Skördetid

Runt mig faller fältens korn för skördemaskinernas vassa knivar. I år tidigt på grund av torkan och värmen som aldrig tycks vilja släppa taget. Gula stubbåkrar där nyss vete och korn drog sig upp mot himlens moln. De försökte växa sig starka och fylliga trots bristen på regn och svala nätter.

I romanen om Solveig, den jag arbetat på det senaste året, innebär skördetiden både slutet men också början för Solveig och hennes familj. Då, hösten 1943, när Solveig var med vid skörden visade almanackan på September, så gott som två månader senare än årets skördetid. September, en tid att fylla förråden inför vinterns tystnad och ensamhet, en tid då många upplever en rädsla inför mörkret som drar sig allt närmare. Jag har alltid älskat hösten, redan som liten fann jag något lockande hos de klara septemberdagarna med hög och frisk luft och trädens smärtsamt vackra blod som rann ur löven omkring mig. September, bara namnet ger mig gåshud.

Men än är det Juli och här på Österlen är snart fälten skördade. Hur årets September kommer att bli kan jag bara drömma om. 1943 stod världen i lågor och Solveig hade som nykonfirmerad tagit de första kliven in i vuxenlivet. Hennes far gick säkert runt sina ägor och kände på sädesaxen, bedömde den lämpligaste tiden för skörden att ta sin början. Inte kunde någon av dem veta att en hög med halm skulle förändra tidens flöde och riktning den hösten.

En liten hög med halm…

Tankar från skrivrummet

I går kväll satt jag framför ett öppet fönster i mitt skrivrum och skrev visitkort på min nyligen inköpta skrivmaskin, en spänstig, svart skönhet som lämnade fabriken i Tyskland någon gång på 1930-talet kanske. Utanför fönstret vajade hängpilen sakta i kvällsbrisen och några fåglar lekte bland de spetsiga löven. Knattret från skrivmaskinen svävade ut över trädgården och en av katterna tittade då och då till mig, som för att se att jag arbetade ordentligt och inte bara satt och skymningsdrömde.

Hur många visitkort hinner man skriva på en timme? 28 stycken hinner jag med, med lite drömmerier emellanåt när katten tittar bort…

Darrande, heta sommarveckor passerar och jag funderar mycket över Daniel och det som är hans månad, November. Så långt bort hans snömoddiga och disiga gator känns, så avlägset hans mörka Stockholm står i kontrast mot mitt Österlens ljus som aldrig tycks vilja falna. Långa kvällar där tankarna får vandra fritt, sköna skymningstimmar där armen sträcker ut sig och på måfå låter en bok hamna i knäet - i går kväll blev det Boye som tycktes skimra ännu mer sällsamt i sällskap av hängpilens viskande bladverk.

En sällsam tid där skuggorna är lika varma som ljuset.


Jag undrar vad Daniel gör just nu, han som inte badar eller solar. Tar han kanske en cykeltur ut på landet eller sitter han hemma i sin lägenhet och läser tills mörkret sänker sig och han vågar sig ut? Gömmer han sina hemligheter ännu längre in när ljuset hotar att gräva fram det förflutna? Ljuset som hotar att dra fram sommaren då smultronen var sötare än någonsin, cykelturerna i kvällningen oändliga och badvattnet mjukt mot kropparna.


Sommaren är inte till för alla.

Clara, färdiga, gå…

Jag önskar det vore så lätt just nu, att bara köra igång och skriva på mitt nya manus. Men frågorna från förra veckan har inte fått några bra svar. Jag tvekar inför att börja skriva, hittar inte fram, hör inte någon tydlig röst som vill säga mig något. Clara som skall berätta sin historia för mig är inte vem som helst och hennes bakgrund ställer till problem för mig. Hennes bakgrund är mycket viktig för berättelsen men också problematisk för mig och när jag funderar över om jag kan bortse från den så inser jag att berättelsen inte fungerar då.

Men efter att ha diskuterat mina farhågor med min första och närmaste läsare och kritiker så kan problemet vara löst. Claras bakgrund går inte att ändra men hennes framtid gör det! Et voilà, rösten börjar viska till mig, bilderna blir allt tydligare och skuggorna ger vika. Framtiden kan jag ändra på, omskapa så den passar både Clara och mig. Clara, färdiga, gå alltså!


I morse när jag drack kaffe i trädgården framför lavendelkullen upplevde jag en sådan tomhet och saknad efter att befinna mig mitt i skrivandet. Att befinna mig mellan två berättelser är både spännande men också tomt, ensamt och otäckt. Jag funderar hit och dit över möjligheter, försöker hålla skräcken över att orden är slut på avstånd, undrar om min fantasi räcker till för ännu en berättelse. Då, med kaffet i koppen och två katter som jagade i gräset, kände jag mig inte så säker på att dagen skulle vara min förtrogna. Nu när jag hunnit att fundera, uträttat ärenden inne i stan (jag lyckades faktiskt hitta färgband till mina skrivmaskiner!) och ätit lunch så har allt förändrats.

Clara och jag är redo för en livslång vänskap!