Debutantporträtt till SvB

Ja, då var det min tur att skriva texten till mitt debutantporträtt i SvB, Svensk Bokhandel, en tidskrift där årets nya böcker presenteras i vår-, sommar- och höstnumren med tillhörande presentationer av alla som debuterar. I morgon är deadline för inlämnande av texten och jag har skrivit två versioner och bestämt mig för den andra och mer personliga varianten. I morgon kommer också en god vän och fotograf, Lina Karna Kippel, för att ta ett författarporträtt till SvB plus några bilder till att använda som pressbilder.

Att debutera. Att skriva om mig själv. Att ikläda mig en ny identitet som Författare. Att bli betraktad och bedömd. Att bli läst.

Så många stora känslor som ska rymmas i min lilla själ.


Vårnumret utkommer den 7 december och då kommer mitt debutantporträtt att finnas där över en hel A4, och oavsett vad jag själv tycker om texten jag skrev idag så står den där för alla att läsa. Och jag intalar mig att det här är en övning i att släppa ifrån mig text som sedan lever sitt eget liv. Det gör det inte mindre skrämmande.

Än finns några timmar kvar innan det är alldeles försent att ångra mig och jag funderar över om jag ska ändra något i texten, fastän jag innerst inne vet att jag redan släppt den.

Kanske ger natten, sömnen och drömmarna svar.

Att skriva novell är svårt

Jag har de senaste månaderna inte skrivit så mycket. Att befinna mig mellan två manus har varit plågsamt och jag har saknat att befinna mig i en berättelse, i en process. Jag försöker njuta av tanken att min debutroman kommer till våren och att jag har ett manus till som jag väntar på att läsa innan jag kan börja med den härliga omarbetningen. Jag försöker som sagt njuta och inte tänka så mycket på att jag inte skriver på någon ny roman, men det är mycket svårt.

Jag började på ett gammalt utkast efter att jag lagt Solveig åt sidan för att vila, men det ville inte riktigt tala till mig längre. Jag försökte med att byta tempus och berättarperspektiv och det kändes bra men inte tillräckligt. Jag har läst, läst och läst. Jag har till och med börjat skriva en novell (som förmodligen aldrig blir färdig) i väntan på att något ska infinna sig. Och i förra veckan så infann sig faktiskt skrivlusten, men lusten kunde inte mättas med novellförsöket.

Men något långt in i medvetandet har börjat ta form. En mycket vag känsla av vad jag behöver och måste göra med det havererade romanutkastet. Jag vågar inte tro att det har lossnat ännu, men jag känner igen känslan och vet att jag är på rätt spår. Nu gäller det att försiktigt närma mig min inre bild av romanen innan den glider iväg eller skrämd drar sig undan mina hastiga försök att fånga den i ord.

Så jag ska faktiskt fortsätta att försöka njuta av tankarna på debutromanen utan att ha dåligt samvete över att jag inte skriver. För nu vet jag att nästa roman ligger fördold i min själ och väntar på att lockas fram.

Lockas fram med mer läsning (jag säger bara Sara Stridsberg!), fler promenader under hösthimlen och ett rejält skrivpass eller två där den där novellen ska pressas fram - oavsett hur många koppar kaffe som behövs.

I brist på bröd...

... får man äta bakelser, sägs det att Marie-Antoinette yttrade under franska revolutionen. Sant eller icke så kan ibland bristen på något locka fram oväntade lösningar.


Sedan jag lade manuset om Solveig åt sidan för att vila innan genomläsningen av det andra utkastet har jag inte skrivit mycket, knappt något alls. Snart börjar arbetet med manuset som till våren går till tryck och omvandlas till min debutroman och jag har mest gått runt och väntat på att få börja med det manuset igen. Väntat och inte vågat, eller ens känt någon riktig lust till, att börja på något nytt. Men nöden har ingen lag och vad ska en stackars författare egentligen ta sig till i gapet mellan två romaner?


Jag tycker inte om att skriva texter bara för att ha något att göra. Tycker inte om att skriva synopsis när jag kan arbeta direkt med romanen. Längtar hela tiden efter att befinna mig mitt i romanens strömmande fåra, att skriva omgiven av text på båda sidor om mitt medvetande, att ha kapitel framför mig som ännu ligger i dvala och bara anas genom meningarnas dimma. Att istället sätta mig och skriva en för mig "meningslös" text känns just meningslöst. Som att skriva en novell t.ex.


Men så var det ju den där bakelsen... Och i förrgår satte jag mig tillsammans med mina tankar och intryck från Bokmässan och började skriva just en novell. Och fast jag vet att den förmodligen skrivs för byrålådan så upplevde jag i morse känslan av att ha funnit något borttappat. Skrivlusten!


Så, i brist på romanen får jag skriva en novell. Kanske renskriver jag den på en av mina skrivmaskiner och arkiverar den mellan syrafritt papper tills någon i framtiden hittar den opublicerade novellen instoppad mellan några sidor i en bok.


Det kan väl kanske kallas en litterär bakelse?

Efter Bokmässan

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag besökte Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, men det var första gången som blivande debutant. För två år sedan besökte jag Författarcentrums monter och ställde frågor kring deras lektörstjänst och hemkommen skickade jag in mitt manus till dem. Förra året besökte jag Bokförlaget Thorén & Lindskogs monter och pratade med förläggaren Jörn Lindskog som då läst mitt manus men inte bestämt sig. I år var det med en väldigt speciell känsla jag gick in genom dörrarna, medveten om att nästa års mässa kommer min debutroman att stå uppradad på hyllorna i förlagets monter.

Så enkelt det verkar så här i efterhand. Att bara skriva på, skicka in manus till förlag, vänta, bli refuserad, göra om samma sak igen några gånger och en dag få ett ja istället för ett nej. Så enkelt och ändå så oerhört svårt, tidsödande, frustrerande, ångestframkallande och olidligt.

Jag hade den bästa bokmässan sedan mitt första besök någon gång tillbaka på 1990-talet. Jag har faktiskt abstinens så här några dagar efteråt, även om mina fötter var glada över att få komma hem.

Jag lyssnade till författare och översättare, pratade med Författarförbundet och träffade bekanta från Författarcentrum Syd, hängde i Thorén & Lindskogs monter där jag nästa år står och signerar min roman, kramade om saknade bibliotekskollegor, minglade på Författarförbundets 125-årsjubileum, blev fotograferad av Boktugg (bilden kan ni se på Boktuggs instagramkonto), såg kändisar och gick förbi bokförlag som refuserat mig med en skön känsla i magen.

Och den där skrivlusten som inte infunnit sig börjar så smått vakna till liv igen. På tåget upp till Göteborg (faktiskt mitt i Hallandstunneln) svävade en idé fram och senare på kvällen började en text forma sig i huvudet. Än så länge en väldigt lös idé men så pass stark att den inte går att strunta i. Kanske blir det en novell och kanske kommer ingen någonsin att läsa den men huvudsaken är att min skrivlust hittat tillbaka till mig!