Vargtimmen

Ett år är snart slut och jag tänker redan nu på allt som aldrig blev skrivet 2021. Inläggen här på bloggen har inte varit många och särskilt hösten har varit tom när det kommer till skrivandet. Men varför blicka bakåt.

En lång väntan på utgivningen av andra romanen fick mig att stanna upp. Det var som om inga nya ord fanns så länge romanen inte var utgiven. När så romanen kom från tryckeriet och började leva sitt eget liv ute hos läsare i världen så trodde jag att skrivandet skulle vakna till liv igen. Men så blev det inte. Skrivmaskinen har stått och samlat damm, knappt ett brev har blivit skrivet sedan oktober. Nya romanen vill sig inte riktigt - fast där ljuger jag nog för mig själv ändå, den växer faktiskt om än oändligt långsamt.

Men så hände något. En sömnlös natt väckte orden. Jag klev upp igår innan vargtimmen, bryggde kaffe och tände i köksspisen innan jag satte mig vid köksbordet med min anteckningsbok och skrev en dikt. Den är inte färdig men den är en början. Och det är bra så. Jag skriver, alltså finns jag.

Mer Värmland

 Idag låter jag bilderna tala och lämnar mina ord därhän. Två dagar på Värmlands bokfestival är till ända och nu pustar jag ut innan hemfärden i morgon. Karlstad vill jag besöka igen! Mikael Cadier har tagit de fina bilderna:

Värmlands bokfestival

 

Idag besökte jag Värmlands bokfestival i Karlstad och pratade om min nya roman. Mycket folk och fötterna är trötta, ja huvudet också. Nu pustar jag ut innan det är dags för dag nummer två i morgon. Jag har ett scenframträdande till där jag och Solveig ska försöka berätta om hur romanen kom till, hur vi skrev den och hur det känns nu när romanen är färdig.

Samtidigt skriver jag på nya romanen, och efter en ganska lång tid har jag äntligen hittat fram till rätt berättarröst. Nästan, får jag väl säga, för det saknas något fortfarande, men det ska nog jag och Klara reda ut tillsammans!

Solveig i Jordanien

 

Foto: Mona Lindfors

Ett kort inlägg, men är det inte fint, fotot av min vän Micael som läser min roman i klippstaden Petra i Jordanien? Och tänk att just min roman fick följa med i packningen. Jag kan inte låta bli att fundera lite över vad Solveig skulle ha tyckt om Jordanien. En stor resa att göra idag, en ännu större resa att ta sig för 1943, och som fjortonåring hade det förmodligen varit omöjligt. Men nu har hon varit där, i den uråldriga staden utkarvad ur klipporna i Petra. Tack för att Solveig fick följa med i din resväska Micael!

Novemberregn

Österlen är inte bara gula rapsfält, vita sandstränder och surdegsbagerier. Det är det väl inte någon annanstans heller, men sedan flytten hit för 20 år sedan så slås jag varje år av skillnaden mellan sommarhalvår och vinterhalvår. Nu infinner sig lugnet, trafiken glesnar, åkerfälten plöjs och vägverkets reflexpinnar sätts upp. Men redan nu gror och grönskar nästa års raps, jag går redan och räknar hur många gula fält vi får omkring oss till våren.

Våren. Då hoppas jag vara klar med första utkastet till nya romanen. Solveig har mött världen och har redan rest längre bort än vad jag förmodligen någonsin kommer att göra. Kanada. Klippstaden Petra i Jordanien. I verkligheten reste hon aldrig utanför Sveriges gränser, men i litteraturen kan man som bekant resa hur långt bort man vill.

Nåväl, till våren hoppas jag alltså vara klar med ett första utkast till romanen om Klara. Eller om hon heter Clara, vi är inte helt överens på den punkten ännu. Arbetet går inte särskilt fort och jag tvivlar, tvekar och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men vi ska nå fram, det har jag bestämt. En berättelse som jag började på för snart tio år sedan men lagt undan utan att kunna glömma den. Inte kunnat glömma Klara/Clara (nu får hon bestämma sig snart hur hon stavar sitt namn, eller hur?) och den historia hon vill berätta för mig.

En regnig novemberkväll som denna hör jag hennes röst viska till mig, viskningar mellan vindbyarna som trycker sig mot skrivrummets takkupa. Långt bort från hettan i Jordanien, dit Klara/Clara kanske också reser en dag i framtiden...

Fotot av "Allt skall du förlora" är taget av Micael von Wowern i Petra, Jordanien.

Bara några dagar kvar

Alldeles nyss fick jag bilder på min nya roman, den är tryckt och redo att skickas ut till bokhandlare och bibliotek. Sommaren har passerat och hösten är med ens här. Nästa vecka åker jag upp till Göteborg för den första av två releasefester, den andra är hemma i Skåne. Och jag funderar över vad jag egentligen känner.

Igår blev jag intervjuad och fotograferad. Svarade på frågor om skrivandet. Letade efter formuleringar som enkelt kunde förklara varför jag skriver. Tror inte att jag lyckades. Vissa saker låter sig inte fångas.

Nu är kvällen stilla och horisonten långt bort. Katterna smyger i sitt kungarike bland mognande äpplen och nedfallna plommon. Svalorna flyger ännu högt och kvällsdiset drar sig sakta in över trädgården. Och allt jag kan tänka på är Solveig. Snart föds hon i min roman. Föds, lever, drömmer, dör.

Och jag längtar efter henne.

Ljuva maj

 Så kom äntligen den efterlängtade värmen. Termometern visar ofattbara 22 grader i skuggan, för bara någon dag sedan hade vi nattfrost och isiga vindbyar. Rapsfälten börjar skifta i gult, körsbärsträden i vår trädgård började blomma idag och plommonet är inte långt efter. Katterna dåsar i skuggan, hönsen sandbadar i solen och nytvättade sängkläder fladdrar på linan mellan fruktträden.

Utgivningen av min nya roman närmar sig, fast det dröjer ett tag till. Mitten av september är det sagt, vi hoppas att det blir så. Omslaget är klart och det är så fint:

Och som ni ser så är inte längre titeln hemlig: Allt skall du förlora. Förlaget jobbar på och snart kan vi nog berätta mer om boken.

Med en skrivmaskin i knäet

 Saker börjar röra på sig, även om det inte märks här på bloggen. Jag vet inte varför, men den här våren har jag helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Men idag kom den över mig, skrivlusten. Kanske efter gårdagen som var så inspirerande.

Först hade jag en lång telefonintervju med en journalist, vi pratade i över två timmar. En artikel är på gång senare i maj i Skånska Dagbladet med anledning av min närstående femtioårsdag och min nya roman som kommer i september.

Sedan satte jag mig äntligen med den tråkiga bokföringen som jag skjutit upp alltför länge, och lyckades till och med få iväg min momsrapport för förra året, flera dagar före utsatt datum! 

Efter lunch och en stund ute hos hönsen gick jag upp till skrivrummet igen och såg att min bokförläggare hade mailat mig några frågor. Försökte formulera mig kring skrivprocessen, varför man ska läsa min roman, om jag har någon favoritkaraktär i boken m.m.

Eftersom förmiddagens intervju skedde via telefon kunde inte journalisten ta några foton själv, så maken fick fota och jag knyta på mig fluga och dra fram morfars kavaj och en röd skrivmaskin. Visst blev det en fin bild?

Nu var jag ganska trött i huvudet men dagen var inte slut än. Som nyinvald styrelseledamot i Borrby Bokby så deltog jag för första gången i medlemsmötet. När klockan blev halvåtta kunde jag äntligen äta middag och kände mig rätt nöjd med dagen.

Idag gjorde jag däremot inte många knyck!

Jag hörde lärkan idag

 För två veckor sedan yrde snöstormen kring knutarna och världen tycktes krympa omkring oss; allt var ett enda vitt töcken och horisonten låg tio meter bort. Idag har solen skinit hela dagen och fälten ligger nästan helt gröna och världen tycks så stor så stor. Två promenader har jag hunnit med idag och gått mer än en mil, det är så lätt att tänka när kroppen är i rörelse, det är som om alla tankar och funderingar får fart av att kroppen är ute och rör på sig. Och lärkan drillade högt i skyn, jag trodde först jag inbillade mig men den var där; osynlig högt, högt upp men sången hittade fram till mig.

Romanen om Solveig närmar sig långsamt ett färdigställande, men det dröjer ett tag till innan ni kan läsa hennes berättelse. Men omslaget är på gång, jag har en idé om en målning som skulle passa bra till omslaget och en god vän har lovat att fota av målningen, så får vi se sedan om det kan bli något. Jag har också börjat fundera på baksidestexten, men det är svårt att sammanfatta min egen roman med några meningar.

Solen skiner ännu utanför skrivrummets fönster. Jag har skrivit ett brev till någon som fått vänta alltför länge. Dagen är långt ifrån över och jag hoppas hinna med att så lite fler fröer och läsa lite innan det är daggs för middagen. Men allra först en kopp te ute i eftermiddagssolen hos hönsen.

Solveig & Solveig

 Idag för exakt 1 år sedan somnade vår katt Solveig in, 19 år gammal. Jag var precis ute i trädgården och stängde om hönsen och tände ett ljus till Solveig. Många år tillsammans, en dam med stark vilja som de sista åren knappt vek från min sida och helst hade sovit och ätit i mitt knä utan att någonsin lämna fåtöljen där vi så ofta satt tillsammans. Men nu är mitt knä tomt, ingen av våra 3 katter vill sitta där; kanske är mitt knä fortfarande Solveigs - katter vet så mycket mer än vi människor.

Solveig är också namnet på huvudpersonen i min nästa roman. Hon somnade in 1943, endast 14 år gammal. Hon väntar på att födas igen i bokform och tanken på att hon i romanen blir odödlig känns fint och lite skrämmande. Har jag rätt att ge henne ett liv igen, att tillskriva henne känslor som jag bara kan gissa mig till?

Två starka livsöden. Katten blev äldre än flickan. Liv och död samsas bredvid varandra. Jag försöker koncentrera mig på nästnästa roman, där Klara just står inför ett livsavgörande ögonblick, men det är svårt. Februarikvällen trycker sig mot fönstret och just ikväll tycker jag att mörkret suger all energi ur mig, suger orden ur mig. Orden som ändå finns där och som till slut kommer ut trots själens mörker.

Och vart tog hösten vägen???

Vad finns att skriva om året som gått? Jag tror jag lämnar det därhän och blickar framåt istället.

Efter en månad, eller kanske lite mer, av mer eller mindre ofrivillig skrivsemester så hoppas jag nu komma igång igen. Det har varit skönt att inte skriva, att inte behöva kritisera mina egna ord eller tvivla på min förmåga. Men det har också varit tomt utan skrivandet, något saknas när jag inte skriver. Jag har tänkt på Klara, drömt om Klara, läst om andra Klara, mött Klara på gatan. Hon finns överallt och viskar till mig att hon vill berätta sin historia.

Och Klara är inte någon man säger emot.

Hon står inför död, flykt och försoning. Just nu är hon rädd; det finns sidor av en själv som man helst inte vill se och Klara har just upptäckt en sådan. Än så länge står hon inför större prövningar än hon kanske trott. Samtidigt växer minnet av en omkullvält cykel och ringen av människorna omkring den. En cirkel av människor, en mur runt cykeln med ett ännu snurrande framhjul där den ligger på kullerstenen. Men om Klara lyfter blicken från boken och ser ut över trädkronorna bleknar minnesbilderna bort. När hon lagar béchamelsås till middagens torsk tänker hon nästan inte alls på cykeln. När radion sprakar i skymningen kan hon le åt ett barndomsminne.

Men bara ibland kan hon tänka på Isac utan att gråta.