Valborgstankar

Att läsa är nog den allra bästa författarskolan om du frågar mig. Igår påbörjade jag en ny bok som efter bara några sidor gav mig uppslag till nästa manus upplägg. Heureka!


Nu menar jag inte att jag tänker plagiera romanen. Nej, det som den här gången gav mig en idé var kapitelindelningen av boken, sättet som författaren valt att dela in boken i tre avdelningar. Det fick mig att tänka på ett manus jag lagt åt sidan och tankar på om en liknande indelning skulle kunna fungera för att åter starta manuset och väcka det till liv. Eller kanske passar det bättre till ett ännu inte påbörjat manus där bara ytterst vaga tankar cirklar runt ett namn och en plats jag ännu inte vill formulera i skrift.


Men allra närmast i skrivandet står en text till skrivargruppens träff på onsdag. Vi kallar oss 8 fat och vi ses på Brösarps gästgiveri och äter, samtalar och läser upp texter kring kvällens två utvalda ord; luva och glida. Jag funderar på om en dikt kan passa, kanske en haiku eller en sonett?


Och vilken är nu boken jag började läsa igår? Det tänker jag faktiskt inte berätta!

I magnolians tid

Här om kvällen förflyttade jag mig till den 20 september 1943 och kompletterade ett kapitel i manuset. Förmodligen romanens sista kapitel eller näst sista om jag tar med epilogen som jag är osäker på om den tillför något.

Varje gång jag närmar mig slutet på ett manus så blir jag osäker. Är det verkligen färdigt nu? Borde jag skriva mer? Blir slutet för sentimentalt? Har jag knutit ihop alla trådar som jag lagt ut under resans gång? Har jag glömt något?

Men så med ens infinner sig ett lugn, en känsla som jag känner igen från tidigare avslut; nu är det färdigt och jag har inte fler ord att lägga till den här berättelsen.

Än är jag inte där och jag vet att jag har mer arbete framför mig, men snart så kommer den där känslan och då är det bara att sätta den sista punkten efter det sista ordet och luta mig tillbaka. Och redan då, eller faktiskt långt innan, börjar tankarna på nästa manus växa fram och ta mer plats.

Jag har en historia som jag påbörjade för flera år sedan men som jag inte riktigt mäktade med att skriva klart. Nu funderar jag på om det ändå inte är dags att plocka fram manuset och se om det inte kan bli något trots allt.

Hon heter Clara, föddes i Lübeck och brukade sitta under ett magnoliaträd på vårarna och drömma sig bort.

Eller så blir det Ingmar.

Eller Adam...

Kanske hinner jag bestämma mig innan magnolian har blommat över.

Dags att växla upp

Så har dagarna gått och i morgon är det två veckor sedan jag fick beskedet att mitt manus är antaget. Jag har haft svårt att ta in detta stora, att från en sekund till en annan plötsligt höra till den lilla skaran av skrivande människor som får sitt manus antaget. Jag?

Men jag tror det är en logisk följd av att i flera år stått på den andra sidan och tittat in. Längtat efter att få höra till de Antagna, att få bli en Debutant, att få ett Ja istället för dessa eviga refuseringar. Men för varje dag som går så sjunker det in mer och mer, att min debutroman utkommer 2019 på Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Daniel får vila ett tag till, förlaget har andra romaner som ska publiceras i höst innan vi börjar arbeta med mitt manus. Men Solveig lever och nu ska jag lägga in den där extraväxeln som jag vet finns där bakom ursäkterna och skriva klart det sista.

Att skriva är ibland en märklig syssla. Att sätta mig framför datorn, plugga in USB-stickan, öppna dokumentet och befinna mig i en annan värld än den där jag just åt en tallrik makaroner med parmesanost och smör till middag får mig ibland att darra till och tappa fotfästet. Vilken värld skall jag befinna mig i nu, vems tankar skall jag försöka avläsa, vilka drömmar skall jag frammana, vart tar mig fantasin den här gången?

Framåt hoppas jag, alltid framåt!

Mitt manus är antaget!

I onsdags förra veckan, den 11 april 2018, fick jag så beskedet jag väntat på i så många år; mitt senaste manus som legat ute hos förlag sedan maj förra året har blivit antaget.

Så från att ha varit en skrivande person som gått och längtat efter just detta besked, är jag med ens en författare som utkommer med sin debutroman 2019.

I går kväll undertecknade jag förlagsavtalet som i detta nu är på väg medelst postväsendet till förlaget i Göteborg. Göteborg tänker ni nu, vilka förlag har sitt säte där? Då kan jag stolt meddela att debutromanen utkommer på Bokförlaget Thorén & Lindskog!

Manuset om Solveig växer och närmar sig ett slut och samtidigt ska jag nu gå tillbaka till Daniel och hans månadslånga vistelse i den lånade lägenheten i Stockholm. Två världar som har svårt att mötas, även om jag vet att Solveig och Daniel hade kommit mycket bra överens som vänner. Och snart får ni också lära känna Daniel, även om han kan vara lite tillbakadragen så är jag övertygad om att han kommer att släppa er ganska nära inpå sig.

Ni kan läsa mer om Bokförlaget Thorén & Lindskog här.

Vanilj och kardemumma

Då sitter jag med min sista kopp kaffe på mitt rum på Författarnas internationella gästhem för den här gången. En vistelse som tyvärr präglats av en tilltagande förkylning, skavsår, blåsor, blödande tår, migrän, feber, huvudvärk och hosta.

Men ändå har helgen givit mig många upplevelser att ta med mig hem. Och vilket boende Författarhuset är! Beläget på Drottninggatan med utsikt över Centralbadets innergård med ett vidunderligt vackert träd, en liten damm, knastrande grus och stockholmsgula husfasader gör det verkligen skäl för sitt namn. Jag hoppas jag får möjlighet att bo här flera gånger, och då med en kropp som inte bråkar med mig…

Jag åkte hit för en skrivkurs som blev inställd. Bestämde mig för att ägna mig åt eget skrivande och research istället när jag ändå fick möjligheten att bo här. Och trots feber, migrän och skoskav har jag tagit mig runt i staden. Letat efter spår från 1943 bland Gamla stans vindlande gränder. Druckit kaffe på anrikt café som funnits sedan 1928 och sökt smaker som sedan länge försvunnit. Tittat på husfasader, portar och grindar på jakt efter något som ändå borde finnas kvar.

Och blivit besviken.

Det slog mig igår när jag traskade runt på kullerstenarna i Gamla stan och försökte bortse från alla turister, souvenirbutiker, spanska tapasrestauranger, arkitektbyråer och nagelstudios att mitt 1943 inte går att finna här. Det jag söker har jag redan funnit i min fantasi och där kan jag återskapa det som inte längre går att finna i dagens Stockholm.

Och det var en bra insikt. Verkligheten ska kanske inte alltid efterliknas utan istället omformas utifrån vaga minnesbilder, suddiga fotografier, spår av en skugga, ett doftstråk av vanilj och kardemumma från ett bageri.

Och det tar jag med mig hem och in till mitt skrivande. Att fantasin överträffar verkligheten.

I alla fall min verklighet!

Ett bra datum!

Då sitter jag i rum nummer 1 i Författarnas internationella gästhem på Drottninggatan i Stockholm. 3 nätter och 4 dagar helt ägnade åt mitt pågående manus. Idag har jag skaffat mig ett rejält skoskav men har som tur är reservskor med mig. Hostan skräller och näsan rinner. Migränen har inte velat släppa trots överdosering av mediciner och vila på rummet men hoppas en god nattsömn gör underverk.

Fredagen den trettonde…

Men även något så otrevligt som en blåsa på hälen kan inspirera. Solveig hade nya skor när hon en sommarnatt 1943 tog sista bussen in till Stockholm för att uppleva det hon längtade efter. Hon fick säkert skoskav och känslan när jag gick bortåt Stadsbiblioteket i eftermiddags fick mig att gå i Solveigs fotspår. Fast hon gick inte så långt bort som till Odenplan och biblioteket hade hur som helst inte öppet så sent. Nej, hennes nya vita skor strosade längs med gator och gränder i Klarakvarteren som inte längre finns. Hon hittade ett nattöppet Café som såg respektabelt ut och där träffade hon någon som fick henne att fatta ett avgörande beslut.

I morgon ska jag se om jag hittar tillbaka till sommarnatten 1943, med eller utan skoskav och förhoppningsvis utan migrän!

Låt oss gå!

Att skriva en roman innebär för mig oändliga valmöjligheter på samma gång som det bara existerar ett enda svar. För det finns onekligen fler alternativa vägar att närma mig målet och ändå framstår de flesta vägvalen som fullständigt omöjliga.


Med andra ord, jag har jättesvårt att bestämma mig för hur berättelsen ska utvecklas.


När jag sitter med texten så löper tankarna hit och dit och verkar irra runt efter något de känner igen för att inte gå vilse. Allt är i det ögonblicket möjligt och vad som helst kan ske. Och ändå icke. För när tanken sedan hittar fram och börjar formulera berättelsens ord så vet jag att jag hela tiden letat efter just de orden, att ingenting annat var möjligt att berätta. Som om berättelsen själv visat mig de ord den behöver för att leva.


Så, kanske har jag egentligen inte svårt att bestämma mig för hur berättelsen ska utvecklas?


Kanske behöver jag bara en synopsis?


Tanken har slagit mig förr och tro mig, jag har verkligen försökt. Nästan. Min synopsis brukar i bästa fall bestå av en A4 med några streck som ska föreställa en tidslinje med några nyckelscener inringade. Mer än så kan jag inte föreställa mig i förväg. Jag behöver sitta där och undra hur berättelsen ska utvecklas och formas, leta efter rätt ord som ska sätta färg på mina tankar, skrapa under ytan för att finna det undangömda och hemlighetsfulla.


Och när det verkligen gäller, när berättelsen verkar stå stilla, så litar jag till min intuition och vetskapen att rätt väg kommer att leda mig fram till målet, om än via många småstigar och vägkrökar.


On y va!

Våren har kommit!

Att skriva skönlitterärt är något jag till största delen lärt mig själv. Förutom skoluppgifter med uppsatser (Mitt bästa sommarlov) och andra påtvingade uppgifter är skrivandet för mig något som utvecklats på egen hand ju äldre jag blivit. Till stor hjälp har mitt eget läsande varit, kanske är det den bästa skrivskola man kan gå, att lära sig själv av andra författare. Nästa helg åker jag till Stockholm där jag skulle deltagit i en skrivkurs som tyvärr blev inställd. Min allra första skrivkurs blir således framskjuten och jag får tillbringa tiden på egen hand istället. Manuset jag arbetar med nu utspelas i Stockholmstrakten och jag kommer att använda helgen till research, inspiration och skrivande. Mer om helgen längre fram.

I förrgår blev jag färdig med andra omarbetningen av manuset. Det har gått lite fortare än jag tänkt mig och jag tror att jag kan ha ett färdigt manus ganska snart. Ett manus som då får ligga och vila någon eller några månader innan jag på nytt läser och gör de sista omarbetningarna innan jag förmodligen skickar även detta manus till Författarcentrum Öst och deras lektörstjänst som är helt fantastisk. Är du en skrivande människa kan jag varmt rekommendera detta. Och sedan väntar fler omarbetningar innan jag äntligen är redo att låta manuset flyga ut i världen till mina utvalda förlag.

Men än återstår många timmars skrivande och plågsamt självrannsakande. Jag tror redan att jag kommer att plocka bort några avsnitt som känns för övertydliga. I det dunkla vilar det vackra! Och fler nya kapitel skall skrivas, vissa scener fördjupas och några karaktärer förtydligas eller tonas ned. Vilken fröjd det är att omarbeta sin text!

Läser just nu Häxyngel av Margaret Atwood till söndagens bokcirkel parallellt med en biografi om Vincent van Gogh. Förhoppningsvis lär de mig något nytt!