fram och senare på kvällen började en text forma sig i huvudet. Än så länge en väldigt lös idé men så pass stark att den inte går att strunta i. Kanske blir det en novell och kanske kommer ingen någonsin att läsa den men huvudsaken är att min skrivlust hittat tillbaka till mig!

Längtan efter det egna ordet

I förra inlägget skrev jag om hur jobbigt, rentav förödande, ickeskrivandet kan te sig. En författare som inte skriver går liksom inte ihop. Jag känner mig närapå arbetslös när jag inte arbetar med en text. Och igår när jag satt och läste en mycket bra bok infann sig en ny känsla:

Jag vill bara läsa mina egna ord. Den här boken räcker inte till.

Och inte för att boken var dålig på några sätt, tvärtom hade jag en skön lässtund med en av katterna i knät, stearinljuset tänt och benen upplagda i fåtöljen mittemot. Och som sagt en bra text mellan bokpärmarna. Men jag saknade något. Jag saknade mina egna ord.

Idag när jag har gått och funderat över stunden igår så har jag ömsom skämts och känt sorg. Skämts för att jag tror att min text är den enda som kan ge mig läsmättnad. Sorg över att ingen text kan inspirera mig och ta mig med bortom det jag drömmer om.

Men så (visserligen efter ett glas fransk vermouth och en chokladbiskvi nu på kvällen) förstår jag att det bara är Längtan som tagit sig in till min ordfattiga själ. Och på något vis gör det mig lugn. För jag vet att jag snart kommer att sitta med texten framför mig igen, med manuset som skall redigeras och korrekturläsas tills mina ögon inte vill se mina egna ord längre.

Och då kommer jag att längta efter någon annans ord att läsa!

Ickeskrivandets fasor

Att skriva är en process som innebär många frågor som för mig är svåra att besvara. Bara en sådan fråga som: varför skriver du? kan få mig att helt gå i baklås. Att skriva innebär många plågsamma timmar framför texten där tvivel och vånda blandas med jubel och frid. Att skriva är att leva.

Att inte skriva är ju också att leva, det har jag vid det här laget insett. Och ändå skriker hela min existens efter ordens läkande kraft när jag nu i flera veckor inte skrivit mer än några blogginlägg och några korta texter till instagramkontots bilder på böcker, katter och fikabröd.

Innan jag började skriva med målet att bli utgiven saknade jag inte skrivandet. Jag läste mycket och tyckte om ord, berättelser, inre bilder och allt det som kommer med en bra text. Men motsatsen - ickeskrivandet - var något okänt för mig tills jag började på det som skulle bli mitt första avslutade manus för åtta år sedan.

Någon vecka efter ett avslutat manus är det bara skönt att gå omkring och njuta av att texten är klar. Någon vecka till kan jag unna mig att flyta runt, läsa vad som faller mig in, i själen så smått börja dra i trådar jag inte vågat börja dra i så länge jag hållit på med en annan text. Men sedan, efter två eller tre veckor, börjar det krypa i mig. Och efter sex manus har jag alltid påbörjat något nytt så dags.

Men inte nu.

Jag försöker trösta mig med (och vilken himmelsk tröst det är!) att mitt manus är antaget och att debutromanens födelse närmar sig för varje sekund som jag tvingas uppleva mitt ickeskrivande liv. Efter antagandet i april har jag slutfört mitt senaste manus - det om Solveig för er som brukar läsa mina inlägg - och nu inväntar det en andra genomläsning och omarbetning. Men innan jag är klar med manuset till debutromanen kommer jag inte vidare, sitter fast och vågar inte gå in i något nytt. Jag började med ett gammalt manusutkast där huvudpersonen heter Clara, men kunde inte ta mig in i berättelsen. Clara och jag får invänta Daniel och därefter Solveig innan det är vår tur.

Och jag tror att det är någonstans här jag förstår att jag kanske måste låta mina karaktärer få lite egentid utan att jag är med och rotar i allt de gör och tänker innan det är dags för mig igen. Att Daniel måste ut i världen innan jag kan ladda mitt skrivande med nya ord och nya karaktärer. Att Daniel får möta nya läsare som låter honom resa vidare och ta plats i livets berättelse.

Jag tror att det är så och det gör nog mitt tillstånd lite lättare att utstå.

Men ändå är ickeskrivandet vidrigt ensamt och plågsamt ordlöst att genomleva!

Det förflutna i framtiden

Ja, så kändes det när jag besökte Göteborg i två dagar. Min hemstad från 1992 till 2000 och där mina steg ännu ekar mellan husfasaderna.

Nu var det inte första gången jag återvände sedan flytten för arton år sedan, men varje gång jag besöker Göteborg händer något i mig. Något med det förflutnas minnesbilder som lägger sig som ett filter över nutid och även framtid och skapar någon slags ny verklighet. Jag känner igen platser, hus, gator och till och med träd, men jag ser dem genom en dimma - tunn och flyktig låter den mig ana det förflutna och döljer lite av nuet.

Jag hann flanera ordentligt i det septembersoliga Göteborg. Linnéstaden, Slottsskogen, Långgatorna, Vasastaden och i den ljuvliga Trädgårdsföreningens grönska. Tvåans spårvagn från Valand genom mina gamla kvarter med avstigning på Olivedalsgatan och lunch vid Sveaplan. Majorna hann jag inte med och inte heller Odinsgatan där jag bodde större delen av mina göteborgsår.

Och releasefest på Göteborgs litteraturhus i onsdags kväll. Johan Nilssons Göteborgs schamaner (Thorén & Lindskog) som utspelas i just Göteborg. Torsdagen började med inspirerande frukostföredrag, också på Litteraturhuset, med Ingrid Elam. Hon och Jerker Virdborg har sammanställt Svenska noveller från Almqvist till Stoor (Bonnier), ett mastodontverk med 90 noveller och hon berättade om novellens historia, problemen med urvalet och tipsade om bortglömda pärlor.

Och hela tiden gick jag jämsides med 1990-talet. Drack kaffe, åkte spårvagn, läste, flanerade, åt och sov tillsammans med 1990-talet.

Men nu är jag tillbaka igen.

Förutom i litteraturen, där är jag alltid någon annanstans...

På gång

Sedan sist har jag träffat min förläggare och pratat om den kommande utgivningen. Det börjar äntligen kännas mer verkligt att jag faktiskt fått mitt manus antaget nu när jag vet mer om vad som kommer att ske. Jag längtar efter stunden när jag för första gången ser mitt manus efter sättningen och ser hur texten ter sig så som den kommer att tryckas i bokform. Och givetvis stunden när jag håller min roman i händerna och faktiskt kan känna doften av mina ord!

Men än är jag inte där och innan det blir dags att börja arbeta med manuset igen så ska jag besöka Göteborg och releasen för en av förlagets nya böcker, Göteborgs schamaner av Johan Nilsson, och sedan är det dags för Göteborg igen när Bokmässan går av stapeln den 27-30 september. Kanske ses vi där i vimlet?

Och en krönika har jag också hunnit skriva. Den publiceras i På Österlen i septembernumret. September som är min favoritmånad. Klara morgnar med lättande dimma. Nedfallna äpplen i daggvått gräs. Folktomma stränder. Mörkret utanför skrivrummets fönster i kvällningen. En deckare från 1957 framför brasan.

Hej då augusti, vi ses om ett år!

Ensam utanför orden

Ja, jag känner mig just så nu, utanför orden, oförmögen att uppleva delaktighet med en pågående text. Och jag vet att jag skrivit om det förut på bloggen och jag vet att det kommer att gå över, och ändå är det frustrerande och skrämmande att inte ha en text att arbeta med.

Jag brukar kunna lösa mig själv från förtrollningen genom att läsa och nu på morgonen började jag plocka på mig böcker ur det egna biblioteket för att locka fram det som ligger förborgat i min själ, min hjärna och i mina fingertoppars längtan efter tangenterna (bara av att skriva det här mår jag faktiskt bättre). Tände några stearinljus, lutade mig tillbaka och hoppades på ett mirakel. En till hälften utläst bok ligger nu ensam kvar och väntar på att bli utläst men tyvärr är den en besvikelse så långt, kanske vänder det efter baksidestextens utlovade katastrof. Jag behöver någonting mer, någonting annat, något jag känner igen och samtidigt förundras över.

Kanske behöver jag den där inspirationen som jag lite föraktfullt brukar köra över med envisa timmar framför texten även om det inte kommer ut en enda bra mening? Rädslan över att jag har slut på berättelser jagar mig och hotar att sluka skrivandets falnande gnista. Är jag slut som författare innan det knappt börjat? Tänk om det bara blir en debutroman och sedan försvinner jag?

Tänk om jag skulle ta och lugna ned mig med en kopp kaffe i trädgården istället?

Sträcka ut handen och stryka över mjuk kattpäls.

Läsa klart boken och hoppas att katastrofen inträffar.

Plocka björnbär, städa skrivrummet och hänga upp tavlan som aldrig blivit upphängd?

Låta livet passera, likt bilen jag ser från skrivrummets fönster just nu, och lita på att både väg och mål är mödan värda.

Invänta orden som jag vet fyller varje vrå av mitt medvetande; ord som aldrig kommer att sina från sin källa och som alltid kommer att släcka min törst.

Jag tror faktiskt att till och med katten håller med mig!

Hon har tydligen blivit jag

Så kan det gå när berättarperspektivet ändras. När jag plockade fram det påbörjade manuset som handlar om Clara upplevde jag att något saknades i berättelsen. En närhet. Så nu har jag skrivit om några sidor i manuset och ändrat hon till ett berättarjag som visar oss sin historia. Och jag tror det fungerar.

Jag känner mig både nyfiken men också rädd inför den här berättelsen. Den rymmer mycket mörker och Clara gör saker som gör ont att skriva om. Men just att byta perspektiv, att låta henne själv få berätta, tror jag är nödvändigt för att historien skall bli trovärdig.

Delar av det första utkastet går inte att använda och det är mycket som måste skrivas om. Händelser Clara inte kan känna till, eftersom det nu kommer att berättas ur hennes synvinkel, måste strykas. Och flera partier är helt enkelt onödiga och tråkiga, sådant jag ser direkt när jag läser manuset för första gången på långt mer än ett år.

I går kväll visste jag inte vad jag skulle skriva under dagens arbetspass. När ett manus är avslutat uppstår en både njutbar och nästan loj tid men också en tid av rädsla och oro; skall en ny berättelse födas djupt där inne i mig eller sitter jag tom framför datorn utan några ord?

Nu vet jag och Clara kommer nog att hålla mig sällskap ett bra tag framöver. Åtminstone tror jag det, för ännu är berättelsen lite viskande och undanglidande.

Men jag tror Claras röst kommer att bli starkare ju mer hon berättar för mig!

Bloggen fyller 2 år idag

Idag för två år sedan publicerade jag, inte helt utan oro, mitt första inlägg på bloggen. Då hade jag precis fått mitt manus antaget av ett hybridförlag som mot en summa på över 100.000 skulle ge ut mitt manus. En ansenlig summa men för någon som längtat efter en utgivning i flera år var den på något sätt överkomlig. Jag var till och med på anställningsintervju för att köra ut tidningar på söndagsnätter för att samla ihop till summan. Och det var där och då som jag insåg att jag måste synas i det enorma utbudet av skrivande människor och så föddes min blogg.

Nu avstod jag till sist från utgivningen och bestämde mig för att fortsätta sikta mot en traditionell utgivning. Men något behövde göras och det var nu jag hittade lektörstjänsten som Författarcentrum Öst erbjöd. Mot en högst rimlig kostnad fick jag mitt manus läst och försett med kommentarer på hur texten kunde förbättras. Detta var en fantastisk upplevelse och i november 2016 fick jag tillbaka mitt manus från lektören. I december tog jag ut sparad semester och under tre veckor skrev jag om manuset, lät det vila fram till våren då jag läste det igen, ändrade lite mer och den fjärde maj började jag skicka in manuset till förlag igen. Detta var sjätte gången jag skickade in ett av mina manus och redan efter två veckor damp den första refuseringen ned i inkorgen. Men jag fortsatte, letade upp nya förlag som jag inte skickat in till tidigare, skrev nya följebrev, sammandrag, mailade och postade i pappersform. Och under sommaren hittade jag ett för mig nytt förlag som från början gav ut översatt tyskspråkig litteratur men som nu även gav ut svensk originalliteratur.

Och jag väntade.

Förlagen hörde av sig under sommar och höst 2017. Refusering på refusering. Men en dag stod en förläggare på mitt arbete på biblioteket och sa att han läst mitt manus och att han tyckte om det. Han hade inte bestämt sig men lovade att höra av sig igen. När jag åkte hem från jobbet den kvällen hade jag fjärilar i hela kroppen, någon tyckte faktiskt om mitt manus!

Jag började samtidigt att fundera på nästa manus, det som jag nu är klar med och som handlar om Solveig. Till en början trevade jag efter rätt berättarröst men till slut lossnade det och skrivandet tog fart. Jag besökte Bokmässan i september och träffade den trevliga förläggaren igen. Jag hittade nya förlag att skicka in manuset till och fortsatte att drömma om ett JA som väl någon gång ändå måste komma. Eller?

2017 blev 2018. Några senkomna refuseringar som jag knappt orkade titta på. Men så i vintermörkret kom en inbjudan från Författarcentrum, ett erbjudande till oss som använt deras lektörstjänst att delta i en skrivarkurs i Stockholm i april. Jag anmälde mig och längtade till våren, till att ge mitt skrivande en injektion. Bo på Författarnas gästhem på Drottninggatan skulle jag också få göra. Men skrivarkursen blev inställd. Jag planerade ändå att åka upp, att ge mig själv och mitt skrivande en present och jag bokade tågbiljetter och började packa resväskan för att fredagen den trettonde bege mig upp till Stockholm och en helg på Författarnas gästhem.

Då hände det!

Två dagar innan avfärden till Stockholm kom ett mail från den trevliga förläggaren. I ämnesraden stod ett enda ord;

YES!

Han hade bestämt sig och ville ge ut mitt manus!

Helgen i Stockholm blev minst sagt omtumlande. Jag var förkyld med hög feber, fick skoskav, migrän och näsblod. Men jag hade fått ett ja från ett bokförlag. Mitt manus var antaget och min debutroman planerad att utkomma under 2019.

Så nu har jag undertecknat mitt första förlagsavtal och nästa år kommer du som läser mina ord här även att kunna ta del av min debutroman som Bokförlaget Thorén & Lindskog ger ut.

Två år tillsammans med min blogg har bjudit på många känslor där jag många gånger tvivlat på att mitt manus skulle hitta fram till rätt förlag. Men vet du, det behövs bara ett ja, det behövs bara ett förlag som vill satsa på dig. Så fortsätt skriv, fortsätt läsa och fortsätt tro på dig själv!

Nu har jag en ny roll att iträda, den som Författare. Jag kommer att ha fyllt 48 år innan jag debuterar men har sedan förhoppningsvis lika många år kvar att skriva om jag får behålla hälsa och förstånd.

Och vem vet vad jag skriver här om två år för att summera den här bloggens fyra första år?

Jag är lika nyfiken som Du!

Skördetid

Runt mig faller fältens korn för skördemaskinernas vassa knivar. I år tidigt på grund av torkan och värmen som aldrig tycks vilja släppa taget. Gula stubbåkrar där nyss vete och korn drog sig upp mot himlens moln. De försökte växa sig starka och fylliga trots bristen på regn och svala nätter.

I romanen om Solveig, den jag arbetat på det senaste året, innebär skördetiden både slutet men också början för Solveig och hennes familj. Då, hösten 1943, när Solveig var med vid skörden visade almanackan på September, så gott som två månader senare än årets skördetid. September, en tid att fylla förråden inför vinterns tystnad och ensamhet, en tid då många upplever en rädsla inför mörkret som drar sig allt närmare. Jag har alltid älskat hösten, redan som liten fann jag något lockande hos de klara septemberdagarna med hög och frisk luft och trädens smärtsamt vackra blod som rann ur löven omkring mig. September, bara namnet ger mig gåshud.

Men än är det Juli och här på Österlen är snart fälten skördade. Hur årets September kommer att bli kan jag bara drömma om. 1943 stod världen i lågor och Solveig hade som nykonfirmerad tagit de första kliven in i vuxenlivet. Hennes far gick säkert runt sina ägor och kände på sädesaxen, bedömde den lämpligaste tiden för skörden att ta sin början. Inte kunde någon av dem veta att en hög med halm skulle förändra tidens flöde och riktning den hösten.

En liten hög med halm…

Tankar från skrivrummet

I går kväll satt jag framför ett öppet fönster i mitt skrivrum och skrev visitkort på min nyligen inköpta skrivmaskin, en spänstig, svart skönhet som lämnade fabriken i Tyskland någon gång på 1930-talet kanske. Utanför fönstret vajade hängpilen sakta i kvällsbrisen och några fåglar lekte bland de spetsiga löven. Knattret från skrivmaskinen svävade ut över trädgården och en av katterna tittade då och då till mig, som för att se att jag arbetade ordentligt och inte bara satt och skymningsdrömde.

Hur många visitkort hinner man skriva på en timme? 28 stycken hinner jag med, med lite drömmerier emellanåt när katten tittar bort…

Darrande, heta sommarveckor passerar och jag funderar mycket över Daniel och det som är hans månad, November. Så långt bort hans snömoddiga och disiga gator känns, så avlägset hans mörka Stockholm står i kontrast mot mitt Österlens ljus som aldrig tycks vilja falna. Långa kvällar där tankarna får vandra fritt, sköna skymningstimmar där armen sträcker ut sig och på måfå låter en bok hamna i knäet - i går kväll blev det Boye som tycktes skimra ännu mer sällsamt i sällskap av hängpilens viskande bladverk.

En sällsam tid där skuggorna är lika varma som ljuset.


Jag undrar vad Daniel gör just nu, han som inte badar eller solar. Tar han kanske en cykeltur ut på landet eller sitter han hemma i sin lägenhet och läser tills mörkret sänker sig och han vågar sig ut? Gömmer han sina hemligheter ännu längre in när ljuset hotar att gräva fram det förflutna? Ljuset som hotar att dra fram sommaren då smultronen var sötare än någonsin, cykelturerna i kvällningen oändliga och badvattnet mjukt mot kropparna.


Sommaren är inte till för alla.

Clara, färdiga, gå…

Jag önskar det vore så lätt just nu, att bara köra igång och skriva på mitt nya manus. Men frågorna från förra veckan har inte fått några bra svar. Jag tvekar inför att börja skriva, hittar inte fram, hör inte någon tydlig röst som vill säga mig något. Clara som skall berätta sin historia för mig är inte vem som helst och hennes bakgrund ställer till problem för mig. Hennes bakgrund är mycket viktig för berättelsen men också problematisk för mig och när jag funderar över om jag kan bortse från den så inser jag att berättelsen inte fungerar då.

Men efter att ha diskuterat mina farhågor med min första och närmaste läsare och kritiker så kan problemet vara löst. Claras bakgrund går inte att ändra men hennes framtid gör det! Et voilà, rösten börjar viska till mig, bilderna blir allt tydligare och skuggorna ger vika. Framtiden kan jag ändra på, omskapa så den passar både Clara och mig. Clara, färdiga, gå alltså!


I morse när jag drack kaffe i trädgården framför lavendelkullen upplevde jag en sådan tomhet och saknad efter att befinna mig mitt i skrivandet. Att befinna mig mellan två berättelser är både spännande men också tomt, ensamt och otäckt. Jag funderar hit och dit över möjligheter, försöker hålla skräcken över att orden är slut på avstånd, undrar om min fantasi räcker till för ännu en berättelse. Då, med kaffet i koppen och två katter som jagade i gräset, kände jag mig inte så säker på att dagen skulle vara min förtrogna. Nu när jag hunnit att fundera, uträttat ärenden inne i stan (jag lyckades faktiskt hitta färgband till mina skrivmaskiner!) och ätit lunch så har allt förändrats.

Clara och jag är redo för en livslång vänskap!

Ändra, behålla eller kasta?

Plockade fram utkastet till manuset som jag började skriva på för flera år sedan och satte mig för en genomläsning nu på förmiddagen. Och jag vet inte om jag tycker om det. Det är något med berättarrösten och tonen i manuset som inte känns rätt när jag nu efter en ganska lång tid läser texten igen. Jag har skrivit klart två manus under tiden varav ett dessutom blivit antaget för publicering och jag inser att jag utvecklats mer som författare än jag själv kanske förstår. Men insikten får mig också att sporras, jag kan bättre idag och nu kan jag ge manuset den känsla och ton som jag tror blir den rätta för den här berättelsen om Clara och hennes liv.

Jag har också ögnat igenom några sidor i manuset som kommer att bli min debutroman. Nu i sommar ska min bokförläggare läsa manuset igen och sedan ska vi diskutera vad som behöver göras med texten innan arbetet går vidare med layout, omslag och allt annat som jag har en ganska vag bild av vad det egentligen innebär. Jag ska sätta mig med manuset och läsa det igen, för även om det är jag som skrivit det så är det märkligt hur mycket jag glömmer.

Idag har jag också övat mig på min nya yrkesroll och min nya titel. På min reseskrivmaskin har jag knattrat fram visitkort och 30 gånger skrivit "författare" under mitt namn. Vissa saker får jag helt enkelt nöta in!

Läser en salig röra av påbörjade romaner just nu. Noveller av Joyce. Agnes Lidbecks lyrik. En rad här och två någon annanstans. Samlar mig men vet inte för vad. En stor klassiker? Något nytt och okänt?

Och Clara viskar och rör på sig i skuggorna.

Ändra, behålla eller kasta?

Färdig?

Ja, frågan är om jag är det? Färdig med manuset som jag och Solveig skrivit fram tillsammans under drygt ett års tid? Vi har precis kommit hem från en utflykt som varit svår att beskriva men som i förmiddags äntligen kom på plats. Ett högsommarvarmt Stockholm 1943 med ransoneringskuponger och svår längtan efter frihet.

Och jag vet inte om jag just nu klarar av att lämna Solveig. Jag skulle så gärna vilja veta mer om hennes hemligheter och drömmar men tror att hon måste få behålla en del för sig själv. Vi måste båda två gå vidare och för min del innebär det att påbörja nästa manus. Eller återuppta för att vara noga, jag påbörjade berättelsen om Clara för flera år sedan och har den senaste tiden förstått att det är hennes historia som jag måste berätta nu.

Solveig får ta sommarledigt och så ses vi till hösten igen när jag inte längre kan hålla mig för en genomläsning. Det är något speciellt att plocka fram ett manus som legat och vilat och läsa det med så nya ögon som är möjligt när det gäller min egen text.

Romanen om Clara kommer att utspela sig under en längre tid, kanske ett helt liv. Clara är några år äldre än Solveig när berättelsen börjar och hon kommer att uppleva större delen av nittonhundratalet innan vi lämnar henne. Men dit är vägen än så länge lång och oviss.

Dags att börja (om) alltså!

Författares sommarmöte

I lördags var det så äntligen dags för Författares sommarmöte arrangerat av Författarcentrum Syd. Vi träffades på Marinmuseum i Karlskrona, en stad jag besökte för första gången. Så vackert!

Under dagen hann vi diskutera research, författaridentitet, äta glass och titta på galjonsfigurer. Under frågestunden pratade vi om allt från varför vi skriver till böckers tjocklek. Innan middagen satt vi i solen  på en uteservering och samtalade om debutvåndor, negativa recensioner, redaktörer, refuseringar och antagningsbesked. Och från att ha tvivlat blev jag alltmer säker; jag ÄR en författare!

Kvällens middag bjöd på nässelsoppa och kroppkakor fyllda med rökt svamp och rostade hasselnötter och ännu mera alkoholfri öl. Ännu mera samtal blev det också förstås och när jag lämnade restaurangen för att köra de 15 milen hem var jag lätt euforisk. Bilresan hem satt jag och tänkte på alla nya vänner jag fått, på författarkollegor och till och med en blivande förlagskollega som i höst utkommer på samma förlag som jag debuterar på nästa år, Thorén & Lindskog.

Sammanhang är viktigt. Att finna sin identitet, oavsett vilken det är, är livsnödvändigt. Jag har varit en skrivande människa i många år, kanske längre än jag själv tror. Nu har jag äntligen vågat låta författaren inom mig träda fram och funnit ett sammanhang att befinna mig i.

(Frågan är om katterna märker någon skillnad…)

Limbo

I morgon åker jag till Karlskrona för att delta på Författarcentrum Syds sommarmöte. Tema för mötet är författaridentitet och jag hoppas att jag kan hitta en väg in till min egen identitet som snart publicerad författare. Det är ännu lång tid kvar innan min bok finns ute hos bokhandlare och bibliotek (2019) och tiden fram till dess känns oändlig. Mitt manus är antaget men romanen finns inte ännu.

Dagar i Limbo! (Fast jag hoppas ju att både jag och boken slipper ta vägen genom Purgatorio och Inferno innan vi kommer till Paradiset.)

Jag försöker koncentrera mig på nya manuset, det om Solveig, och även om jag snart är klar så har jag svårt att avsluta. Om förlaget tycker om det manuset så kanske det kan komma ut 2020 eller kanske inte förrän 2021 och dit är det ju eoner av tid och tankar på nya manus som ligger ännu längre fram i tiden.

Fast med tanke på att det har tagit ungefär 8 år från det att jag började skriva på mitt första manus till undertecknandet av förlagsavtalet nu i april så borde jag vara van vid att vänta.

Och med blommande blåregn utanför skrivrummets fönster är det lätt att leva i nuet.

Limbo får vänta helt enkelt!

När natt blev dag

Jag har brottats med ett kapitel under en längre tid som inte känts trovärdigt. Jag har vridit och vänt på formuleringar, funderat över gatunamn och ransoneringskort, cyklat, åkt buss och tåg. Allt utan resultat.


Men så kom jag på att jag skulle byta den nattliga utflykten till en utflykt i dagsljus, och nu föll bitarna på plats. Natten hade stått i vägen för trovärdigheten och när jag släppte in dagsljuset så log Solveig och plockade fram cykeln från tvättstugan.


Nu har vi precis påbörjat vår utflykt som är mycket spännande. Det är en varm, riktigt het, sensommardag med lätt motvind som får Solveig att svettas under cykelturen till Jordbro. Men där väntar tåget och en resa på Nynäsbanan in till Stockholms Centralstation. Vi har många saker inplanerade och Solveig har några hemliga ställen som hon vill behålla för sig själv, jag får se om jag lyckas locka något ur henne.


Och efter utflykten börjar jag se slutet på vår resa tillsammans. En resa som betytt mycket för både Solveig och mig. Men innan vi är framme så har vi en underbar dag i ett septemberstrålande Stockholm tillsammans!

Ett brev till Solveigs syster

Att skriva fram en karaktär är en speciell känsla. Att genom ord blåsa liv i en skapelse ur fantasin. Så har det varit hittills för mig. Men i mitt pågående manus, där Solveig är huvudperson, är det annorlunda.


Solveig har nämligen funnits på riktigt. Hon är inte skapad ur min fantasi och hon har två syskon som ännu lever. Och igår skrev jag ett brev till Solveigs syster.


Vem Solveig var och vem hennes syster är vill jag behålla för mig själv ännu en tid. Men jag kan avslöja att vi är släkt!


Och även om Solveig inte är född ur min fantasi, så är hon samtidigt just precis det. Att skriva om någon jag aldrig träffat och lägga mina ord i hennes mun, att forma hennes tankar utifrån mina erfarenheter är både spännande och svårt.


Nu är brevet på väg till Solveigs syster där jag berättar om romanen, kanske har hon rentav redan hunnit läsa brevet.


Nu ska jag skriva om ett kapitel som jag inte är nöjd med. En nattlig utflykt till Stockholm som inte känns riktigt trovärdig. En cykeltur, sista bussen in till staden, ett nattöppet café och skyltfönster fyllda med oåtkomliga fantasier för en nykonfirmerad flicka sommaren 1943. Vi får se hur detta slutar.

En kofta

Dagens arbete i skrivrummet har resulterat i ett nytt kapitel och en färdigstickad kofta. En kofta som ingen någonsin kommer att bära.

Vissa dagar känns skrivandet svårare än andra. Det är som om orden inte vill låta sig formuleras utifrån mina tankar och de inre bilder jag ser. Idag var en sådan dag och jag känner mig inte helt nöjd med kapitlet jag just skrivit. Men jag vet också att texten behöver mogna och kanske behöver den en dag eller två innan jag läser igenom den och skriver om.

Rapsfälten blommar och i köksträdgården har jag skördat den första sparrisen. Verkliga och handfasta händelser som ibland känns overkligt långt bort från arbetet med ett manuskript. Ett kapitel kan växa snabbare än bondbönorna men ändå upplevas som svårgrott när jag sitter framför datorskärmen och stirrar.

Sedan jag fick beskedet att mitt manus är antaget upplever jag också skrivandet som annorlunda än förut. Plötsligt har jag en förläggare som är nyfiken på vad jag skriver nu, förut skrev jag för mig själv. Och fast det är över ett år innan debutromanen utkommer så börjar jag redan oroa mig för recensioner och reaktioner hos min omgivning.

Men, i takt med att sommaren växer till sig så växer också jag in allt mer i rollen som författare och när hösten kommer är jag övertygad om att jag är lika mogen som frukterna på vårt portugisiska päronkvitten!

Första dagen på nya jobbet

I alla fall första måndagen hemma sedan jag påbörjade min tjänstledighet. I sex månader har jag måndagarna till att skriva, och det passar ju bra nu när mitt manus blivit antaget och manuskriptet skall lämnas in i oktober till förlaget.

Så i morse klev jag upp som vanligt, drack kaffe, rakade och klädde mig för att 08.00 ta plats i skrivrummet med två av katterna som sällskap. Nu har jag druckit förmiddagskaffe och skrivit klart ett kapitel.

Jag har några kapitel kvar som jag vill skriva på manuset om Solveig innan jag börjar känna mig helt klar. Och några kapitel skall plockas bort. Kanske är just det här momentet i skrivandet det svåraste för mig; när en berättelse börjar närma sig sitt slut och det är dags för en ny att födas. Det är som om tankarna på det nya börjar ta så mycket plats att det knappt finns rum för mig själv.

Men Solveig finns kvar hos mig ännu en tid innan det på allvar börjar bli dags att avsluta. Vi har en kofta att sticka och kanske en begravning att gå på och eventuellt en konfirmation.

Slut på första arbetsdagens första kaffepaus, tillbaka till manuset!

Från ett tågfönster

Till gårdagens träff med skrivargruppen blev det en dikt, en ögonblicksbild sedd genom ett tågfönster på resa i fantasins mörka granskogar:


Ett bortglömt stycke åkermark
En glänta bara rådjuren hittar
En sten ingen längre går förbi


Ett kalhygge som lämnats att dö
där en frökapsel tränger, trycker, pressar sig ut
ut
upp
spränger sin luva och låter åkermarken ana höstens liv

Ibland går rådjuren förbi stenen
stannar
med vinterrädda ögon ser de något bara rådjur ser


Våren knyter samman tid
låter åkern i gläntan glida förbi

Valborgstankar

Att läsa är nog den allra bästa författarskolan om du frågar mig. Igår påbörjade jag en ny bok som efter bara några sidor gav mig uppslag till nästa manus upplägg. Heureka!


Nu menar jag inte att jag tänker plagiera romanen. Nej, det som den här gången gav mig en idé var kapitelindelningen av boken, sättet som författaren valt att dela in boken i tre avdelningar. Det fick mig att tänka på ett manus jag lagt åt sidan och tankar på om en liknande indelning skulle kunna fungera för att åter starta manuset och väcka det till liv. Eller kanske passar det bättre till ett ännu inte påbörjat manus där bara ytterst vaga tankar cirklar runt ett namn och en plats jag ännu inte vill formulera i skrift.


Men allra närmast i skrivandet står en text till skrivargruppens träff på onsdag. Vi kallar oss 8 fat och vi ses på Brösarps gästgiveri och äter, samtalar och läser upp texter kring kvällens två utvalda ord; luva och glida. Jag funderar på om en dikt kan passa, kanske en haiku eller en sonett?


Och vilken är nu boken jag började läsa igår? Det tänker jag faktiskt inte berätta!

I magnolians tid

Här om kvällen förflyttade jag mig till den 20 september 1943 och kompletterade ett kapitel i manuset. Förmodligen romanens sista kapitel eller näst sista om jag tar med epilogen som jag är osäker på om den tillför något.

Varje gång jag närmar mig slutet på ett manus så blir jag osäker. Är det verkligen färdigt nu? Borde jag skriva mer? Blir slutet för sentimentalt? Har jag knutit ihop alla trådar som jag lagt ut under resans gång? Har jag glömt något?

Men så med ens infinner sig ett lugn, en känsla som jag känner igen från tidigare avslut; nu är det färdigt och jag har inte fler ord att lägga till den här berättelsen.

Än är jag inte där och jag vet att jag har mer arbete framför mig, men snart så kommer den där känslan och då är det bara att sätta den sista punkten efter det sista ordet och luta mig tillbaka. Och redan då, eller faktiskt långt innan, börjar tankarna på nästa manus växa fram och ta mer plats.

Jag har en historia som jag påbörjade för flera år sedan men som jag inte riktigt mäktade med att skriva klart. Nu funderar jag på om det ändå inte är dags att plocka fram manuset och se om det inte kan bli något trots allt.

Hon heter Clara, föddes i Lübeck och brukade sitta under ett magnoliaträd på vårarna och drömma sig bort.

Eller så blir det Ingmar.

Eller Adam...

Kanske hinner jag bestämma mig innan magnolian har blommat över.

Dags att växla upp

Så har dagarna gått och i morgon är det två veckor sedan jag fick beskedet att mitt manus är antaget. Jag har haft svårt att ta in detta stora, att från en sekund till en annan plötsligt höra till den lilla skaran av skrivande människor som får sitt manus antaget. Jag?

Men jag tror det är en logisk följd av att i flera år stått på den andra sidan och tittat in. Längtat efter att få höra till de Antagna, att få bli en Debutant, att få ett Ja istället för dessa eviga refuseringar. Men för varje dag som går så sjunker det in mer och mer, att min debutroman utkommer 2019 på Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Daniel får vila ett tag till, förlaget har andra romaner som ska publiceras i höst innan vi börjar arbeta med mitt manus. Men Solveig lever och nu ska jag lägga in den där extraväxeln som jag vet finns där bakom ursäkterna och skriva klart det sista.

Att skriva är ibland en märklig syssla. Att sätta mig framför datorn, plugga in USB-stickan, öppna dokumentet och befinna mig i en annan värld än den där jag just åt en tallrik makaroner med parmesanost och smör till middag får mig ibland att darra till och tappa fotfästet. Vilken värld skall jag befinna mig i nu, vems tankar skall jag försöka avläsa, vilka drömmar skall jag frammana, vart tar mig fantasin den här gången?

Framåt hoppas jag, alltid framåt!

Mitt manus är antaget!

I onsdags förra veckan, den 11 april 2018, fick jag så beskedet jag väntat på i så många år; mitt senaste manus som legat ute hos förlag sedan maj förra året har blivit antaget.

Så från att ha varit en skrivande person som gått och längtat efter just detta besked, är jag med ens en författare som utkommer med sin debutroman 2019.

I går kväll undertecknade jag förlagsavtalet som i detta nu är på väg medelst postväsendet till förlaget i Göteborg. Göteborg tänker ni nu, vilka förlag har sitt säte där? Då kan jag stolt meddela att debutromanen utkommer på Bokförlaget Thorén & Lindskog!

Manuset om Solveig växer och närmar sig ett slut och samtidigt ska jag nu gå tillbaka till Daniel och hans månadslånga vistelse i den lånade lägenheten i Stockholm. Två världar som har svårt att mötas, även om jag vet att Solveig och Daniel hade kommit mycket bra överens som vänner. Och snart får ni också lära känna Daniel, även om han kan vara lite tillbakadragen så är jag övertygad om att han kommer att släppa er ganska nära inpå sig.

Ni kan läsa mer om Bokförlaget Thorén & Lindskog här.

Vanilj och kardemumma

Då sitter jag med min sista kopp kaffe på mitt rum på Författarnas internationella gästhem för den här gången. En vistelse som tyvärr präglats av en tilltagande förkylning, skavsår, blåsor, blödande tår, migrän, feber, huvudvärk och hosta.

Men ändå har helgen givit mig många upplevelser att ta med mig hem. Och vilket boende Författarhuset är! Beläget på Drottninggatan med utsikt över Centralbadets innergård med ett vidunderligt vackert träd, en liten damm, knastrande grus och stockholmsgula husfasader gör det verkligen skäl för sitt namn. Jag hoppas jag får möjlighet att bo här flera gånger, och då med en kropp som inte bråkar med mig…

Jag åkte hit för en skrivkurs som blev inställd. Bestämde mig för att ägna mig åt eget skrivande och research istället när jag ändå fick möjligheten att bo här. Och trots feber, migrän och skoskav har jag tagit mig runt i staden. Letat efter spår från 1943 bland Gamla stans vindlande gränder. Druckit kaffe på anrikt café som funnits sedan 1928 och sökt smaker som sedan länge försvunnit. Tittat på husfasader, portar och grindar på jakt efter något som ändå borde finnas kvar.

Och blivit besviken.

Det slog mig igår när jag traskade runt på kullerstenarna i Gamla stan och försökte bortse från alla turister, souvenirbutiker, spanska tapasrestauranger, arkitektbyråer och nagelstudios att mitt 1943 inte går att finna här. Det jag söker har jag redan funnit i min fantasi och där kan jag återskapa det som inte längre går att finna i dagens Stockholm.

Och det var en bra insikt. Verkligheten ska kanske inte alltid efterliknas utan istället omformas utifrån vaga minnesbilder, suddiga fotografier, spår av en skugga, ett doftstråk av vanilj och kardemumma från ett bageri.

Och det tar jag med mig hem och in till mitt skrivande. Att fantasin överträffar verkligheten.

I alla fall min verklighet!

Ett bra datum!

Då sitter jag i rum nummer 1 i Författarnas internationella gästhem på Drottninggatan i Stockholm. 3 nätter och 4 dagar helt ägnade åt mitt pågående manus. Idag har jag skaffat mig ett rejält skoskav men har som tur är reservskor med mig. Hostan skräller och näsan rinner. Migränen har inte velat släppa trots överdosering av mediciner och vila på rummet men hoppas en god nattsömn gör underverk.

Fredagen den trettonde…

Men även något så otrevligt som en blåsa på hälen kan inspirera. Solveig hade nya skor när hon en sommarnatt 1943 tog sista bussen in till Stockholm för att uppleva det hon längtade efter. Hon fick säkert skoskav och känslan när jag gick bortåt Stadsbiblioteket i eftermiddags fick mig att gå i Solveigs fotspår. Fast hon gick inte så långt bort som till Odenplan och biblioteket hade hur som helst inte öppet så sent. Nej, hennes nya vita skor strosade längs med gator och gränder i Klarakvarteren som inte längre finns. Hon hittade ett nattöppet Café som såg respektabelt ut och där träffade hon någon som fick henne att fatta ett avgörande beslut.

I morgon ska jag se om jag hittar tillbaka till sommarnatten 1943, med eller utan skoskav och förhoppningsvis utan migrän!

Låt oss gå!

Att skriva en roman innebär för mig oändliga valmöjligheter på samma gång som det bara existerar ett enda svar. För det finns onekligen fler alternativa vägar att närma mig målet och ändå framstår de flesta vägvalen som fullständigt omöjliga.


Med andra ord, jag har jättesvårt att bestämma mig för hur berättelsen ska utvecklas.


När jag sitter med texten så löper tankarna hit och dit och verkar irra runt efter något de känner igen för att inte gå vilse. Allt är i det ögonblicket möjligt och vad som helst kan ske. Och ändå icke. För när tanken sedan hittar fram och börjar formulera berättelsens ord så vet jag att jag hela tiden letat efter just de orden, att ingenting annat var möjligt att berätta. Som om berättelsen själv visat mig de ord den behöver för att leva.


Så, kanske har jag egentligen inte svårt att bestämma mig för hur berättelsen ska utvecklas?


Kanske behöver jag bara en synopsis?


Tanken har slagit mig förr och tro mig, jag har verkligen försökt. Nästan. Min synopsis brukar i bästa fall bestå av en A4 med några streck som ska föreställa en tidslinje med några nyckelscener inringade. Mer än så kan jag inte föreställa mig i förväg. Jag behöver sitta där och undra hur berättelsen ska utvecklas och formas, leta efter rätt ord som ska sätta färg på mina tankar, skrapa under ytan för att finna det undangömda och hemlighetsfulla.


Och när det verkligen gäller, när berättelsen verkar stå stilla, så litar jag till min intuition och vetskapen att rätt väg kommer att leda mig fram till målet, om än via många småstigar och vägkrökar.


On y va!

Våren har kommit!

Att skriva skönlitterärt är något jag till största delen lärt mig själv. Förutom skoluppgifter med uppsatser (Mitt bästa sommarlov) och andra påtvingade uppgifter är skrivandet för mig något som utvecklats på egen hand ju äldre jag blivit. Till stor hjälp har mitt eget läsande varit, kanske är det den bästa skrivskola man kan gå, att lära sig själv av andra författare. Nästa helg åker jag till Stockholm där jag skulle deltagit i en skrivkurs som tyvärr blev inställd. Min allra första skrivkurs blir således framskjuten och jag får tillbringa tiden på egen hand istället. Manuset jag arbetar med nu utspelas i Stockholmstrakten och jag kommer att använda helgen till research, inspiration och skrivande. Mer om helgen längre fram.

I förrgår blev jag färdig med andra omarbetningen av manuset. Det har gått lite fortare än jag tänkt mig och jag tror att jag kan ha ett färdigt manus ganska snart. Ett manus som då får ligga och vila någon eller några månader innan jag på nytt läser och gör de sista omarbetningarna innan jag förmodligen skickar även detta manus till Författarcentrum Öst och deras lektörstjänst som är helt fantastisk. Är du en skrivande människa kan jag varmt rekommendera detta. Och sedan väntar fler omarbetningar innan jag äntligen är redo att låta manuset flyga ut i världen till mina utvalda förlag.

Men än återstår många timmars skrivande och plågsamt självrannsakande. Jag tror redan att jag kommer att plocka bort några avsnitt som känns för övertydliga. I det dunkla vilar det vackra! Och fler nya kapitel skall skrivas, vissa scener fördjupas och några karaktärer förtydligas eller tonas ned. Vilken fröjd det är att omarbeta sin text!

Läser just nu Häxyngel av Margaret Atwood till söndagens bokcirkel parallellt med en biografi om Vincent van Gogh. Förhoppningsvis lär de mig något nytt!

Blommor i snön

Idag på påskafton ligger snön ännu över Österlen och mer lär komma i morgon. Köksträdgårdens frön ligger ännu i sina papperspåsar och pelargonerna tittar sorgset på mig från köksfönstret när jag passerar dem.

Satte mig i skrivrummet idag med en av katterna som sällskap och efter en timme hade jag skrivit en A4 där sommaren står som allra ljuvligast mitt under andra världskrigets fjärde år. Solveig plockar blommor och fyller husets alla rum med buketter. Hon tycker att blommorna väljer henne och viskar hemliga drömmar. Och hon behöver drömmar, min lilla Solveig, för att kunna överleva dagar som gör allt för att svälja henne i sitt gråa gap.

Igår skrev jag ett stycke där Solveigs rosor i parken plöjs ned. Den svarta jorden fläks upp och blottar vita rötter. Träd huggs ned och blommor krossas under traktordäckens svarta gummi. Men Solveig slipper tack och lov att uppleva detta från sin plats på kyrkogården.

Just nu sitter Gerda, vår minsta katt som nyss höll mig sällskap i skrivrummet, framför fönstret och tittar ut på vår vita trädgård. Vi längtar båda två efter våren och jag har sett att krokusen redan blommar bredvid påskliljornas knoppar.

Snart sitter vi och läser under körsbärsträden Gerda!

Kaffe och wienerbröd

I förra inlägget skrev jag om ett cafébesök på Vete-Katten i Stockholm och jag har inte kunnat släppa den stunden i tankarna. Solveig drack kaffe med sin mor och de åt nybakade, frasiga wienerbröd med ännu ljummen vaniljkräm. Det är något med den här påhittade minnesbilden som känns så verklig fast jag faktiskt aldrig besökt det klassiska konditoriet på Kungsgatan.

Nu ska jag förmodligen upp till Stockholm i april och då tänker jag besöka detta anrika café för just en kopp klassiskt bryggkaffe och ett wienerbröd. Med anteckningsboken på bordet hoppas jag kunna fånga in atmosfären ytterligare, även om jag vet att fantasin ibland (oftast?) är minst lika bra på att locka fram händelser ur det förflutna som de verkliga händelserna själva. Men lite extra inspiration i form av en förmiddagsfika är ju aldrig fel.

Även om det är mycket arbete som återstår med manuset innan det är färdigt så börjar jag ana ett slut någonstans där löven är gröna och våren övergått till sommar. Och tankarna på vad som tar vid där och då när berättelsen om Solveig är klar börjar så smått gro. Ska jag återuppta ett tidigare påbörjat manus som jag lagt åt sidan eller börja på någon av idéerna som legat och slumrat i väntan på att Solveig ska prata färdigt?

Den som ändå visste...

Gudomlig inspiration?

Nej, någon sådan drabbas jag mycket sällan av. Hårt arbete och många timmar framför datorskärmen är det som ger resultat i mitt skrivande. Men visst behövs inspiration också, om det nu är ett oväntat möte mellan två ord i en text, en rad i en schlagerdänga på radion eller en sällsamt sorgsen blå nyans på en målning, allt kan väcka fantasin och drömmarna om en bättre text.


Igår eftermiddag satte jag mig i skrivrummet. Skruvade upp termostaten på elementet, tände belysningen i den gamla jordgloben och lade en filt i läsfåtöljen så Solveig (katten i det här fallet) kunde sova så skönt som en dam på 17 år förtjänar. Och sedan påbörjade jag arbetet med manuset i version 1b. Efter en stunds arbete med att ytterligare se över ordningen av kapitlen upptäckte jag att den nya versionen var flera sidor kortare än versionen innan. Hur jag än letade och scrollade så fann jag inga skillnader och ändå saknades flera sidor i den nya versionen. Till sist satte jag mig med en pappersutskrift och jämförde med dokumentet på skärmen framför mig och upptäckte att jag tydligen lagt in ett extra kapitel i pappersversionen som jag glömt föra över till nya versionen. Så, efter över en timmes frustration och letande så kunde jag äntligen börja skriva.


Och nu infann sig inspirationen!


Med hjälp av några kortfattade anteckningar jag gjort tidigare såg jag precis framför mig hur Solveig och hennes mor drack kaffe och åt wienerbröd på konditori Vete-Katten i Stockholm sommaren 1941. Jag såg också hur Solveigs mor betraktade sin dotter och såg att hon längtade efter något som låg längre bort än den framtid som hennes far planerat.


Nu fortsätter arbetet och jag har en kort tågresa med Nynäsbanan framför mig där en mor och dotter reser tysta tillsammans på väg hem.

Det som göms i snö...

De senaste två veckorna har jag försökt läsa lite mer än vanligt. Jag har letat upp kortromaner som på något sätt inspirerar till mitt skrivande. Det kan röra sig om innehållet eller rent språkliga detaljer. Syftet just nu med läsningen är att i närmast flygande fart närma mig mitt eget manus och en genomläsning efter de senaste veckornas arbete med att flytta kapitel och se över strukturen. Jag tänker mig att genom att läsa så mycket som möjligt av andra författare för att sedan läsa mitt eget så får jag en mer objektiv syn på texten som annars är så oerhört subjektivt svårbedömbar.

Vi får se om jag lyckas...

Just nu läser jag Fyr av Magnus Dahlström från 1987. En ganska tidlös historia om en grupp människor som bygger en fyr på en öde ö. Fast i nattens skuggor rör sig skepnader och ön verkar inte så obebodd trots allt. Ett krypande obehag från första sidan och ett språk som känns nytt och innovativt.

Snön börjar så sakteliga smälta undan och det känns som om manuset om Solveig också håller på att avtäckas från både det otydliga och övertydliga. Vi får se vad som avslöjar sig efter nästa genomläsning.

Insnöad men inte vilse

Snö och blåst håller mig hemma idag. Vägen utanför är nästan helt otrafikerad och landskapet inhöljt i vit snörök. Katterna betraktar allt det vita med viss nyfikenhet men vill inte gå ut. Vedkorgarna töms fort och måste nog fyllas på innan kvällen.

En dag av lugn trots, eller kanske tack vare, stormbyarna där ute. Bjöd mig själv på nybakade scones till sen frukost och har läst i Väggen av Marlen Haushofer (utgiven av Thorén & Lindskog 2014 och översatt av Rebecca Lindskog). En historia om en kvinna som upptäcker en osynlig vägg en morgon när hon letar efter sin kusin och dennes man som inte kommit hem under natten till stugan de besöker. Hon är ensam med hunden Lo, en ko som hon kallar Bella och Katten som snart blir mamma till Pärlan. Tillsammans bor de i stugan och kvinnan lever sitt liv utan att veta vad som hänt, om det finns liv på andra sidan väggen eller om hon är ensam kvar. Hon räknar sina tändstickor, sätter bönor och potatis och mjölkar sin ko. Väggen står den den står och ingen verkar komma till hennes undsättning.

Att läsa Väggen när jag är insnöad passar väldigt bra! Den dämpade tystnaden är inte tyst som annars utan mjuk och inbäddande. Men också stark och bärande på uråldrig kunskap om snökristaller, is och kyla.

Manuset har fått en helt ny kapitelordning nu. Jag tror ändå jag måste flytta flera kapitel igen men jag tycker jag funnit en struktur i historiens flöde som fungerar bra. Flera kapitel kommer jag att skriva om nästan helt och hållet och andra behöver fyllas ut och bli mer levande. Några kapitel känns färdiga och jag ska fortsätta att montera ihop alla delar till en helhet som jag hoppas kommer att värma läsaren lika mycket som koftan Solveig stickar på.

Och vem behöver inte en värmande kofta en insnöad dag som denna?

Ännu en bit på väg

Idag blev jag färdig med första genomläsningen av nya manuset. Mycket arbete återstår men jag har skapat en solid grund och känner mig alltmer trygg och vet att resten kommer att slå ut i full blom i takt med vårens intåg.

Med elementet uppskruvat för att mota bort kylan i skrivrummet läste jag idag de sista kapitlen högt för mig själv. Letade efter brister i rytmen och ställen där tungan snubblade över ord som hamnat i fel ordning. Flyttade kapitel, strök onödiga stycken och antecknade för ställen i texten där jag måste gå in och utvidga berättelsen.

För exakt 75 år sedan stod Solveig framför ett fönster och klippte sticklingar av sin mors pelargoner. Pelargonerna skulle överleva Solveig med många år innan den sista ättlingen dog av överbevattning långt bort i sextiotalet när Solveig varit död i tjugo år. I ett februari långt bort från mitt eget drömde hon 1943 om ett liv bortom det hon levde. Jag gör mitt bästa för att skriva fram henne och passar samtidigt på att plocka bort vissna blad från pelargonerna som sover på verandan. Drömmar och pelargoner är ganska lika. De trivs bäst av lite lagom uppmärksamhet och en stund för sig själv i skymningens blå timme.

Snilleblixten som missade

I förra inlägget skrev jag om stunden av sömnlöshet när jag inte visste om jag kom på en bra idé i verkligheten eller bara drömde. Idén var att dela in romanen i 5 tydliga delar. Några dagar senare slog snilleblixten ned när jag kom ihåg att manuset redan har 5 delar...

Nåja, idén var ju tydligen bra eftersom jag redan använt mig av den. Och det gav mig också funderingar över delarnas utformning och tydlighet eftersom jag så uppenbart glömt bort dem trots att jag själv tänkt ut dem i ett tidigt skede av arbetet. De måste helt enkelt utformas starkare och kopplas till Solveigs känslor och omgivningens stämningsläge bättre.

I nuläget går det fortfarande trögt med skrivandet och läsandet. När jag tänker tillbaka på de senaste årens skrivande så tror jag mig minnas att jag faktiskt brukar gå på lågvarv under årets första månader och först komma igång framåt mars eller april. Men snödroppar och vintergäck blommar i trädgården och jag tror att också mitt skrivande mycket snart kommer att slå ut i full blom.

Dröm eller verklighet

Härom natten vaknade jag och kunde inte somna om. Som så ofta gick då tankarna till manuset och hur jag ska arbeta vidare med texten. Just den här natten fick jag en riktig snilleblixt och låg länge och planerade för hur de nya idéerna skulle ta form. Allting stod så klart och skarpt för mig, jag visste precis hur jag skulle fortsätta.

Och så vaknade jag några timmar senare och ingenting verkade begripligt.

Under nattens vaka hade jag bland annat planerat för hur romanens fem delar skulle knytas samman. Det är bara det att romanen inte har fem delar. Hur jag än försökte tänka tillbaka på nattens planer så kunde jag inte hitta tillbaka till idén om de fem obefintliga delarna.

Drömde jag kanske alltsammans? Eller kom jag verkligen på något helt fantastiskt som för alltid är borta? Hur jag än letar i minnet finner jag inget svar.

Om det var en dröm så var den väldigt verklig. Och just tanken på drömmar som en lika verklig tillvaro som dygnets vakna timmar fascinerar mig. Det som sker i drömmen framstår ofta som lika verkligt, om inte mer verkligt, än tiden jag tillbringar som vaken. Drömmen bjuder på en sällsam blandning av mystik, gåtor, glasklara tankar och en självklarhet jag saknar som odrömmande.

Så, jag får väl fundera ett slag till över romanens fem obefintliga delar och se om jag hittar fram till den genialiska lösningen som natten tillfälligt gav mig tillträde till. För det kanske är så att romanen behöver fem delar och att jag behöver fundera mer.

Och jodå, jag har drömt att Förlaget har ringt mig och sagt de magiska orden…

Ibland vill det sig inte…

Nej, ibland vill det sig inte. Jag som satt upp så stora planer för januari med manuset, bloggen och läsningen. Och vad blev det?

Nästan två lästa böcker. Tre blogginlägg inräknat det här som mest känns som en nödlösning. Och manuset stampar på i januarimörkret och vill inte alls lysa så starkt som jag hoppats.

Nåja, nyårslöften finns för att misslyckas med, inte sant? Det får mig att känna mig i samklang med den skånska gråskymningen där ute. Vi finns - men det vi söker ligger lite bortom vår räckvidd.

Nu är månadens sista dag här på andra sidan natten och jag kan i alla fall glädja mig åt att ljuset faktiskt återvänder trots mörkret som bosatt sig i mitt skrivande.

Och sommaren är närmre än jag tror. Solveig är just i detta ögonblick i färd med att sätta sig på en motorcykel en vindstilla sommardag 1943. Jag vet inte vad jag ska tycka om det, hon känner faktiskt inte Åke särskilt väl och att bländas så av hans svartglänsande motorcykel kan vara farligt.

Men har man hungriga ögon så har man!

Manusets grenar är utväxta

Så bestämde jag mig till slut för att det var dags för en första genomläsning av manuset. Jag brukar annars vänta tills jag är helt färdig men med det här manuset har jag arbetat annorlunda och efter en annan struktur i berättandet.

Historien är ickelinjär och följer inte någon tydlig kronologi vilket både varit befriande men också ställt mig inför många frågor. Nu när jag börjat läsa manuset kan jag börja omstrukturera berättelsen och bringa en ordning bland kapitlen som jag tror fungerar bra.

Den här gången har jag helt enkelt skrivit kapitlen utan att i skrivandets stund tänka så mycket över kapitlets plats i helheten. Berättelsen är ändå väldigt koncentrerad och mestadels utspelar den sig under 1943, men jag har för varje kapitel känt att jag borde börja fundera över hur slutresultatet skall bli.

Och idag började jag alltså. Har läst några kapitel och har redan flyttat det första till näst sist och det andra har jag bakat in i kapitel tre som nu blir kapitel ett. Jag tror också att antalet kapitel är tillräckligt för att berättelsen ska fungera, men att jag har en hel del arbete kvar med de enskilda kapitlen för att helheten skall bli bra. Kapitlen bildar en bra bakgrund, som ett träd med de största grenarna utväxta, där jag nu har att fylla på med mindre kvistar och en mängd löv för att trädet ska kunna leva sitt eget liv.

Och kanske kommer vårens löv att spricka ut precis samtidigt som manusets ord växer fram och jag kan säga att jag är klar.

Vad tror du Solveig, ska vi arbeta i samma takt som våren och bli färdiga när vitsipporna blommar i backen där du brukar sitta för att drömma om framtiden?

En återfunnen idé

Det är ju inte alltid idéerna kommer när jag bäst behöver dem, och ibland kommer de när jag inte riktigt är beredd. Igår fick jag en idé till ett kapitel i romanen men befann mig på ett ställe där inget anteckningspapper fanns. Då gäller det att fästa idéen ordentligt i minnet innan verkligheten rusar vidare.


Men jag glömde bort idéen! Som bortblåst och för alltid försvunnen. Tills nu då den plötsligt poppar upp igen lagom till kvällens skrivpass.


En motorcykel har ganska oväntat tagit plats i Solveigs liv, det var det idéen ville säga mig. En motorcykel med en svart skinnsadel som är så varm av sommarsolen att den bränns genom klänningens tunna tyg. Skinnjackans rygg framför henne är nästan lika varm och när hon lutar ansiktet mot den och blundar kan hon inte annat än le. Motorn låter lite för högt och överröstar sommaren men den varma sadeln mot hennes underliv får henne att glömma allt annat än stunden här och nu.


Sådär, då har jag en idé och en bild att jobba utifrån. En motorcykel, en het sommardag, en faluröd laduvägg och brännässlor och älggräs i skuggan.


Nu kan kapitlet börja!