Låt mig förklara:
Som debuterande författare ställs jag inför många nya händelser och känslor inför allt det nya. En roman, den här gången min egen, ska bedömas, säljas, pratas om, visas upp, hyllas eller ratas. Jag ska svara på frågor om varför boken handlar om det den gör, om huvudpersonen är jag, om titeln var självklar redan från början, om jag skriver på något nytt, om jag... Och allt det där har mestadels varit roligt. Inte alltid lätt, men roligt och givande.
Så kom hösten. Och vintern. Och nu är det plötsligt vår. Och jag har samlat på mig så många känslor kring min bok som inte alltid är positiva. Jag har känt mig ledsen och ensam. Och en vän undrade häromdagen när jag frågade henne om allt detta om det inte var sorg jag kände.
Sorg?
Det var som om någon gett mig en käftsmäll. En välbehövlig sådan. För visst är det sorg jag upplevt och inte någonting annat. Sorg över att jag måste släppa taget om min roman. Sorg över att jag och Daniel inte längre delar våra hemligheter med varandra. Och kanske skuld för att jag skrivit om Solveig och nu skriver om Klara.
Ja, jag är ledsen över att jag och min debutroman börjat gå skilda vägar. Missförstå mig inte, jag älskar min roman och mina karaktärer, men vi har alla utvecklats och påbörjat en ny resa. En resa jag inte alltid kan eller ska följa med på, för det är Daniels och Nicholas resa.
En debutroman är alltid en debutroman, det kan ingen ändra på. Sorgen jag känner kommer jag säkert att uppleva fler gånger. Jag saknar redan Solveig och våra dagar tillsammans, men hon får snart ett nytt liv i romanen om henne som föds våren 2021. Nu lever jag tillsammans med Klara och vi håller som bäst på att lära känna varandra. Hon är lite svår att komma inpå livet Klara, men vi ska nog bli vänner vi två så småningom.
Så en alldeles vanlig tisdag är samtidigt en alldeles speciell tisdag. För idag förstod jag något som jag inte velat se förut. Att jag och min debutroman börjar gå skilda vägar.
Och dessutom fyller min mamma år idag, en alldeles speciell mamma. Grattis!
