Sista punkten satt

 Att skriva är en lång process, åtminstone för mig. En idé föds och flera år senare finns en roman. Det jag skrivit på det senaste året började som ett litet frö för snart tio år sedan. Då började jag skriva men fastnade efter ett tag, jag tyckte inte att jag mäktade med historien. Den blev liggande, Klara fick ställa sig i skuggorna av Daniel i min debutroman och sedan Solveig i min andra roman. Men sedan hände något.

Jag hade stora problem med Klara och hennes berättelse, den var svår och jag förstod mig inte riktigt på henne och hennes uppväxt. Jag körde fast och lade manuset åt sidan och började istället skriva på det som skulle komma att bli min debutroman. Tankarna på Klara fanns kvar och någonstans i arbetet med min andra roman så kom jag på hur problemet med Klara skulle lösas. Och nu gick det bättre att skriva.

Jag bytte bakgrund, berättarperspektiv och skrev mitt livs första synopsis. Det gick bättre att skriva nu, men resan har många gånger varit svår, trög, stillastående och ångestfylld. Men jag vet att det blir bättre, att det bara är att fortsätta skriva trots tvivlet och de negativa tankarna. Och i måndags kunde jag äntligen sätta punkt i manuset. Klara har berättat det hon vill berätta.

Det är en speciell känsla att avsluta ett manus. Lättnad men också saknad. Nästa roman börjar att formas i tankarna, samtidigt som jag vill stanna kvar i tryggheten hos det pågående manuset. Och än är det inte dags att ta avsked från varandra, Klara och jag har många timmar kvar av omarbetningar innan vår historia är redo att möta världen.

Klara i en tid som flytt

I mitt skrivrum blandas det förflutna med framtidens drömmar. Jag lyckas oftast att hålla tanken ren och klar framför mitt lilla skrivbord, men i tider av krig och människor på flykt är det svårt. Svårt att inte blicka tillbaka till onda, mörka tider när världen stod i brand. Svårt att känna sig modig och stark när despoter och tyranner försöker krossa och ödelägga sitt grannfolk.

I all denna vanmakt inför Rysslands krigsföring försöker författaren i mig att skriva, att färdigställa min nya roman. Det känns overkligt när jag ser ut genom fönstret och möts av nattens svarta vägg, medveten om att människor i detta nu flyr genom Europa i samma natt som den jag befinner mig i.

Och samtidigt växer min nya roman. Den växer så snabbt att jag nästan blir rädd. Skriver jag för snabbt och ogenomtänkt? Håller berättelsens tråd? Orkar Klara med att bära den börda jag lagt på henne?

Snart står även Klara inför ett krig. Ett inre som hon utkämpar i ensamhet, och ett snart exploderande andra världskrig som kommer att förändra hennes liv. Hon befinner sig i en natt även hon, precis som jag gör nu, men i en tid som flytt. Då är nu för Klara, för mig är det ett sökande efter den rätta känslan, de rätta orden.

Orden som ger Klara en framtid.