Ändra, behålla eller kasta?

Plockade fram utkastet till manuset som jag började skriva på för flera år sedan och satte mig för en genomläsning nu på förmiddagen. Och jag vet inte om jag tycker om det. Det är något med berättarrösten och tonen i manuset som inte känns rätt när jag nu efter en ganska lång tid läser texten igen. Jag har skrivit klart två manus under tiden varav ett dessutom blivit antaget för publicering och jag inser att jag utvecklats mer som författare än jag själv kanske förstår. Men insikten får mig också att sporras, jag kan bättre idag och nu kan jag ge manuset den känsla och ton som jag tror blir den rätta för den här berättelsen om Clara och hennes liv.

Jag har också ögnat igenom några sidor i manuset som kommer att bli min debutroman. Nu i sommar ska min bokförläggare läsa manuset igen och sedan ska vi diskutera vad som behöver göras med texten innan arbetet går vidare med layout, omslag och allt annat som jag har en ganska vag bild av vad det egentligen innebär. Jag ska sätta mig med manuset och läsa det igen, för även om det är jag som skrivit det så är det märkligt hur mycket jag glömmer.

Idag har jag också övat mig på min nya yrkesroll och min nya titel. På min reseskrivmaskin har jag knattrat fram visitkort och 30 gånger skrivit "författare" under mitt namn. Vissa saker får jag helt enkelt nöta in!

Läser en salig röra av påbörjade romaner just nu. Noveller av Joyce. Agnes Lidbecks lyrik. En rad här och två någon annanstans. Samlar mig men vet inte för vad. En stor klassiker? Något nytt och okänt?

Och Clara viskar och rör på sig i skuggorna.

Ändra, behålla eller kasta?

Färdig?

Ja, frågan är om jag är det? Färdig med manuset som jag och Solveig skrivit fram tillsammans under drygt ett års tid? Vi har precis kommit hem från en utflykt som varit svår att beskriva men som i förmiddags äntligen kom på plats. Ett högsommarvarmt Stockholm 1943 med ransoneringskuponger och svår längtan efter frihet.

Och jag vet inte om jag just nu klarar av att lämna Solveig. Jag skulle så gärna vilja veta mer om hennes hemligheter och drömmar men tror att hon måste få behålla en del för sig själv. Vi måste båda två gå vidare och för min del innebär det att påbörja nästa manus. Eller återuppta för att vara noga, jag påbörjade berättelsen om Clara för flera år sedan och har den senaste tiden förstått att det är hennes historia som jag måste berätta nu.

Solveig får ta sommarledigt och så ses vi till hösten igen när jag inte längre kan hålla mig för en genomläsning. Det är något speciellt att plocka fram ett manus som legat och vilat och läsa det med så nya ögon som är möjligt när det gäller min egen text.

Romanen om Clara kommer att utspela sig under en längre tid, kanske ett helt liv. Clara är några år äldre än Solveig när berättelsen börjar och hon kommer att uppleva större delen av nittonhundratalet innan vi lämnar henne. Men dit är vägen än så länge lång och oviss.

Dags att börja (om) alltså!

Författares sommarmöte

I lördags var det så äntligen dags för Författares sommarmöte arrangerat av Författarcentrum Syd. Vi träffades på Marinmuseum i Karlskrona, en stad jag besökte för första gången. Så vackert!

Under dagen hann vi diskutera research, författaridentitet, äta glass och titta på galjonsfigurer. Under frågestunden pratade vi om allt från varför vi skriver till böckers tjocklek. Innan middagen satt vi i solen  på en uteservering och samtalade om debutvåndor, negativa recensioner, redaktörer, refuseringar och antagningsbesked. Och från att ha tvivlat blev jag alltmer säker; jag ÄR en författare!

Kvällens middag bjöd på nässelsoppa och kroppkakor fyllda med rökt svamp och rostade hasselnötter och ännu mera alkoholfri öl. Ännu mera samtal blev det också förstås och när jag lämnade restaurangen för att köra de 15 milen hem var jag lätt euforisk. Bilresan hem satt jag och tänkte på alla nya vänner jag fått, på författarkollegor och till och med en blivande förlagskollega som i höst utkommer på samma förlag som jag debuterar på nästa år, Thorén & Lindskog.

Sammanhang är viktigt. Att finna sin identitet, oavsett vilken det är, är livsnödvändigt. Jag har varit en skrivande människa i många år, kanske längre än jag själv tror. Nu har jag äntligen vågat låta författaren inom mig träda fram och funnit ett sammanhang att befinna mig i.

(Frågan är om katterna märker någon skillnad…)

Limbo

I morgon åker jag till Karlskrona för att delta på Författarcentrum Syds sommarmöte. Tema för mötet är författaridentitet och jag hoppas att jag kan hitta en väg in till min egen identitet som snart publicerad författare. Det är ännu lång tid kvar innan min bok finns ute hos bokhandlare och bibliotek (2019) och tiden fram till dess känns oändlig. Mitt manus är antaget men romanen finns inte ännu.

Dagar i Limbo! (Fast jag hoppas ju att både jag och boken slipper ta vägen genom Purgatorio och Inferno innan vi kommer till Paradiset.)

Jag försöker koncentrera mig på nya manuset, det om Solveig, och även om jag snart är klar så har jag svårt att avsluta. Om förlaget tycker om det manuset så kanske det kan komma ut 2020 eller kanske inte förrän 2021 och dit är det ju eoner av tid och tankar på nya manus som ligger ännu längre fram i tiden.

Fast med tanke på att det har tagit ungefär 8 år från det att jag började skriva på mitt första manus till undertecknandet av förlagsavtalet nu i april så borde jag vara van vid att vänta.

Och med blommande blåregn utanför skrivrummets fönster är det lätt att leva i nuet.

Limbo får vänta helt enkelt!