Maj har verkligen trettioen dagar och månaden har inneburit mycket. Debutromanens utgivning. Releasefest. Litteraturfestival. Recensioner. Och nu också läsarreaktioner, kanske det roligaste av allt.
En läsare som köpte November har trettioen dagar på releasefesten skriver så här om sin läsupplevelse:
"Att inleda med citat av Diktonius och Boye är att vågat sikta mot skyarna. Det är även ett utmärkt instrument för att sätta tonen, rytmen och andningen till en fin text om saknaden av en svunnen kärlek. En bok som fått mig att navigera och känna igen känslor och erfarenheter om än i en främmande kropp. Magnus Cadiers roman "November har trettioen dagar" utgiven av Thorén & Lindskog är ett lysande exempel på en mogen debut som visar en klar framtid för fler läsvärda alster av denna tydliga talang."
Tack Daniel Fyffe!
fredag 31 maj 2019
måndag 20 maj 2019
På andra sidan utgivningen
Så har snart två veckor passerat sedan min debutroman lämnade tryckeriet. Två veckor med många intryck. Så här på andra sidan utgivningen ser mycket ut som innan, men somligt är sig inte riktigt likt.
Att signera min bok till exempel. En upplyftande erfarenhet, men också lite jantelag över det hela. Ska jag verkligen komma här och tro att jag är någon, en Författare som skrivit en Debutroman.
Och de allra första läsarkommentarerna börjar komma, även om de flesta säger att de väntar med att läsa November har trettioen dagar till en lugn och skön dag när de kan ägna sig åt boken utan att bli störda. Det känns fint tycker jag. Men om alla dröjer för länge och sedan inte säger något, vad ska jag tro då?
Två recensioner och tydligen en tredje på gång. Boken upplagd i instagramposter och andra sociala medier. Härom dagen såg jag min bok bland nyheterna på Akademibokhandeln. Boken börjar leva sitt eget liv, läsare och recensenter tycker och tolkar.
Blomsterbuketterna från releasefesten är överblommade sånär som på några enstaka som jag samlat i en ny vas. Chokladen är uppäten... Bubblet räcker några veckor till. Gratulationskorten ligger i en smärre driva på ett bord i skrivrummet.
Skrivrummet ja. Det är som om själva skrivrummet ändrat karaktär och nu kräver något annat av mig. Något större än innan. En uppföljare till debutromanen. Den fruktade Bok nummer två! Ännu kan jag lugna mig med att debutromanen är nyfödd och sprattlande. Men snart måste jag börja fundera på nästa bok. Duger den? Räcker den till? Vad tycker mitt förlag?
En ny rädsla som inte fanns här förut. Innan utgivningen var allt ett oskrivet blad som jag vågade fylla med vilka ord jag än ville. Nu tvekar jag. Rädd att misslyckas, rädd att gå åt fel håll och inte hitta tillbaka.
Kanske är det helt enkelt dags att börja skriva igen, utan att se framåt eller bakåt?
Att skriva nu.
Att signera min bok till exempel. En upplyftande erfarenhet, men också lite jantelag över det hela. Ska jag verkligen komma här och tro att jag är någon, en Författare som skrivit en Debutroman.
Och de allra första läsarkommentarerna börjar komma, även om de flesta säger att de väntar med att läsa November har trettioen dagar till en lugn och skön dag när de kan ägna sig åt boken utan att bli störda. Det känns fint tycker jag. Men om alla dröjer för länge och sedan inte säger något, vad ska jag tro då?
Två recensioner och tydligen en tredje på gång. Boken upplagd i instagramposter och andra sociala medier. Härom dagen såg jag min bok bland nyheterna på Akademibokhandeln. Boken börjar leva sitt eget liv, läsare och recensenter tycker och tolkar.
Blomsterbuketterna från releasefesten är överblommade sånär som på några enstaka som jag samlat i en ny vas. Chokladen är uppäten... Bubblet räcker några veckor till. Gratulationskorten ligger i en smärre driva på ett bord i skrivrummet.
Skrivrummet ja. Det är som om själva skrivrummet ändrat karaktär och nu kräver något annat av mig. Något större än innan. En uppföljare till debutromanen. Den fruktade Bok nummer två! Ännu kan jag lugna mig med att debutromanen är nyfödd och sprattlande. Men snart måste jag börja fundera på nästa bok. Duger den? Räcker den till? Vad tycker mitt förlag?
En ny rädsla som inte fanns här förut. Innan utgivningen var allt ett oskrivet blad som jag vågade fylla med vilka ord jag än ville. Nu tvekar jag. Rädd att misslyckas, rädd att gå åt fel håll och inte hitta tillbaka.
Kanske är det helt enkelt dags att börja skriva igen, utan att se framåt eller bakåt?
Att skriva nu.
söndag 12 maj 2019
Veckan med stort V
Söndag förmiddag i Karlskrona. Tre dagar tillbringade på Bok & Hav, Karlskronas internationella litteraturfestival. Snart bär det av hemåt och i bagaget har jag många upplevelser med mig. Och inte bara härifrån, hela veckan har ju inneburit min rivstart som författare och debutant.
I måndags hade jag inte ens hållit i min debutroman fysiskt. I tisdags skickade tryckeriet boken. I onsdags morse kunde jag läsa den första recensionen, fortfarande innan boken hunnit komma. Men några timmar senare anlände de bruna pappkartongerna innehållande min bok, och att försiktigt sprätta upp tejpen, vika upp kartongen och se November har trettioen dagar ligga där var starkt. På kvällen kom 70 gäster till releasefesten. Kön ringlade sig lång till signeringsbordet och korkarna small i taket. En god vän tolkade min text med sin röst och sin sång, ett möte mellan toner och text som kort och gott var magisk.
Hem och packa för att på torsdagen ta tåget till Karlskrona. Här har jag nu hunnit med att prata om Tove Janssons författarskap under ledning av Pekka Heino, läst ur min roman i det vackra biblioteket på Kungliga örlogsmannasällskapet, talat om debuterandet tillsammans med en annan debutant och avslutat helgen med att läsa ett stycke på den litterära soarén på Konserthusteatern.
Många tankar på den nya identiteten som författare. Att bli betraktad och sedd ur ett annat ljus, fast jag fortfarande är Magnus. Och ändå någon annan, eller en annan del av mig själv. Den där delen som velat komma ut så länge, som velat visa världen vad jag kan och som vill att mina ord ska nå in i människors djupaste vrå.
Nu hoppas jag att det kommer en ny tid av skrivande. Att jag hittar fram till det som legat undanstoppat så länge. Att mina ord inte tröttnat på att inte användas av mig. Jag hoppas kunna slutföra arbetet med Solveig, mitt manus som legat och vilat sedan snart ett år. Jag är rädd för att börja läsa texten, rädd för att mina ord inte räckt till, rädd för Det Stora Tvivlet.
Men just nu skiner solen, på mig och på Daniel och Nicholas!
I måndags hade jag inte ens hållit i min debutroman fysiskt. I tisdags skickade tryckeriet boken. I onsdags morse kunde jag läsa den första recensionen, fortfarande innan boken hunnit komma. Men några timmar senare anlände de bruna pappkartongerna innehållande min bok, och att försiktigt sprätta upp tejpen, vika upp kartongen och se November har trettioen dagar ligga där var starkt. På kvällen kom 70 gäster till releasefesten. Kön ringlade sig lång till signeringsbordet och korkarna small i taket. En god vän tolkade min text med sin röst och sin sång, ett möte mellan toner och text som kort och gott var magisk.
Hem och packa för att på torsdagen ta tåget till Karlskrona. Här har jag nu hunnit med att prata om Tove Janssons författarskap under ledning av Pekka Heino, läst ur min roman i det vackra biblioteket på Kungliga örlogsmannasällskapet, talat om debuterandet tillsammans med en annan debutant och avslutat helgen med att läsa ett stycke på den litterära soarén på Konserthusteatern.
Många tankar på den nya identiteten som författare. Att bli betraktad och sedd ur ett annat ljus, fast jag fortfarande är Magnus. Och ändå någon annan, eller en annan del av mig själv. Den där delen som velat komma ut så länge, som velat visa världen vad jag kan och som vill att mina ord ska nå in i människors djupaste vrå.
Nu hoppas jag att det kommer en ny tid av skrivande. Att jag hittar fram till det som legat undanstoppat så länge. Att mina ord inte tröttnat på att inte användas av mig. Jag hoppas kunna slutföra arbetet med Solveig, mitt manus som legat och vilat sedan snart ett år. Jag är rädd för att börja läsa texten, rädd för att mina ord inte räckt till, rädd för Det Stora Tvivlet.
Men just nu skiner solen, på mig och på Daniel och Nicholas!
söndag 5 maj 2019
Om två dagar...
Ja, om två dagar är dagen inne för releasefesten för min debutroman. En helt vanlig onsdag i maj innebär början på något nytt för mig och mitt skrivande.
Jag känner mig som ett barn som väntar på julafton och snart orkar jag inte med mer förväntan inför det stora som snart sker. Jag förbereder uppläsningen, räknar anmälda till releasen, provar nyinköpt penna för signeringen och vädrar smokingen. Små förberedelser som lugnar mig för stunden.
Utanför skrivrummets fönster betar tre hästar på ängen på andra sidan landsvägen. Ljudet av en ensam bil som passerar österut. Körsbärsträden är insvepta i gräddvita moln och vinden tycks ha mojnat. Vardagliga ting som bryr sig mycket litet om min romans födelse.
Så här sitter jag nu, sista söndagen i mitt liv innan jag är en publicerad författare. Boken börjar leva sitt eget liv om några dagar och jag måste på något vis släppa taget om upplevelsen och lämna över den till läsaren som kommer att tolka berättelsen på sitt alldeles eget vis. Och jag tror att jag är redo att släppa taget.
Ja, jag är redo!
Jag känner mig som ett barn som väntar på julafton och snart orkar jag inte med mer förväntan inför det stora som snart sker. Jag förbereder uppläsningen, räknar anmälda till releasen, provar nyinköpt penna för signeringen och vädrar smokingen. Små förberedelser som lugnar mig för stunden.
Utanför skrivrummets fönster betar tre hästar på ängen på andra sidan landsvägen. Ljudet av en ensam bil som passerar österut. Körsbärsträden är insvepta i gräddvita moln och vinden tycks ha mojnat. Vardagliga ting som bryr sig mycket litet om min romans födelse.
Så här sitter jag nu, sista söndagen i mitt liv innan jag är en publicerad författare. Boken börjar leva sitt eget liv om några dagar och jag måste på något vis släppa taget om upplevelsen och lämna över den till läsaren som kommer att tolka berättelsen på sitt alldeles eget vis. Och jag tror att jag är redo att släppa taget.
Ja, jag är redo!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)