Inte bara romanskrivande

Idag har jag haft en sådan där dag när jag undrat om det någonsin blir en bok till. När tiden gått åt till allt annat än arbetet med nya manuset. Och samtidigt är det just det jag gjort hela dagen, arbetat med nya manuset, på långa och slingriga vägar.

Jag har skrivit två brev. Och att skriva brev vässar min penna, även om det i mitt fall rör sig om en skrivmaskin. Till breven alltså, romanen skriver jag på datorn. Det är något med att skriva på skrivmaskin som väcker språket. Något omedelbart, orden förflyttas direkt från tanken via fingrarna till pappret. I datorn upplever jag att skrivandet blir mer veligt, allt går att ändra och skriva om efter att tanken lämnat huvudet.

Jag fick ett brev. Fröjden att öppna och läsa. Det vackra pappret. En handstil som väcker avundsjuka och skrivlust.

Jag har läst. En ny bok om skrivande och författarlivet (Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande, Natur & Kultur, 2020) som ger både igenkänning och väcker nyfikenheten att upptäcka och utforska skrivandet.

Och jag har kommit till en ny fas i manuset som ges ut nästa år. Stunden då det är dags att börja omarbeta efter min fantastiska redaktörs läsning av manuset. Så nu får Solveig kliva fram igen. Jag undrar om jag orkar med två så starka kvinnor som Solveig och Klara samtidigt. Vi får se hur jag lägger upp arbetet nu i sommar.

Och så har jag sått skärbönor, promenerat nedåt Mälarhusen mellan vajande rågfält, ätit en enkel lunch i trädgården, pratat med katterna och sett en film. En riktigt bra författardag alltså!

Att skriva om någons smärta

Idag har jag börjat på romanens andra del. Huvudpersonen, Klara, har börjat ett nytt liv i ett annat land. Hon har lämnat sin kärlek bakom sig av anledningar jag inte kan berätta för er riktigt ännu. Hon har flytt på ett tåg genom natten, över mörka vatten och till slut nått sitt mål. Men det går inte som hon tänkt sig.

Idag har jag med mina ord tvingat Klara att genomgå en händelse som får katastrofala följder för henne själv men också för personer i hennes omgivning. Hon vet det inte ännu men händelsen kommer om några år att utlösa mer våld.

Det gjorde ont att skriva idag. Alla ord är inte goda och varma och ibland måste smärtsamma saker inträffa. Jag är nöjd med dagens resultat i skrivrummet, två A4, men dagens arbete efterlämnar en bitter eftersmak i mitt författarhjärta.

Nu väntar fler stunder av mörker för Klara och jag hoppas innerligen att vi båda klarar av resan vi måste göra. Resan in i natten, resan in i ensamhetens plågor och en tillsynes ändlös vinter.

Kanske är det tur att jag skriver detta nu när det är sommar? Att romanens inneboende mörker får växa när ljuset omkring mig är som starkast och midsommarsolståndet väntar runt hörnet?

Inte duggar de tätt...

Nej, inte har de duggat tätt på sista tiden, inläggen på bloggen. Jag får skylla på våren, trädgården och ljuset som lockar utanför skrivrummet. Men idag duggar det, inte regn men inspiration!

Jag skriver ju på mitt nya manus sedan en tid tillbaka och det har gått ganska långsamt. Visserligen framåt, men ack så långsamt. Idag blev jag äntligen klar med sista kapitlet i romanens första del, så nu återstår endast fyra delar, 28 kapitel och 200.000 tecken inklusive blanksteg innan romanen är färdig. Vi får väl se om jag blir klar på denna sidan årsskiftet eller om jag sitter här i juni 2021 och skriver på samma manus fortfarande...

Idag har jag och Klara åkt tåg. I regn. Och mörker. Vi kom fram våta och kalla och osäkra över vårt uppdrag. Men ett bortkastat äpple och ett mynt fick oss att ta ut riktningen på nytt med målet i sikte. Mer än så avslöjar vi inte idag, även om just den här dagen har varit den vidrigaste hittills  i Klaras nittonåriga liv.

Nu laddar vi för nästa del, en del när promenader blir viktiga för Klaras utveckling. I rörelsen finns tanken.

Och med det sagt tar även jag en promenad nu, i eftermiddagssolens värme mellan överblommade rapsfält och röd vallmo i dikeskanten. Då tänker jag som allra bäst!