torsdag 7 januari 2021

Och vart tog hösten vägen???

Vad finns att skriva om året som gått? Jag tror jag lämnar det därhän och blickar framåt istället.

Efter en månad, eller kanske lite mer, av mer eller mindre ofrivillig skrivsemester så hoppas jag nu komma igång igen. Det har varit skönt att inte skriva, att inte behöva kritisera mina egna ord eller tvivla på min förmåga. Men det har också varit tomt utan skrivandet, något saknas när jag inte skriver. Jag har tänkt på Klara, drömt om Klara, läst om andra Klara, mött Klara på gatan. Hon finns överallt och viskar till mig att hon vill berätta sin historia.

Och Klara är inte någon man säger emot.

Hon står inför död, flykt och försoning. Just nu är hon rädd; det finns sidor av en själv som man helst inte vill se och Klara har just upptäckt en sådan. Än så länge står hon inför större prövningar än hon kanske trott. Samtidigt växer minnet av en omkullvält cykel och ringen av människorna omkring den. En cirkel av människor, en mur runt cykeln med ett ännu snurrande framhjul där den ligger på kullerstenen. Men om Klara lyfter blicken från boken och ser ut över trädkronorna bleknar minnesbilderna bort. När hon lagar béchamelsås till middagens torsk tänker hon nästan inte alls på cykeln. När radion sprakar i skymningen kan hon le åt ett barndomsminne.

Men bara ibland kan hon tänka på Isac utan att gråta.