måndag 22 februari 2021

Jag hörde lärkan idag

 För två veckor sedan yrde snöstormen kring knutarna och världen tycktes krympa omkring oss; allt var ett enda vitt töcken och horisonten låg tio meter bort. Idag har solen skinit hela dagen och fälten ligger nästan helt gröna och världen tycks så stor så stor. Två promenader har jag hunnit med idag och gått mer än en mil, det är så lätt att tänka när kroppen är i rörelse, det är som om alla tankar och funderingar får fart av att kroppen är ute och rör på sig. Och lärkan drillade högt i skyn, jag trodde först jag inbillade mig men den var där; osynlig högt, högt upp men sången hittade fram till mig.

Romanen om Solveig närmar sig långsamt ett färdigställande, men det dröjer ett tag till innan ni kan läsa hennes berättelse. Men omslaget är på gång, jag har en idé om en målning som skulle passa bra till omslaget och en god vän har lovat att fota av målningen, så får vi se sedan om det kan bli något. Jag har också börjat fundera på baksidestexten, men det är svårt att sammanfatta min egen roman med några meningar.

Solen skiner ännu utanför skrivrummets fönster. Jag har skrivit ett brev till någon som fått vänta alltför länge. Dagen är långt ifrån över och jag hoppas hinna med att så lite fler fröer och läsa lite innan det är daggs för middagen. Men allra först en kopp te ute i eftermiddagssolen hos hönsen.

tisdag 16 februari 2021

Solveig & Solveig

 Idag för exakt 1 år sedan somnade vår katt Solveig in, 19 år gammal. Jag var precis ute i trädgården och stängde om hönsen och tände ett ljus till Solveig. Många år tillsammans, en dam med stark vilja som de sista åren knappt vek från min sida och helst hade sovit och ätit i mitt knä utan att någonsin lämna fåtöljen där vi så ofta satt tillsammans. Men nu är mitt knä tomt, ingen av våra 3 katter vill sitta där; kanske är mitt knä fortfarande Solveigs - katter vet så mycket mer än vi människor.

Solveig är också namnet på huvudpersonen i min nästa roman. Hon somnade in 1943, endast 14 år gammal. Hon väntar på att födas igen i bokform och tanken på att hon i romanen blir odödlig känns fint och lite skrämmande. Har jag rätt att ge henne ett liv igen, att tillskriva henne känslor som jag bara kan gissa mig till?

Två starka livsöden. Katten blev äldre än flickan. Liv och död samsas bredvid varandra. Jag försöker koncentrera mig på nästnästa roman, där Klara just står inför ett livsavgörande ögonblick, men det är svårt. Februarikvällen trycker sig mot fönstret och just ikväll tycker jag att mörkret suger all energi ur mig, suger orden ur mig. Orden som ändå finns där och som till slut kommer ut trots själens mörker.