I mitt skrivrum blandas det förflutna med framtidens drömmar. Jag lyckas oftast att hålla tanken ren och klar framför mitt lilla skrivbord, men i tider av krig och människor på flykt är det svårt. Svårt att inte blicka tillbaka till onda, mörka tider när världen stod i brand. Svårt att känna sig modig och stark när despoter och tyranner försöker krossa och ödelägga sitt grannfolk.
I all denna vanmakt inför Rysslands krigsföring försöker författaren i mig att skriva, att färdigställa min nya roman. Det känns overkligt när jag ser ut genom fönstret och möts av nattens svarta vägg, medveten om att människor i detta nu flyr genom Europa i samma natt som den jag befinner mig i.
Och samtidigt växer min nya roman. Den växer så snabbt att jag nästan blir rädd. Skriver jag för snabbt och ogenomtänkt? Håller berättelsens tråd? Orkar Klara med att bära den börda jag lagt på henne?
Snart står även Klara inför ett krig. Ett inre som hon utkämpar i ensamhet, och ett snart exploderande andra världskrig som kommer att förändra hennes liv. Hon befinner sig i en natt även hon, precis som jag gör nu, men i en tid som flytt. Då är nu för Klara, för mig är det ett sökande efter den rätta känslan, de rätta orden.
Orden som ger Klara en framtid.
