December har också 31 dagar

Årets sista dag. Igen. Jag som skulle skrivit minst ett inlägg i veckan här på bloggen. Jag kom nästan ända fram, med dagens blir det 48 inlägg. Men så mycket har ju hänt under året!

I januari gick jag fortfarande och väntade på besked från några förlag, däribland Thorén & Lindskog. Några refuseringar trillade in i inkorgen, vintergäcken började blomma och jag skrev på mitt nya manus om Solveig. Jag bokade in mitt livs första skrivkurs och såg fram emot en helg i Stockholm med boende på Författarnas hus. Snön som kom i februari gjorde ont och ljuset verkade långt borta.

Så kom våren. Snön smälte bort och gruset knastrade åter under skosulorna. En dag i april, den 11 klockan 12.52, kom ett mail från Bokförlaget Thorén & Lindskog med ordet Yes! i ämnesraden. Och det helt ofattbara att mitt manus nu var antaget var en verklighet jag var tvungen att göra fattbar.

Sommaren var het och torr. Jag skrev på manuset om Solveig och någonstans där hösten började hade jag kommit till berättelsens slut. Bokmässan, nu som antagen blivande debutant. Mognade kvittenfrukt i trädgården. Planer på nytt manus.

Så kom ett nytt mail från förlaget. Dags för omslag. Dags för text till mitt debutantporträtt i Svensk bokhandels vårnummer. Fotografering. Vånda inför att skriva om mig själv till ett forum som långt fler än tusen yrkesverksamma bibliotekarier, bokhandlare och recensenter läser. Väntan.

Och så låg den där i brevlådan en dag, Vårens böcker från SvB. Overkligt. Äntligen. Min debutromans fina omslag med trappan där Daniel möter Nicholas. Trappan i mellanrummet mellan då och nu. Ett ISBN-nummer, 9789186905590, och ett utgivningsdatum - 20 april 2019.

Och för någon vecka sedan såg jag att boken har en förhandspost hos BTJ (Bibliotekstjänst) där nästan alla bibliotek köper sina böcker. Och några dagar senare sökte jag på skoj på mitt namn i Kungliga Bibliotekets katalog Libris och även där fanns November har trettioen dagar. För mig som jobbat som bibliotekarie i snart 20 år är det en svindlande upplevelse.

Och nu? Nu återstår inget annat än att stryka en skjorta, plocka fram min smoking och bege mig till årets nyårsmiddag i vänners sällskap. 2019 är här om några timmar och jag vet att både jag och Daniel är redo att möta våra blivande läsare.

Gott Nytt År!

Adventstankar

I förrgår kom den så. "Vårens böcker" från SvB där mitt debutantporträtt finns med och mitt bokförlag Thorén och Lindskogs annons där min debutroman "November har trettioen dagar" samsas med Eva F Dahlgren och islänningen Einar Kárason, inget dåligt sällskap.

Idag är det den andra advent, min mormor har namnsdag och lutfisken borde varit blötlagd. Men jag går mest och funderar över Daniel och Nicholas; vad gör de idag? I romanen lämnar vi dem när november är slut och även om tiden på sätt och viss sätts ur spel i sista kapitlet så fortsätter dagarna att vecklas ut framför oss, romankaraktär eller bibliotekarie i Skurup spelar inte någon roll. Jag har bakat de sista pepparkakorna, tagit en tupplur på kökssoffan och då och då bläddrat fram mina sidor i "Vårens böcker" och längtat efter april när jag äntligen kommer att stå där med boken i mina händer. Men vad gör Daniel idag?

Egentligen vet jag det, det räcker med att blunda så ser jag honom framför mig i hans lilla lägenhet i staden han snart skall lämna. Jag ser föremål som inte längre betyder något för honom. Ser kläderna slängda över den obäddade sängen. Den halvöppna dörren in till badrummet där belysningen är tänd och sänder en strimma ljus ut över hallens mörka korkmatta. Daniel själv står framför köksfönstret och tittar ut över den lilla parkremsan mellan genomfartsleden och järnvägsspåren. Tittar ut i adventsskymningen och försöker se himlens stjärnor som ändå måste finnas där bortom stadens ljus och bakom molnskyarna.

Och visst finns de där, stjärnorna, det är bara Daniel som ska hitta dem först.