Nytt år och nya tag. Efter att ha skrivit 5 manus (3 ligger i skrivbordslådan, 1 blev utgivet 2019 och 1 väntar på utgivning) så vet jag att hårt arbete är viktigare än inspiration.
Och ändå.
Ändå sitter jag här 3 veckor in på det nya året och väntar på inspirationen som tycks ha bestämt sig för att stanna kvar på andra sidan årsskiftet. Jag öppnar då och då dokumentet med det nya manuset men stänger det snabbt igen. Orden skrämmer mig, känns banala och intetsägande. Oinspirerade.
Jag vet att jag måste börja skriva för att komma förbi det här stadiet då texten inte är vad jag tycker att den borde vara. Jag vet att det är meningslöst att gå och vänta på inspirationen för den kommer bara när jag sitter och skriver. Jag vet det.
Jag tittar på fasantuppen som går på åkern utanför mitt fönster. Jag hör fågelkvitter från körsbärsträdet utanför det andra fönstret. Jag funderar över om inte en kopp kaffe skulle inspirera mig. Jag tänker att jag borde känna mig nöjd efter att alldeles nyss ha skickat in min första momsrapport till Skatteverket. Jag undrar om en promenad väcker skrivlusten eller ska jag kanske läsa lite?
Fickuret tickar fram sekund för sekund av denna måndag som redan passerat middagstid. Kanske blir det bäst med en kopp kaffe ändå?
