Insnöad men inte vilse

Snö och blåst håller mig hemma idag. Vägen utanför är nästan helt otrafikerad och landskapet inhöljt i vit snörök. Katterna betraktar allt det vita med viss nyfikenhet men vill inte gå ut. Vedkorgarna töms fort och måste nog fyllas på innan kvällen.

En dag av lugn trots, eller kanske tack vare, stormbyarna där ute. Bjöd mig själv på nybakade scones till sen frukost och har läst i Väggen av Marlen Haushofer (utgiven av Thorén & Lindskog 2014 och översatt av Rebecca Lindskog). En historia om en kvinna som upptäcker en osynlig vägg en morgon när hon letar efter sin kusin och dennes man som inte kommit hem under natten till stugan de besöker. Hon är ensam med hunden Lo, en ko som hon kallar Bella och Katten som snart blir mamma till Pärlan. Tillsammans bor de i stugan och kvinnan lever sitt liv utan att veta vad som hänt, om det finns liv på andra sidan väggen eller om hon är ensam kvar. Hon räknar sina tändstickor, sätter bönor och potatis och mjölkar sin ko. Väggen står den den står och ingen verkar komma till hennes undsättning.

Att läsa Väggen när jag är insnöad passar väldigt bra! Den dämpade tystnaden är inte tyst som annars utan mjuk och inbäddande. Men också stark och bärande på uråldrig kunskap om snökristaller, is och kyla.

Manuset har fått en helt ny kapitelordning nu. Jag tror ändå jag måste flytta flera kapitel igen men jag tycker jag funnit en struktur i historiens flöde som fungerar bra. Flera kapitel kommer jag att skriva om nästan helt och hållet och andra behöver fyllas ut och bli mer levande. Några kapitel känns färdiga och jag ska fortsätta att montera ihop alla delar till en helhet som jag hoppas kommer att värma läsaren lika mycket som koftan Solveig stickar på.

Och vem behöver inte en värmande kofta en insnöad dag som denna?

Ännu en bit på väg

Idag blev jag färdig med första genomläsningen av nya manuset. Mycket arbete återstår men jag har skapat en solid grund och känner mig alltmer trygg och vet att resten kommer att slå ut i full blom i takt med vårens intåg.

Med elementet uppskruvat för att mota bort kylan i skrivrummet läste jag idag de sista kapitlen högt för mig själv. Letade efter brister i rytmen och ställen där tungan snubblade över ord som hamnat i fel ordning. Flyttade kapitel, strök onödiga stycken och antecknade för ställen i texten där jag måste gå in och utvidga berättelsen.

För exakt 75 år sedan stod Solveig framför ett fönster och klippte sticklingar av sin mors pelargoner. Pelargonerna skulle överleva Solveig med många år innan den sista ättlingen dog av överbevattning långt bort i sextiotalet när Solveig varit död i tjugo år. I ett februari långt bort från mitt eget drömde hon 1943 om ett liv bortom det hon levde. Jag gör mitt bästa för att skriva fram henne och passar samtidigt på att plocka bort vissna blad från pelargonerna som sover på verandan. Drömmar och pelargoner är ganska lika. De trivs bäst av lite lagom uppmärksamhet och en stund för sig själv i skymningens blå timme.

Snilleblixten som missade

I förra inlägget skrev jag om stunden av sömnlöshet när jag inte visste om jag kom på en bra idé i verkligheten eller bara drömde. Idén var att dela in romanen i 5 tydliga delar. Några dagar senare slog snilleblixten ned när jag kom ihåg att manuset redan har 5 delar...

Nåja, idén var ju tydligen bra eftersom jag redan använt mig av den. Och det gav mig också funderingar över delarnas utformning och tydlighet eftersom jag så uppenbart glömt bort dem trots att jag själv tänkt ut dem i ett tidigt skede av arbetet. De måste helt enkelt utformas starkare och kopplas till Solveigs känslor och omgivningens stämningsläge bättre.

I nuläget går det fortfarande trögt med skrivandet och läsandet. När jag tänker tillbaka på de senaste årens skrivande så tror jag mig minnas att jag faktiskt brukar gå på lågvarv under årets första månader och först komma igång framåt mars eller april. Men snödroppar och vintergäck blommar i trädgården och jag tror att också mitt skrivande mycket snart kommer att slå ut i full blom.

Dröm eller verklighet

Härom natten vaknade jag och kunde inte somna om. Som så ofta gick då tankarna till manuset och hur jag ska arbeta vidare med texten. Just den här natten fick jag en riktig snilleblixt och låg länge och planerade för hur de nya idéerna skulle ta form. Allting stod så klart och skarpt för mig, jag visste precis hur jag skulle fortsätta.

Och så vaknade jag några timmar senare och ingenting verkade begripligt.

Under nattens vaka hade jag bland annat planerat för hur romanens fem delar skulle knytas samman. Det är bara det att romanen inte har fem delar. Hur jag än försökte tänka tillbaka på nattens planer så kunde jag inte hitta tillbaka till idén om de fem obefintliga delarna.

Drömde jag kanske alltsammans? Eller kom jag verkligen på något helt fantastiskt som för alltid är borta? Hur jag än letar i minnet finner jag inget svar.

Om det var en dröm så var den väldigt verklig. Och just tanken på drömmar som en lika verklig tillvaro som dygnets vakna timmar fascinerar mig. Det som sker i drömmen framstår ofta som lika verkligt, om inte mer verkligt, än tiden jag tillbringar som vaken. Drömmen bjuder på en sällsam blandning av mystik, gåtor, glasklara tankar och en självklarhet jag saknar som odrömmande.

Så, jag får väl fundera ett slag till över romanens fem obefintliga delar och se om jag hittar fram till den genialiska lösningen som natten tillfälligt gav mig tillträde till. För det kanske är så att romanen behöver fem delar och att jag behöver fundera mer.

Och jodå, jag har drömt att Förlaget har ringt mig och sagt de magiska orden…