Smoking, katthår och en garderob

Så har ännu ett år lagts till minnets alltmer överfulla garderob. Intryck som sedan kan plockas fram och bli något helt annat i det jag skriver.

Året har bjudit på mycket. Nytt jobb, resor, möten med människor, hjortar i motionsspåret, nyskördad sparris i köksträdgården, inskickat manus till förlag, nytt manus påbörjat och mer än till hälften färdigt.

Nyss hemkommen från en vecka i London utan skrivande men med många intryck går jag januari till mötes med tillförsikt och hopp. Manuset om Solveig är snart färdigt och även om det är mycket kvar av omläsningar, omarbetningar, strykningar och nytt skrivande så börjar jag så smått fundera över nästa manus. Omarbeta något gammalt eller fortsätta på ett halvfärdigt som jag lagt åt sidan? Eller är det något alldeles nytt som väntar på att plockas fram från den där överfulla garderoben?

Och på tal om garderober. Innan Solveig och jag sätter oss ned tillsammans för att skriva klart hennes historia så har jag en nyårsfest att gå på. Smokingen måste borstas ren från katthår som på något mystiskt vis tagit sig in i garderoben.

Om några timmar är 2018 här och jag hoppas att det blir många tillfällen för att plocka fram smokingen. Vem vet, kanske på min första releasefest för min debutroman?

Gott nytt år! 

1943 och 74 år senare

Ni som tittat in på bloggen förut vet att jag just nu skriver på ett manus om Solveig. En ung kvinna, egentligen ett barn, som kämpar med sina hemliga fantasier och drömmer om en förändring som kanske förmår släcka hennes törst. Romanen utspelar sig till största delen under sommarmånaderna 1943 i en tid då världen står i lågor och kriget sveper in länder och människor i granatrök och rädsla.

Fast för Solveig pågår striderna på annat och närmre håll.

I övermorgon åker jag till London, en stad som Solveig aldrig hann uppleva men som jag vet att hon hade älskat. Om hon fått åka dit hade hon säkert promenerat i Hyde Park, strosat runt inne på Selfridges i timmar och druckit te på någon lagom respektabel inrättning. Helt säkert hade hon besökt flera bokhandlar och antikvariat och inhandlat engelsk litteratur att ta med sig hem; Four quartets av T. S. Eliot, Hungry Hill av Daphne du Maurier och The ministry of fear av Graham Greene.

Även om Solveig inte hann besöka London så följer hon med mig nu. Vi ska promenera tillsammans i parkerna, förundras över varuhusens glittrande utbud och dricka afternoon tea med gurksnittar, scones och clotted cream. Några bokinköp blir det säkert också, kanske har vi tur och hittar en fin förstaupplaga av Eliot från 1943?

Och med det önskar Solveig och jag alla våra läsare Merry Christmas!

Måndagstankar

Kanske har jag tagit ut semester i förväg för jag har inte skrivit ett ord på manuset på sex dagar. Funderat har jag gjort. Inspirerats av en låttext har jag blivit. Några dikter har jag läst. En mil har jag sprungit. Nätter har jag drömt.


Dagarna har passerat och mörkret blivit några minuter längre. Solveig går bredvid mig och när jag snart sätter mig framför manuset igen kommer hennes berättelse att fortsätta; hon har så många saker kvar att berätta och jag är en ivrig lyssnare.


Det känns på något vis lite konstigt att större delen av manuset är färdigt. Jag tycker arbetet har gått långsamt men för varje litet ord som blommat ut över sidan så har berättelsen växt fram till det den är idag. Och jag blir själv förvånad över att så mycket har hänt. Solveig har varit med om saker jag inte hade en aning om när vi först träffades. Hennes liv har inneburit mer mörker än jag anat. Hennes skratt har inte alltid förmått skingra sorgen hon bär på.


Solveig är på många sätt en gåta för mig, samtidigt som jag känner hennes innersta drömmar och hennes största rädsla så bär hon också på hemligheter jag inte tror att hon kommer att vilja berätta för mig.


Vi delar en historia och snart har vi kommit till dess slut.


Men inte riktigt än...

Natten

Med de sista gröna marmeladkulorna i asken och ett glas julmust bredvid datorn har manuset i kväll kommit över en för mig magisk gräns. Slutet är närmre än jag trodde och min och Solveigs resa har snart nått sitt slut.

Fast än återstår många stunder tillsammans. Vi måste bland annat sticka klart en kofta som Solveig först tänkte få färdig till sin konfirmation. Tyvärr hann hon inte och just nu har hon stickat den första armen, bakstycket och båda framstyckena. Så faktiskt är det bara en arm kvar och monteringen av de lösa delarna. Vi får sticka snabbare Solveig, så kanske vi hinner bli färdiga till julens alla fester!

Och så har det dykt upp ett munspel också. Det var vi inte riktigt beredda på någon av oss och vi vet nog inte vad vi ska tycka om vare sig munspelet eller personen som spelar på det. Men i sommarnatten är det vackert med ett munspel, tro mig.

Året och tiden blir mörkare för var dag nu. Snart vänder det igen och när ljuset tar oss med in i det nya året hoppas jag att manuset är färdigt. Men först har vi några fler dagar av mörker att ta oss igenom. I sällskap av en bok kanske? Blev påmind om Willy Granqvist idag och hans dikter i Natten. En bok jag köpte som sjuttonåring i bokhandeln i Skara och då inte förstod så mycket av, men genom åren har texten öppnat sig alltmer och nu är den magisk.

Gör mig sällskap och läs den!

Kunde Solveig så kan jag!

Solveigs sommar känns långt bort när regnet sveper in i tunga byar och mörkret klänger sig fast vid allt som lever av ljus och värme.

Jag tycks dessutom ha kommit till en punkt i manuset som verkar vilja få mig att fatta några beslut som jag förstår är av stor betydelse för berättelsens fortsatta utveckling. Men åt vilket håll ska jag gå?

Den största frågan jag grunnar över är om det jag skrivit hittills bara skall betraktas som ett skelett till berättelsen och att allt annat nu återstår att fylla på med. Eller finns där redan ett hjärta, nerver och rentav en själ som bara behöver utvecklas och uppmuntras lite mer? Eller, för att uttrycka mig mindre anatomiskt, är berättelsen helt enkelt för kort och historien för tunn?

Att fundera över sådant när mörkret hotar att suga tag i allt som inte sitter fast förankrat är vanskligt. För med mörkret kommer också tvivlet på att jag någonsin kommer att få ihop berättelsen om Solveig och sommaren när hon själv slogs mot mörkret.

Fast det slår mig nu när jag sitter här och försöker mota bort tvivlet och mörkret att Solveig lyckades se ljus och hopp den där sommaren för så länge sedan när hösten började nafsa i hennes sista dagar. Och om hon förmådde se hoppet så skall också hoppet bli det som får lysa upp mitt mörker och mota bort tvivlet. Kunde Solveig så kan jag!

Klar med slutet men inte färdig

Efter två timmar i skrivrummet har jag skrivit det som jag tror skall bli manusets sista kapitel. Många kapitel återstår men när jag häromdagen satt och läste så kom Solveigs slut till mig. Och bokens sista mening är nu formulerad, men det är bara jag och Solveig som känner orden.

Skrivandet har gått långsamt de senaste veckorna men jag har läst och funderat mycket. Jag tycker om att läsa böcker jag själv gärna hade skrivit och får mycket inspiration av språk, berättarröster och de inre bilder som kommer till mig under läsningen. Även om jag sedan skriver helt egna ord så är det ändå som att det jag läser under tiden på något vis deltar i processen. Jag tror att alla berättelser hänger ihop och även om jag inte (ännu) är utgiven så ingår även mina berättelser i den stora helheten som vi människor skapar tillsammans när vi varje gång öppnar en ny bok och börjar läsa.

Ikväll blev det lite Karin Boye innan jag nyss började på Hohaj av Elisabeth Rynell. Och jag tror att jag har ett riktigt magiskt läsäventyr framför mig!

Tiden hinner alltid ikapp

Det har varit mycket Solveig den senaste tiden. Långt bort i sommaren 1943 har jag nästan glömt bort Daniel som i en novembermånad i vår tid kämpar med sitt förflutna och en framtid som inte riktigt verkar vara hans.

November.

Ännu höst men vintern i antågande. Inte jul men adventstiden är snart här. Mörkret som tar över allt mer men än kan dagarna vara ljusa och rentav varma om solen vill.

Kanske är november min favoritmånad. En månad som lever lite vid sidan om. En dröm av mörker och ljus sida vid sida. Ljuset som nyss var så starkt får kämpa för att inte försvinna och mörkret har ännu inte vunnit helt.

Och i november försöker Daniel att hitta fram till sig själv. Han hittar många saker som han inte letat efter. Minnen, känslor, intryck och möten han inte vill kännas vid. Och ändå står november vid hans sida, håller hans hand och visar honom vägen framåt genom ett Stockholm han inte längre känner igen.

November.

Mogna, röda nypon på kala kvistar. Drömmar om en lägereld där någon berättar sin historia om Livet. Krispig luft och krispiga äpplen. En bok med sammetslen och nött skinnrygg. En skål varm soppa med nybakat bröd.

November.

Månaden som fått dela med sig av sitt namn och sin tid till mitt förra manus. Nu är du här igen och idag föds du för 46:e gången i mitt liv och 39:e i Daniels. November är här och krockar med september då Solveig lever sina sista dagar någon mil utanför Stockholm. Solveig och Daniel som inte känner varandra, aldrig kommer att mötas eller dela varandras hemligheter och drömmar.

Fast jag vet att ni hade tyckt om varandra!

Om vikten av att lyssna på strandens stenar

På vägen hem i den ännu ovana vintertidsskymningen lyste halvmånen bakom himlens dimslöjor. Månen syntes men bara till hälften, dold bakom ett annat element än den själv och bakom en hinna den inte själv kunde dra bort.

I helgen under löpturen sprang jag hälften av sträckan innan jag vände och promenerade tillbaka. Det går visserligen inte särskilt fort när jag springer, men ändå så pass snabbt att många av naturens inryck passerar förbi mina tankar utan att fastna ordentligt. Å andra sidan frigör löpningen så många andra funderingar. Men just i det lugnare tempot när jag gick i sanden vid stranden och vågorna tog sig upp och letade efter mina fotspår så hann jag se allt liv på stranden. Alla stenar, alla snäckskal och alla tångruskor som låg och väntade på att bli upplockade och urlockade sina berättelser.

Och en nästan äggformad rödgrå sten fann sin plats i min kupade handflata och värmdes upp av min kropp under promenaden tillbaka. Den blev lika varm som jag och jag är säker på att jag väckte den till liv. Nu ligger den på mitt skrivbord och viskar hemliga ord på ett språk som bara stenar förstår. Jag lägger örat intill och förnimmer mer än förstår dess önskan.

Och jag försöker göra samma sak i mitt skrivande. Lyssna och försöka förstå vad berättelsen vill säga mig. Blottlägga det bortglömda. Dra bort hinnan från hemligheter som inte längre skall döljas i dunklet. Locka fram orden som någon nu är redo att läsa.

Stenen håller mig sällskap tillsammans med alla andra fynd jag gjort och kommer att göra genom åren. Varje sten har en egen berättelse och innan dagen kommer när jag inte längre kan skriva så skall jag berätta deras, snäckornas, trädens, städernas och just nu Solveigs bortglömda liv.

Jag undrar om Solveig plockade upp en sten när hon badade i havet den sista sommaren hon levde?

Kanske kan jag fråga min sten?

Ännu en bit på väg

Manuset växer och består just i detta ögonblick av 66.498 tecken inklusive blanksteg. Kapitel läggs till kapitel och om jag håller samma takt hela tiden har jag ett första utkast färdigt innan året är till ända.

Jag skriver inte direkt någon historisk roman, även om berättelsen främst utspelar sig under sommaren 1943, men trots detta så måste jag hålla mig till vissa fakta. Jag hade t.ex. skrivit ett så bra kapitel där Solveig åker tunnelbana med sin syster när jag insåg att tunnelbanestationerna kanske såg annorlunda ut på den tiden. Och jodå, Stockholms tunnelbana var inte alls utbyggd i den omfattningen den är idag när Solveig begav sig ned i underjorden. Om jag lyckats tyda historien rätt så fanns bara en liten kort linje från slussen till Södermalm när Solveig var ung. Bara till att skriva om ett långt stycke trots att jag var så nöjd med det!

Och vem var nu kung i Sverige 1654 och när abdikerade drottning Kristina? Petitesser för vissa men inte för de som föddes på den tiden, och jag har faktiskt en karaktär i romanen som redan var född när Kristina lämnat ifrån sig krona och kungadöme.

Vissa fakta måste vara korrekta för att alla lögner skall verka trovärdiga!

Samtidigt vill jag inte fastna i timmar av research och balansgången blir därför vissa skrivpass vinglig, men än så länge har jag kommit över torrskodd till andra sidan.

Nu har manuset växt så pass mycket att jag tror det är dags att bringa lite ordning bland alla kapitel, utkast och anteckningar som hittills ackumulerats. Jag tror att jag vet hur det skall ordnas men jag är inte säker.

I helgen var jag i Lübeck och eftersom min morfars mor föddes och växte upp där så tänkte jag mycket på henne. Undrade om hon gått på samma kullerstensgator som jag, suttit på Niederegger och druckit kaffe, inhandlat ett lila ripsband på marknadsplatsen framför rådhuset.

Solveig drömmer också om att resa. Om att ge sig ut i Europa, för kriget måste väl ändå ta slut någon gång? Åka tåg genom Frankrike och stanna i Paris tills alla pengarna är slut. Jobba ihop en ny reskassa på en restaurang och långsamt ta sig hemåt igen, eller kanske ta båten över till London?

Drömmar om någonting större än dagarna hon just nu genomlever. Dagar som snart inte är hennes längre.

Arvet

Om några minuter åker jag iväg till den framflyttade träffen med skrivargruppen 8 fat som skulle ägt rum för två veckor sedan. Här kommer texten jag skrivit till i kväll och det är en fortsättning på förra träffens text, Svinborst och gulmåra, som du kan läsa här igen om du vill.

Arvet

Han hade aldrig brytt sig om att fråga Solveig och nu satt hon här med en alltför tung börda hon visste att hon aldrig skulle kunna bära ända fram. Inkallad till arbetsrummet mitt på förmiddagen trots att alla andra höll på för fullt med slakten som måst ske i all hast efter olyckan med lien. Benet som så otäckt stuckit rakt ut och det skummande ljusröda blodet ur strupen när kniven till slut fått morgonen att tystna igen. Då skulle han till att prata med henne fast det väl kunnat vänta till en annan gång. Hon hade skrubbat och skrubbat med nagelborsten men blodet ville inte försvinna. Doften hade satt sig i naglarna och när hon doppat händerna i det heta tvålvattnet hade hon sett den skållade svinkroppen framför sig och de stela borsten som fastnat i golvbrunnen.

Hur hade han ens kunnat be henne om en sådan sak. Och syskonen, vad skulle de säga? Karl-Axel som var äldst hade väl mer rätt till det än hon, och om inte han så skulle väl Anna? Hon fick syn på sin syster som nedböjd gick i bärlanden vid de röda vinbären, fast de redan bestämt att de skulle ha risgrynspudding. Men fadern hade väl önskat bärkräm istället. Solveig drog klänningen tätare runt benen och svepte koftan om axlarna. Stenen var ännu varm efter dagen men hon rös och önskade att hon fått krypa ned i sängen mellan de mjuka, varma lakanen och den lite stickiga yllefilten ovanpå. Kanske kunde hon säga att hon inte mådde riktigt bra.

Hon tittade ned i tallriken så mycket det gick. Rörde försiktigt i krämen med skeden. Silvret smakade elektriskt, surrade mot tungan och fick henne att minnas någonting som drog sig undan. Minnets motstånd. När hon råkade fastna i faderns ögon darrade hon till. Skeden klirrade mot tallriken och hon lindade benen kring stolen.

I mörkret efter att nattlampan släckts tycktes rummet krypa inpå. Mörkret som hon så ofta lyckades hålla undan bara genom att tänka på sitt eget namn tryckte sig på och hon drog upp filten till hakan och spärrade upp ögonen, försökte ta in det lilla ljus som ändå fanns. Till slut framträdde siluetten av hennes syster i sängen på andra sidan rummet. Anna andades redan tungt, hon hade alltid somnat utan bekymmer på kudden. Själv kunde hon få ligga länge innan sömnen tog henne bort. Som liten, när de fortfarande delat rum med barnjungfrun de haft på den tiden, hade hon knappt sovit någonting alls. Hon mindes det inte direkt, mer än känsla av att hennes kropp spjärnat emot och värjt sig mot natten, det mörka och tysta, det som stängde in och avskärmade. Vad hade egentligen hänt med barnjungfrun? Hon mindes bara en vinterdag när gråt hade fyllt köket och Kerstin snäst åt jungfrun som röd i ansiktet stått med en liten brun resväska i ena handen och sedan varit borta. Nu sov hon bättre men inte bra. Natten som nu kom skulle lämna henne rådbråkad och öm, ensam med hemligheten, arvet och törsten som ständigt hotade att riva henne i trasor.

Hon ville ju inte ha det, och det var väl inte heller faderns att ge bort. Ett plötsligt sommarregn smattrade lätt mot plåttaket och ljudet letade sig in genom det öppna fönstrets myggnät. Luften tycktes lättare att andas. Hon blundade och lät regnet ta henne med. Sjönk ned genom lager av sina hemligheter. Slumrade till och drömde om en ensam strykarkatt som vandrade bort längs med vägen. Det sista hon mindes innan hon sjönk allt djupare ned i sömnen var katten som vände sig om och tycktes se rakt på henne.

Ett rum för karaktärer

Hemkommen efter intensiva dagar i Göteborg och årets Bok- och biblioteksmässa. Bokmässan är ett tillstånd som det bara är att låta sig svepas med av och jag tycker jag fick många intryck med mig hem. Det var faktiskt tomt att vakna upp i lördags och inte vara på väg till bokmässan utan istället ta itu med vardagslivet här hemma.

Först tänkte jag berätta om vilka författare jag lyssnade till, vilka föredrag och vilka montrar jag besökte. Men jag bestämde mig för att låta bli och istället njuta av alla intryck för mig själv. En sak kan jag dock berätta, och det är att jag är mer inspirerad och motiverad till att fortsätta skriva än någonsin tidigare. Och om jag ändå ska avslöja en författare jag lyssnade till så blir det Kallifatides. Han sa att det enda han aldrig tröttnat på är skrivandet. Och jag kan bara hålla med även om jag inte har lika många år av skrivande bakom mig som Kallifatides.

Och jag ska dela med mig av ytterligare en insikt. Om jag nu kan kalla det för insikt att förstå något jag hela tiden vetat. Men när jag lyssnade till tre författare som samtliga skriver karaktärsdrivna romaner så gick det upp för mig att jag gör detsamma. Så nu får karaktärerna ta ännu mer plats i mitt skrivrum, de skall få utrymme att växa och utvecklas och förmodligen har de många hemligheter, minnen och drömmar att berätta för mig. Oanade äventyr radar upp sig i framtiden.

Solveig är också ute på ett eget äventyr. Hon har flugit genom rymden och landat hos någon som skall läsa de sidor som hittills har skrivits fram kring hennes karaktär. Vi är nog lika nervösa, Solveig och jag, för att visa upp vår berättelse. Men Solveig är stark och jag litar på att hon gör ett gott intryck.

Eller hur Solveig?

Och när du är hemma igen fortsätter vårt äventyr. Vi har ju många sommarnätter kvar att utforska tillsammans. Dagar när törsten inte vill låta sig släckas. Blå timmar i skymningen när längtan lägger sin tyngd över bröstkorgen.

Vi gör det tillsammans Solveig.

Dags för Bokmässan

På onsdag bär det av till Bokmässan igen, den här gången tillsammans med mina fantastiska kollegor på biblioteket i Skurup. Torsdag och fredag som kommer att bjuda på massor av intryck, inspiration och möten med författare och litteratur.


Förra året var jag också uppe på mässan och gjorde då ett väldigt hastigt besök. Huvudanledningen var att prata med Författarcentrum och höra mig för angående deras lektörstjänst. Några veckor senare skickade jag in mitt manus till dem och det kom tillbaka i november med lektörens kommentarer och jag kunde påbörja en omarbetning av mitt manus. I maj, den 10:e för att vara exakt, skickade jag in den nya versionen till förlagen och har sedan under sommaren och fram till slutet av augusti fortsatt med detta.


Och ja, jag har fått svar från några men många återstår ännu och jag tillbringar mina dagar i Blivande Författares Limbo.


Nu i helgen har jag fått rätt mycket skrivet på nya manuset och snart kan jag nog säga att jag kommit halvvägs. Kapitlen glider in i och mellan varandra på ett sätt som jag tycker om. Som ett slags noveller men som ändå kräver sina kapitelvänner för att fungera. För mig är detta ett nytt sätt att arbeta med berättelsens struktur och det är oerhört spännande och roligt.


Senast läsa bok är Helena Loofts På dina murar, en verkligt intensiv kortroman på 80 sidor. Har påbörjat Philipp Meyers En amerikansk förlust (översättning Niclas Nilsson) på dryga 400 och det är verkligen olika sätt att berätta sin historia. Lärorikt för alla oss som skriver, så läs och läs ännu mer om du vill bli bättre på att skriva!


Nu ska jag se om det går att ta med mig kaffekoppen ut i söndagssolen. Det blåser ordentligt men kanske kan vinden väcka nya tankar kring Solveig.

Vem är Solveig?

Efter en morgon med kaffet drucket i tidig septembersol vid björnbärssnåret längst bort i trädgården blev det en löprunda i skogen. Tankarna far omkring på ett så bra sätt när kroppen är i rörelse och i dag tänkte jag på att jag för första gången har en kvinna som huvudperson. Följaktligen handlar det alltså inte om mig, tänkte jag vidare och sporrades av tanken att skriva något för mig nytt och okänt, något som ligger långt bort från mina egna erfarenheter.

Hemkommen satte jag mig i den nu varma förmiddagssolen och läste klart Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård som vi ska tala om i kvällens bokcirkel. Samtidigt läste Mikael mitt nya manus för första gången och under tiden som grannen tog upp sina betor på fältet mittemot och fåglarna tjattrade bland björnbären undrade jag över hur min första läsares ögon skulle betrakta berättelsen om Solveig. Och jag tänkte igen, så spännande att skriva om någon som inte är jag. För det har jag på olika vis alltid gjort så här långt i någon mån.

– Solveig är du va?
Mikaels fråga mer ett påstående än en fråga och jag begriper ögonblickligen att han har rätt. För hur långt bort från mig själv jag än tycker att Solveig är så är hon kommen ur mig.

Nu har jag många och kloka synpunkter att arbeta vidare utifrån. I det stora hela verkar strukturen jag valt att fungera och berättarrösten närvarande. Så långt är allt bra. Men många frågor som jag inte vet svaren på ännu, och innan jag gör det så kan manuset aldrig bli färdigt. Återstår att fortsätta fantisera om Solveig, eller kanske behöver jag bara blicka inåt för att finna gåtans svar?

1/5, 25 sidor, 41.066 tecken inklusive blanksteg

Så långt har jag kommit med mitt nya manus och jag insåg just att jag kommit längre än jag faktiskt trodde.

Efter en natt med storm utanför och regnbyar som piskat mot huset har jag tillbringat dagen hemma. Lite hastigt kunde jag ta ledigt från biblioteksjobbet idag och för första gången på länge haft en vanlig vardag helt för mig själv. Belöningen blev två A4 och fler ord väntar innan natten lägrar sig över Österlen.

Funderar över tiden i manuset. Linjär eller ickelinjär? Kommer kapitlen som jag hittills skrivit fungera som jag tänkt mig, som noveller insatta i en större helhet? Eller behöver berättelsen en tydligare struktur ordnad från A till Ö?

Tyvärr har min sekreterare somnat på sin post och kan inte vara behjälplig i frågan. När hon vaknar kommer hon helt hastigt tvätta sig innan hon hoppar ned från stolen och filten hon ligger på och gå ned till köket och högljutt kräva mat innan hon kanske går ut en mycket kort stund i den blåsiga trädgården.

Sekreteraren heter Solveig, är 16 år och hårar mer än önskvärt. Just nu sover hon ihoprullad till en liten gulröd kanelbulle av päls. Stolen hon sover i är snart 100 år gammal och inköpt av min morfars föräldrar, enligt historien deras första gemensamma möbelinköp efter giftermålet och nu i stort behov av en ny ryggbricka av flätad rotting. Tillverkad av Maison des Bambous på 170 Bd Haussmann i Paris har den alltid väckt min nyfikenhet och reslust.

Och vet ni, manusets Solveig drömmer också om att resa och se världen. Att uppleva livet på andra sidan kullarna kring gården där hon bor. Hon vet det inte än, men tyvärr kommer hon aldrig att komma dit hon önskar och det gör ont att veta att det är jag som skriver hennes död.

Att vänta är inte samma sak som att stå still

Läser just nu Theodor Kallifatides senaste roman Ännu ett liv, en självbiografisk roman om hans liv som en skrivande människa och känslan av att som 76-åring inte veta om det finns fler ord kvar. När jag sitter och läser om hur han efter ett helt liv står inför beslutet att kanske sluta skriva så känns det så märkligt långt bort från mig själv men samtidigt uppmuntrande; jag har ju i alla fall minst 31 år kvar på mig att debutera innan jag är lika gammal som Kallifatides. En hisnande avgrund mellan oss två, en väletablerad författare som debuterade på 60-talet, och jag som ännu inte debuterat och dessutom hunnit fylla 46 år. Samtidigt så många likheter i känslan av att behöva leva i, med och av ord och oron när orden inte finns där.


Mitt nya manus växer långsamt just nu. Alltför långsamt tycker jag. Och ändå blev det ett kapitel i lördags och början på ett nytt. Några korta anteckningar i söndags och tankar på det igår leder ändå texten framåt.


På söndag är det träff med bokcirkeln jag är med i. Vi läser Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, en roman som oroar och skriver fram en mörk familjehistoria. Och sådan läsning ger mig så mycket kraft och inspiration att själv fortsätta i sökandet efter orden som skall ta mitt manus framåt och vidare.


Nästa vecka är det dags att träffa de andra medlemmarna i skrivargruppen 8 fat som träffas på Brösarps gästis några gånger om året. Orden Arv och Skumma skall denna gång inspirera till texter som vi sedan läser upp mellan faten som dukas fram i höstkvällen. Jag har börjat fundera på en novell kring detta och den lägger jag ut här efter torsdag nästa vecka.


Och sedan kommer Bokmässan. Två dagar tillbringar jag där i år, ännu inte som publicerad författare, men hoppas på många inspirerande möten, bl.a. Café Skriva som tidskriften Skriva anordnar under mässans alla dagar.


Och medan allt detta händer går jag runt och väntar på svar från bokförlagen och hoppas att det en dag skall ringa i telefonen...

Ordlöst skrivande

Eller kanske inte ordlöst, men ännu bara formuleringar i mitt huvud. De sista veckorna har jag haft svårt att få ur mig någonting. Precis när jag bestämt mig för att jag visst hade släppt taget om mitt förra manus och skulle lägga allt fokus på det nya så tappade jag styrfart igen. Och utan styrfart så går det väldigt vingligt. Men trots den låga hastigheten så rör sig ändå berättelsen framåt.

Ofta får jag en idé när jag inte alls är beredd på den. Kanske är det så för alla oss människor förresten. När vi kopplar av släpper kraven på produktivitet. Så när jag sitter där med morgonkaffet och vår äldsta katt i knät (hon heter förresten Solveig!) och tittar ut över åkerfälten om vädret tillåter och annars över bokhyllorna inomhus så säger plötsligt Solveig någonting (inte katten alltså) och jag vet inte vad jag ska svara, morgontrött och oförberedd som jag är. Ibland ligger papper och penna inom räckhåll, om inte gäller det att skapa en minnesbild så stark att jag senare kan plocka fram den igen och omforma den av ord. Och just sådana scener, födda ur ett ögonblicks avskalad ouppmärksamhet, brukar bli väldigt laddade senare i texten.

Just en sådan minnesbild fick jag härom morgonen med Solveig i knät och en halvt urdrucken kopp kaffe på bordet bredvid. En bild av hur Solveigs pappa lägger undan sin döda dotters konfirmationspresent han köpt till henne några månader tidigare. En ring av tunt guld med en liten vitemaljerad tusensköna. Han finner ringen några veckor efter begravningen på ett ställe som väcker oro och skuld. Han hade letat efter ringen, hela familjen hade letat utan att finna den, och nu har de begravt Solveig utan ringen. Vad gör man med en sådan upptäckt? Kommer han att berätta för sin fru och för sina barn att han hittat ringen - och framförallt var han hittade den - eller behåller han ringen och gömmer den där hans andra hemligheter redan vilar?

Just nu står han vid sitt skrivbord och snurrar långsamt ringen mellan sina fingrar. Tvekar mellan lönnfacket i den svarta klaffbyrån eller hustruns varma och kupade hand.

En liten tusensköna som aldrig kommer att blomma på Solveigs finger mer.

En solig glänta eller mörk granskog

Sakta och ännu ganska osäkert växer manuset. Några kapitel är helt klara i nuvarande version, andra består än så länge av korta anteckningar som senare skall fyllas ut. Jag vet precis hur jag vill att romanen skall se ut i färdigt skick men vägen dit verkar ta mig på okända avvägar och lura in mig på små stigar jag inte känner till.

Vissa stigar leder fram till en glänta med en klar skogstjärn kantad med fuktigt starrgräs. Andra åter lämnar mig i en mörk och dyster svacka i en granskog där marken är torr och ofruktsam. Att välja rätt väg är i det här läget inte alltid helt rätt, för romanen behöver ju både ljus och mörker.

Solveig ska snart konfirmeras. Det är pingst 1943 och hon har några månader kvar av sitt liv. Jag vet också vad hon kommer att göra den sista lördagen hon lever. Nu ska orden hitta fram och forma dessa viktiga dagar och händelser i hennes liv.

Jag inväntar dessutom fortfarande svar från de flesta av de förlag som jag postat manuset till. Det känns som om jag befinner mig i blivande författares Limbo; ett evigt tillstånd av orolig väntan på beskedet om ett antagande.

Men hur det nu går med mitt förra manus så befinner jag mig numera i mitt nya. Efter en viss tid så är det som om jag lämnar texten jag arbetat tillsammans med under flera år och istället flyttar in i den nya texten. Som ett djur som stöter bort sin avkomma så den tvingas stå på egna ben.

Idag hoppas jag kunna färdigställa ett kapitel jag påbörjade igår, ett av sju mindre kapitel som tillsammans bildar en helhet och ger en familjs bild av sin gemensamma förlust.

Ty allt skall de förlora!

1-års jubileum!

Ett år idag sedan jag postade första inlägget på bloggen. Ett år som gått fort och bjudit på stora förändringar i mitt liv, funderingar kring mitt skrivande, drömmar om debuten och sömnlösa nätter.


Så mycket som hänt och ändå känns det som jag står stilla och trampar vatten.


Men när jag summerar året så har jag faktiskt hunnit med 48 inlägg, nästan 1 i veckan! Och ni som hittar hit blir fler och fler, rekordinlägget har haft över 1000 besökare. Jag har skrivit om mina 3 namnsdagar, den långa väntan på lektörsutlåtandet, det stora Tvivlet som då och då står bakom mig och viskar fula ord och jag har delat med mig av dagliga funderingar kopplade till skrivandet.


Och så har vi ju Solveig! Huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt; ett manus som i dagsläget hunnit växa till 20 sidor. En lång väg kvar med andra ord men jag vet att vi kommer att klara det, Solveig och jag.


Fast, svårt är det allt ibland. Som det här med berättelsens ton. Ett återkommande problem som jag flera gånger får tvinga mig att skriva mig igenom och fram till för annars skulle jag stanna efter kanske precis de där första 20 sidorna. I förrgår var jag på en konsert och lyssnade till Sophie Zelmani ackompanjerad av piano och stråkar och det var så vackert och gripande och jag funderade mycket över att hitta rätt toner när jag satt där. Att hitta fram till just den rätta tonen som ska hålla manuset igenom och inte kännas falsk eller överspelad.


Kanske har jag redan hittat fram till den rätta tonen. Kanske behöver jag bara lyssna till Solveig för att veta att jag inte spelar falskt. Kanske finns tonen i trädgården där påfåglarna går och Solveig plockar en bukett med gulmåra?


Jag fortsätter helt enkelt att lyssna!

Storstädning och blomsterbuketter

Ute blåser sommarvind. Mitt skrivrum under taknocken och bakom vinden blir en fristad där vinden hörs men inte kommer åt mig. Blåsten som gjort mig på så dåligt humör idag fick till sist upp mig hit där jag nu skrivit 2 sidor på ett nytt kapitel. Inget ont som inte o.s.v.

Jag beskriver Solveigs familj i ett kapitel om storstädning och blomsterbuketter. Solveig tycker om att hjälpa till med städningen och en av hennes favoritsysslor är att plocka blommor till alla i familjen och sätta i vaser på deras rum när trasmattorna är vädrade, golven såpskurade och allting doftar friskt och nyvädrat. Hon känner sina syskon och föräldrar och ordnar buketterna utifrån deras personligheter. Till sig själv och systern blir det helst romantiska arrangemang i vitt och rosa, så här års med jasmin och rosor.

En av kvinnorna som kommer för att hjälpa till med storstädningen berättar om livet inne i Stockholm och Solveig suger i sig av alla berättelser om nattöppna caféer, ölhallar och tvivelaktiga inrättningar där hon aldrig skulle våga sätta sin fot. Och ändå drömmer hon om just detta, att ge sig ut i stadens vimmel där ingen vet vem hon är eller var hon bor.

Kanske kommer hon en dag iväg till Stockholm på egen hand och får uppleva något annat än de rutinmässiga inköpsturerna hon ibland får följa med fadern eller mamman på.

Nu ska jag själv hastigt plocka några blommor innan det bär iväg till middagsbjudning inne i stan. Om jag inte blåser bort först…

Kaprifoler och svett

Häromdagen när jag var ute i motionsspåret för att springa min mil drog ett okänt doftstråk förbi. Lite kryddigt, sött och somrigt. Men hur jag än letade bland mina olfaktoriska minnen kunde jag inte förstå vad det var för växt som doftade så. Den kom i stråk, försvann, dök upp igen efter någon kilometer för att åter försvinna. Jag föreställde mig en ovanlig och exotisk blomma som jag aldrig tidigare sett, tills jag tittade åt sidan och såg kaprifolen blomma vid mina fötter och insåg att jag visst mindes doften av kaprifol. Men just den här doften är inget jag minns från min barndom och kanske är det därför jag inte kunde härleda den direkt.

För Solveig, huvudkaraktären i mitt nya manus för er som inte lärt känna henne än, är det gulmåra som doften framför andra frambringar minnen från somrarna i hennes liv. Och så även för mig. Gulmåra tar mig med till barndomens somrar, promenader längs med den grusdammiga vägen ut till åkerfälten, smultron i dikesrenen och luften så het att den dallrade på andra sidan ån.

Men om man inte vet hur gulmåra doftar? Om man vuxit upp i en storstad och aldrig tillbringat någon sommar i närheten av en kohage där gulmåran trivs? Och hur är det med de som aldrig åkt tunnelbana i Stockholm, hur beskriver jag den doften för dem?

Detta funderade jag över under morgonens löprunda; hur jag med ord ska lyckas fånga något så ömtåligt och samtidigt starkt som ett doftminne.

Just nu skriver jag på ett kapitel där vi faktiskt kommer Solveigs hemlighet lite närmre. Hon har inte berättat allt för mig och jag vet ännu inte om hon har ett så stort förtroende för mig att hon kommer att göra det. Och kanske sviker jag henne om jag låter er få veta? Jag kan i alla fall berätta att hennes hemlighet inte är så otäck som jag först anade. Dock kommer hela hennes familj att gå i bitar om de får reda på den.

Huruvida Solveig hinner berätta för sin syster innan det är försent återstår att se. Kanske uppenbarar sig den lösningen under nästa löprunda?

En dag av törst

Att helt oförberedd snubbla in i ett gammalt minne kan vara välkommet men också ett bråddjupt hål av svartaste mörker. Kanske vill jag inte kännas vid vissa minnen, andra tar mig med till en sommardag med smultron uppträdda på strån och åter andra lämnar mig vid en avgrund.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Törst.


Solveig känner en törst som hon inte vet hur hon skall släcka. Hon läser ofta ur Karin Boyes samling Härdarna från 1927 där dikten I rörelse finns med. Och raden "Den bästa dagen är en dag av törst" kan hon inte riktigt förstå. Själv vill hon inte känna törsten som river och hotar att spränga hennes inre. Hon vill släcka törsten men vet inte hur eller med vad.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Något som drar och lockar. Något som stöter ifrån och bort. Och så står hon där vid avgrunden framför ett minne. Hon skulle kunna backa. Hon skulle kunna stå kvar och balansera på randen till stupet. Hon skulle kunna luta sig framåt och låta sin kropp falla ned i minnet.

Jag skriver just nu ett kapitel om Solveigs törst och vet ännu inte hur hon kommer att hantera sina minnen. Vad hon kommer att göra med sin längtan. Var hennes drömmar kommer att föra henne. Vad som till sist kanske lyckas släcka hennes törst. Eller förblir hon törstig?

Jag försöker finna rätt ord att släcka Solveigs törst med. Kanske är det havet? Kanske begär hon bara vågorna att dricka av? Eller är det den daggvåta mossan under eken? Trädgårdens sura körsbär eller krusbärsbuskarna bakom ladugården? Gulmårans vemod? Pojken hon mötte i handelsboden?

Eller bär hon på en hemlighet som inte är min att avslöja?

I denna ljuva sommartid

Vi är på andra sidan Sommarsolståndet och året har redan börjat sin resa mot mörkret. Evigheten i årstiderna och det oundvikliga vemodet inför varje årstid som passerar men också längtan efter det som kommer. Jag har alltid älskat hösten och alla mina manus har på något vis utspelat sig under hösten eller haft starka kopplingar till den.


När jag var ute i motionsspåret för någon vecka sedan drog ett doftstråk från gulmåra förbi och jag tänkte på Solveig och hur mycket hon älskar just den doften. Honungssöt sommar. Men också något av förruttnelse och förgänglighet.


Något helt nytt kapitel i romanen har det inte blivit. Sommar innebär många och svåra frestelser för mitt skrivande, alltid finns något att göra utomhus som drar mig från skrivbordet som dessutom blivit täckt av allsköns småsaker och papper så datorn knappt får plats.


Men jag har börjat skissa på ett kapitel där Solveig beskriver sin familj. En familj som i sommartid äter bärkräm till efterrätt med gräddmjölk till. En familj där mörkret ruvar bakom gula träfasader. En familj som inte lyckas behålla lyckan. En helt vanlig familj.


Just nu läser jag noveller av David Means, Blandade bränder i översättning av Andreas Vesterlund och utgiven av Bakhåll 2012. Och jag vill inte fortsätta läsa novellerna för jag vet att de kommer att sluta illa. Och just därför kan jag absolut inte sluta. Våldet som inte viker undan för någons smärta. Mörkret som inte går att gömma sig i. Nattluftens fukt i en järnvägstunnel.


Läsning som är plågsam och obehaglig och alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Ord som inspirerar och manar mig framåt. Ord som inte viker undan eller låter sig strykas medhårs. Ord som letar sig in till Solveigs värld där gulmåran förgäves försöker betvinga skuggorna som drar in genom vita spetsgardiner.

Påfåglar

Den förra texten, Gulmåra och svinborst, visade sig bli ett kapitel i manuset om Solveig. Trots att kapitlet inte är så omfångsrikt när det gäller antalet ord så har jag förstått att texten lämnar många frågor. Själv undrade jag lite över varför Solveig inte tycker om påfåglarna som hennes pappa håller i trädgården och här har hon nu berättat för mig om en händelse för många år sedan, sommaren 1943. Men fler frågor finns att besvara och nya skapas. Vems är dagboken som hon hittade och läste hon i den? Kapitlet är inte färdigt ännu, Solveig har nämligen lite mer att berätta för mig.


Om det inte hade varit för påfåglarna kanske hon aldrig hade hittat dagboken. Men dörrarna in till den mörka hallen stod öppna och två av tupparna hade gått in och ställt sig med uppslagna stjärtfjädrar framför golvspegeln. Med korgen i ena handen och en trave linneservetter i den andra snubblade hon nästan över den närmsta fågeln som väste och vände sig mot henne. Stjärtfjädrarna darrade och hon kunde inte släppa den hypnotiska mängden av ögonliknande fläckar med blicken. Korgen var full med tomma flaskor och hennes mor skulle hitta en vass skärva under en byrå sommaren efter när de bonade golvet. Matilda skulle lägga skärvan i sitt syskrin under rullarna med sytråd och stoppgarn och låta fingrarna försiktigt treva över de vassa kanterna när hon satt med sin sömnad om aftonen - alltid med ansiktet vänt mot fönstret så kyrkan syntes bakom parkens träd.

Bara två flaskor klarade sig. Resten exploderade mot de hårda och blankbonade stenarna och hon kände hur det skvätte glasdamm och splitter mot de bara benen. Servetterna lyckades hon lägga ifrån sig på bordet bredvid spegeln innan hon började backa, fortfarande fast i alla ögonen. Den andra fågeln rörde sig med ryckiga steg och ställde sig framför Solveig. Alla ögonen vibrerade, sög sig fast i henne, tvingade fram mörkret. Hon försökte vända sig om men snubblade när hon inte kunde släppa ögonen med blicken och ramlade baklänges.

Fjädrarnas feta doft. Näbbarna. Sporrarna som grävde sig in, som letade efter köttet. De var över henne och de var överallt. Hon kunde inte höra om hon skrek. Vingarna slog runtomkring henne. Från taket svängde lampkronan sakta i vinddraget från de öppna dörrarna som borde varit stängda. Som alltid skulle vara stängda.

Så klev den ena fågeln av henne. Hon såg hur den gick mot ljuset där ute, hur den tycktes stå stilla ett ögonblick innan den försvann. Och som om den kvarvarande fågeln tröttnat klev också den av hennes kropp och gick ut, lämnade henne på golvet med några blodfläckar på klänningslivet och en rispa på kinden. Hon hade skurit sig i handflatan och det sved när hon slickade på såret - rös när hon kände järnsmaken i munnen.


Hon tog sig upp. Måste ta sig upp.

Svinborst och gulmåra

Inför första träffen med nya skrivargruppen skrev jag den här texten. En inblick i en av Solveigs dagar hennes sista sommar. Hur den placerar sig i manuset vet jag inte, kanske kommer texten inte ens med i slutskedet.

Svinborsten hade fastnat under hennes skor och när hon skrapade med sulan mot tröskeln lade de sig i en sträng på golvet. Zinkbadkaret stod uppställt mot väggen igen och det sista av vattnet rann långsamt ner i golvbrunnen. Solveig stampade med fötterna och drog skosulorna över granriset innan hon vände sig om mot griskroppen upphängd på kroken i ljuset framför de stora fönstren. På gårdarna runtomkring skedde slakten utomhus i den friska kyliga höstluften men på Berga höll man till i det gamla stenköket i en av flyglarna. Att man slaktade nu på sommaren var det brutna benets fel och grisen hade fått slaktats i all hast samma morgon. Nu surrade flugorna runt kroppen och Solveig svalde bort järnsmaken i munnen och hoppades att hennes far inte ville ha stekfläsket serverat samma vecka.

Solen värmde fortfarande ordentligt när hon gick upp på kullen bakom gården. Hon var den enda som brukade gå upp hit trots den milsvida utsikten över huset och kyrkan på andra sidan parken. De såpskrubbade fingrarna vilade i hennes knä och hon kunde ana slaktdoften som fastnat under naglarna. Hon kunde se sin syster bakom huset där hon gick böjd över vinbärsbuskarna. Hennes syster som aldrig verkade sitta stilla och sysslolös. Nu fyllde hon hinken med de röda bären som skulle kokas till kräm och serveras med gräddmjölk efter middagsmaten. Solveig drog koftan tätare intill sig trots solskenet. Hon hade velat berätta hela sommaren men de ljusa morgnarna, doften av smultron och gulmåra, vemodet i kornfältens risslande hade hela tiden fört henne tillbaka till hennes tystnad. Till tystnaden och mörkret som växte trots dagarnas ljusa och lätta oändlighet. Hon drog med handen över ögonen och tittade bort. Lyssnade till påfåglarna som hennes far envisades med att hålla i trädgården. Såg bortåt kyrkan där platsen till familjegraven redan var utsedd alldeles utanför porten. Ännu visste ingen att Solveig skulle bli det första namnet att ristas in på stenen några veckor senare.

Hon tog ändå lite bärkräm till efterätt. Lät gräddmjölken rinna ur tillbringaren och ner längs med tallrikssidan. Silverskeden smakade elektriskt mot tungan och hon lät skedbladet vila mot tallriken. Hennes far såg på henne över bordet och hon knep ihop fötterna runt stolsbenen, lindade sina egna ben runt stolens och skeden darrade till mot porslinet.

En blivande författares vardag

Redan innan jag hunnit med att skicka in manuset till alla förlag jag har på min lista så damp första refuseringen ner i inkorgen. Det här med att vänta på svar från förlag är både nervöst, roligt och tålamodsprövande. Vissa svarar fort efter bara några veckor, andra åter tar månader på sig. De flesta brukar svara efter 2-3 månader så när första svaret dök upp bara 14 dagar efter att jag skickat in manuset så blev jag lite förvånad eftersom svaret kom från ett av de största förlagen och som vanligtvis brukar ta just 2-3 månader på sig. Jag tyckte att de uttryckte sig positivt trots refuseringen och den korta svarstiden tolkar jag som att de valde att läsa mitt manus snabbt eftersom de kom ihåg mina tidigare manus och trots refuseringar ändå ser potential hos mina texter.


Det gäller att tänka positivt!


Jag måste också skriva en text till nu på onsdag då jag för första gången deltar i ett skrivande sällskap som träffas några gånger om året. Jag blev nyligen tillfrågad om jag ville vara med och om det inte är ett hemligt sällskap med mystiska regler så berättar jag mer om träffen senare. Temat för nästa träff är svid och svina och jag har ännu inte börjat skriva något men har funderat en hel del och tror att jag ska försöka skriva en passage till manuset jag håller på med nu. Resultatet kan ni läsa här senare.


Sedan måste jag fortsätta att skicka in manuset igen. Det tog stopp efter första omgången och det var mycket roligare att sitta i trädgården, gräva i köksträdgården, betrakta de två yngsta katternas framfart i körsbärsträden, dricka kall öl och låta tankarna fara åt det håll de drog sig.


Och så måste ju Solveig få komma till tals också. Nu har hon varit ganska tyst ett tag även om jag hör henne viska till mig ibland. Jag ser henne stå lutad över diskbänken med en spann potatis som ska skalas. Hennes ljusa hår som en vit hägring i kökets halvdager dit gårdens dräng gjort sig ett ärende och nu sitter med en kopp kaffe fast han borde förbereda utfodringen och se till kalvarna. Från ovanvåningen hörs en radio med de senaste nyheterna från kriget. Vattnet blir alltmer brungrumligt och de sista potatisarna får Solveig leta efter bland skalrester och jord. Drängen skrattar när en potatis rullar över golvet och hamnar under vedspisen som står tyst och kall nu under sommaren. Solveig skrattar också men tystnar när hennes mor plötsligt står i dörren. Radion tystnar också den; Solveigs far är klar med nyheterna och gör sig redo för sin runda ner till stallet innan middagen står uppdukad i salongen klockan sex. Då har Solveig kokat potatisen och fått hjälp av sin syster att värma på steken från i söndags och vispa ihop pepparrotsgrädde med nyklippt dill i. När de senare sitter med kaffet och de inlagda plommonen från i fjol sitter Solveig och betraktar tornet på kyrkan som syns mellan gardinernas spetsar. Hon vet det inte nu men snart kommer hon inte att kunna se kyrkan längre.

Manus på väg

Sedan sista inlägget har jag lagt sista ordet vid mitt manus. Satt den sista punkten och flyttat det sista semikolonet. Våndats en sista gång över huruvida jag borde ändra slutet igen eller låta solen gå upp som den faktiskt gör.

Och nu är manuset på väg ut i världen, nåja Sverige, för att landa hos en skara väl utvalda bokförlag. Just nu har åtta manus skickats in som filer och fler återstår. De som vill ha manus insänt i pappersform får vänta lite tills jag köpt nytt bläck till skrivaren.

Jag har dessutom hunnit med en träff med bokcirkeln jag är med i och i söndags träffades vi hemma hos mig och drack te, åt scones och diskuterade Edith Södergrans lyrik samt den minst sagt omfångsrika romanen Buddenbrooks av Thomas Mann som vi kom på att alla läst nyligen.

Och jag har också hunnit med att boktipsa i radion. Igår åkte jag till radiostudion hos P4 Kristianstad och ett smakprov på hur det lät kan ni lyssna på här: Bokklubben i P4 Kristianstad. Det brukar bli 4-5 gånger om året som jag har möjlighet att delta och att prata om böcker är verkligen kul.

Nu återstår fler bokförlag att skicka in manuset till och sedan är det bara till att vänta. Under tiden kommer det nya manuset jag jobbar med att få tid och utrymme att börja växa och ta form. Jag tror jag ska försöka berätta historien på ett annat sätt än jag först tänkt mig. Och jag ska också prova att låta språket i romanen låta annorlunda än det brukar när jag skriver.

Men först en till skiva av surdegsbrödet jag bakade igår!

Ett helt liv

Ja det är titeln på min senast lästa bok. Ett helt liv av den österrikiske författaren Robert Seethaler och utgiven på Thorén & Lindskog 2016 i översättning av Jörn Lindskog.


En intensiv kortroman på 130 sidor där Andreas Eggers hela liv ryms. Som fyraåring och föräldralös kommer han strax efter sekelskiftet 1900 till dalen i Österrike där han får bo hos sin moster och hennes man och deras barn. En barndom som präglas av ensamhet och kamp för att inte försvinna bland sina styvsyskon. När styvfadern en dag slår för hårt med hasselspöt knäcks lårbenshalsen och skadan får Eggers att halta resten av sitt liv. Trots detta blir han starkare än de flesta och kan bära bortsprungna getter på axlarna och gräva upp de största stenarna ur åkermarken.


När företaget som bygger linbanor i alperna anländer med lastbilar och arbetskraft till dalen förändras livet för Andreas Eggers. Han tar arbete hos Bittermann & Söhne och träffar så småningom Marie som ger honom stor lycka men också svår sorg.


Andreas Eggers tillbringar i stort sett hela sitt liv i dalen; med undantag för åren i ryskt fångläger under andra världskriget lever han sina dagar med bergen som sällskap. Andreas Eggers är inte mannen som slösar med orden. Men på insidan finns många känslor som han ändå måste försöka ge uttryck för; ibland med hjälp av brinnande bokstäver på bergssidan, ibland med ett brev till en död skrivet med den största möda och sedan begravt oläst i jorden.

Så småningom blir Andreas dalens mest anlitade guide och tar med turister på vandringar i bergen. Ensamheten går ständigt bredvid honom samtidigt som nittonhundratalet tar stora kliv framåt med elektricitet, månlandningar och television. Dalen med sina människor ser hur Andreas åldras och alltmer drar sig undan.


Andreas Eggers slutar sina dagar en natt i februari när bara månskenet lyser upp hans ansikte. Stearinljusen är slut och i tystnaden kan han höra sitt hjärta slå. Han lyssnar efter nästa hjärtslag men det enda som hörs är tystnaden.

När Tvivlet ger vika

Om Tvivlet var på besök i går så kom Självförtroendet på oväntat besök idag.

Och allt tack vara min lilla bläckstråleskrivare som långsamt och mödosamt rad för rad gav mitt manus ett annat liv än i datorn. För när jag sedan satt där med pappersbunten i mina händer och började läsa så fastnade jag i berättelsen, drogs in och ville läsa mer. Blev nyfiken på resten. Såg orden. Läste orden med den där känslan av att någon annan än jag skrivit dem.

Att ord skrivna på papper känns annorlunda än punkter och prickar på en skärm är ju inget nytt och något jag ofta hänför till när någon frågar om jag läser e-böcker. Jag tycker om papper. Tycker om att se orden rada upp sig i en dimension ingen datorskärm kan ge. Och allra bäst är ju om trycket och pappret är av sådan kvalitet att det med fingrarna går att känna orden där de bildar små fördjupningar i pappret. Det kan kallas lycka! Fast sådana böcker trycks knappast längre, ingen typograf sätter en textsida med typer av bly för att sedan skickas ned till tryckeriet.

Så nu har Tvivlet alltså gett vika och jag läser mitt manus med nya ögon och minns att jag upplevt exakt samma situation förut. Men snål som jag är med bläckpatroner och papper så struntar jag ofta i utskrifterna och sitter framför datorn med gamnacke och läser. Och kommer väl att göra så fler gånger. Men kanske jag kan minnas den här stunden då och offra några kronor på bläck och papper för att mota bort Tvivlet och tankarna på att texten inte är en riktig text.

Så nu ska jag läsa manuset i pappersform igen och försöka läsa som om det vore en bok jag lånat på biblioteket. En bok jag blivit tipsad om av en trevlig bibliotekarie med orden "det här är en debutant som vi säkert får läsa mer av i framtiden".

Och Tvivlet viskar inte längre i mitt öra.

Svårt att släppa taget…

Ja, svårt att släppa taget om manuset jag jobbat med så länge nu.

Jag är färdig. Jag har gjort de omarbetningar jag tänkt att jag skulle göra. Jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på. Jag har befunnit mig i november i över två års tid och jag börjar ärligt längta efter en annan årstid än den som manuset utspelar sig i.

Men varje gång jag skrivit och läst mig genom manusets alla dagar så hittar jag nya saker att ändra och skriva om. Detta eviga strykande av övertydligheter jag var så övertygad om att jag redan strukit. Onödiga ord jag inte sett tidigare.

Och så är jag där igen, den första november när Daniel står och väntar på tåget, och kan inte låta bli att resa med honom ännu en gång. Äta av äpplet han lagt fram. Somna utanför Morgongåva. Kliva av tåget i Stockholm med ögon känsliga för tomrum och mörker. Jag vill gå gatorna fram bara en gång till. Lägga till en balkong här. Ta bort ett skyltfönster där. Låta Daniel möta något han inte vill möta. Skriva fram nya sprickor och revor. Flytta fram mötet med Nicholas. Flytta tillbaka samma möte. Flytta fram mötet igen.

Förstår ni min vånda?

Igår när jag trodde att jag faktiskt var klar så plockade jag fram lektörsomdömet som varit grunden till mitt arbete de senaste månaderna och när jag läste förslagen till omarbetningar så sjönk jag genom stolen och föll.

Har jag nu verkligen gjort det som lektören tyckte att jag skulle eller har jag suttit och skrivit samma manus en gång till?

Ja ni förstår kanske vart jag är på väg? Ni förstår kanske vad jag mötte igår när jag försökte få orden att räcka till mer än det medelmåttiga manus jag var övertygad om att jag skrivit? Ni vet säkert vem som ofta sitter bredvid mig och viskar i mitt öra?

Just det. Tvivlet.

TVIVLET.

Och en dag som idag när Tvivlet sitter bredvid mig finns inget annat att göra än att börja om. Igen. Och igen. För är det något som Tvivlet inte tycker om, ja rentav avskyr, så är det idogt arbete och envishet.

Och det har jag gott om!

Slutet närmar sig - dags att börja om

Ja, slutet börjar närma sig. Igen. Hur många gånger jag läst mig genom manuset kan jag bara gissa.

Och det är då det blir svårt att släppa taget. Med Karin boyes ord:

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
                                och vilja falla.

Kända rader ur en av hennes mest kända dikter, Ja visst gör det ont ur För trädets skull (1935). Och på dagens datum 1941, sent på kvällen, gick hon ut i mörkret och kylan, tog en överdos sömntabletter och hittades död bakom en stor sten dagen därpå den 24 april.

Men knoppen som ängslades, droppen som var så rädd, fann till sist modet och tilliten i att bara vara. Och det är nog där jag måste låta min text befinna sig också. I ett tillstånd av tillit och trygghet som bara jag kan ge texten genom de ord jag låter befrukta den med.

Så nu börjar slutet närma sig och jag hoppas jag då har modet att släppa taget om texten och se den för vad den är - en självständig individ som jag förhoppningsvis gett en bra uppfostran och ingjutit självförtroende och kärlek i. Stark att låta orden tala utan att darra på rösten.

Och om slutet börjar närma sig på ett håll så håller ju någonting nytt och spännande på att ta sin början någon annanstans! Ett kapitel är nästan klart i det nya manuset. Under några sömnlösa timmar i natt hade jag gott om tid att låta planerna växa åt alla håll och kanter för Solveig och hennes berättelse. Jag vet nu exakt när hennes andra död skall inträffa - stunden då även hon släpper taget och faller. Problemet är att den stunden inte har inträffat ännu och Solveig har redan varit död i mer än 70 år.

Men det är sådana frågor jag hoppas kunna svara på med mina ord.

Ord som skall våga stanna och våga falla!

En tid av vila?

Över en månad sedan sista inlägget. Hela mars månad har passerat och april bjuder på en solig, blåsig dag och från fönstret i mitt skrivrum ser jag grannen i full färd med vårbruket.

Manuset har fått vila sig. Med undantag för en ny inledning har jag låtit orden vila. Jag känner mig lat men kanske har det varit till det bästa ändå, och dessutom är det ju försent att ändra mig nu!

Men helt sysslolös har jag inte varit. Jag har börjat på nästa manus, berättelsen om Solveig, och skriver på ett kapitel som jag inte riktigt vet var det placerar sig rent kronologiskt. Men jag tror att det nog ska inleda romanen även om det inte stämmer med min tidigare bild, den med regnet mot Solveigs fönster. Funderar på upplägget. På alla karaktärer och tiden som sträcks ut över och genom berättelsen. Jag är inte van med så många olika karaktärer och gestalter, inte heller van vid en berättelse som utspelar sig under en längre tid, rentav drygt hundra år om jag lyckas få till det. Men man växer med utmaningar!

Förutom lite poesi och lite omläsningar så läser jag just nu Buddenbrooks av Mann. Släkthistorien som utspelar sig i Lübeck över ett sekel (antar jag, är inte färdig än) och där familjen Buddenbrook på något vis hela tiden och obönhörligen dras mot sin undergång trots att det mesta verkar bra på ytan. Och till påsk reser vi till just Lübeck och då står bl.a. ett besök på Buddenbrookmuseet på listan. Tänk att verkligen få kliva in i en historia, in i en roman! Att vandra genom rummen som jag just nu läser om.

Och trots att jag inte kan låta bli att känna mig lat som inte skrivit så mycket som jag tycker att jag borde ha gjort i mars, så tycker jag faktiskt att jag är på väg framåt. Och det i en tid när knopparna runt mig sväller, spricker och slår ut. Om några veckor kommer kvittenträdet att blomma med sina stora, magiska rosavita blommor. Sedan blommar rapsen och knappt har den blommat över förrän Midsommar står för dörren med årets kortaste natt.

Och då tror jag att jag kommit en bra bit på väg med nya manuset och dessutom går och väntar på svar från förlagen angående manuset som just nu vilar ännu en tid.

Sista februari och sista kapitlet

Då är jag färdig med första genomläsningen av manuset efter första omarbetningen. Fast läsningen innebar nästan lika mycket skrivande eftersom jag inte kan låta bli att ändra i texten när jag ändå håller på. Jag undrar hur det känns den dagen mitt manus faktiskt blir antaget och publicerat och jag tvingas läsa det jag skrivit i form av en tryckt bok där ingenting längre går att ändra om jag skulle vilja?

Nu ska jag låta manuset vila, om jag kan, i några veckor och sedan läsa igen för att se om alla ändringar fungerar. Om jag nu kan låta texten vila så länge, just nu vill jag befinna mig i världen jag skapat hela tiden.

Och samtidigt börjar historien som jag började fundera över i höstas att pocka på allt starkare nu när den vet att jag snart har tid för att påbörja nästa stora arbete. Historien om Solveig och hennes familj. Hennes uppväxt och alltför tidiga död. Jag har i några dagar börjat fundera alltmer över vilken struktur historien skall få och jag är ganska övertygad om att det ska bli en ickelinjär berättelse där kronologin bryts upp och vävs samman med svunna tider och framtiden. Där själva döden fortsätter leva och där livet talar från graven. Bokstavligt talat.

Jag har miljön färdig. Jag tror att det ska regna i första kapitlet, att Solveig ska höra regnet mot sin fönsterruta, precis som jag gör just nu. Jag tror det börjar klarna kring själva strukturen, hur berättelsens hjärta ska slå.

Och jag tror att jag mycket snart kommer att känna Solveigs lilla hand i min. Hon vill fortfarande ta mig med på sitt äventyr. Hon vill visa mig sina hemliga ställen och viska i mitt öra. Hon vill vara min vän.

Och jag kommer att finnas där för henne!

Alltid på väg

Ja, alltid på väg mot sista kapitlet. Sista punkten. Sista ordet och sista ändringen. Och ändå vill jag aldrig bli klar…

Eller jo, det vill jag ju, men än så länge är manuset jag jobbar med just nu min trygga punkt i tillvaron dit jag alltid kan återvända utan att behöva förklara mig. Med ett enkelt handgrepp öppnar jag locket till datorn och så är jag där. I världen jag skapat och ännu skapar.

I helgen blev jag klar med första omarbetningen av manuset sedan jag fick tillbaka det från Författarcentrum och deras lektörstjänt. Nu läser jag manuset igen i sin nya form och försöker se om lektörens intentioner uppfyllts. Om jag lyckats göra de förändringar som hen trodde skulle lyfta historien ytterligare.

Så jag har försökt att mejsla ut, stryka, skriva helt nya kapitel, flytta om, förtydliga, lyfta fram historien och låta ordformuleringarna följa efter istället för tvärt om.

Jag läser och är just nu på kapitel 19 av 31 och jo, jag tycker nog att jag är en bra bit på väg. Kanske rentav en stor bit på väg. Nu fortsätter genomläsningen (och ändringarna, för det går inte att låta bli) och sedan tror jag att texten är redo att möta sin första läsare och dennes omdöme innan nästa omarbetning tar vid.

Och när blir detta klart månne? Tidsoptimist som jag är tänker jag mig ett förlagsfärdigt manus att skicka in i april. Okej maj då. I alla fall juni.

Alltid på väg…

Back on track

Ja, det känns verkligen så. Tillbaka i spåret efter en längre tids villovägar.

Men ibland händer saker i livet som får mitt skrivande att tillfälligt stanna upp. Som ett nytt jobb t.ex. Sedan drygt 4 veckor har jag bytt bibliotek och kommun och jobbar nu i Skurup. Fantastiskt roligt men dagarnas rytm jag varit van vid i 10 år förändrades plötsligt och jag måste hitta en ny. Nya tider, nya rutiner, nya människor och ny resväg.

Nu har jag snart hittat min egen nya rytm och då börjar också skrivandet att locka igen och de senaste dagarna har jag åter kunnat möta min text med en känsla av närvaro. Igår var jag dessutom med om något nästan magiskt; ett författarbesök där författaren uppvisade så många likheter med mitt sätt att tänka att det nästan var som att lyssna till mig själv.

Jag säger bara Therese Bohman - har ni inte läst hennes 3 romaner så gör det! Jag fick hennes senaste Aftonland signerad och den står på tur nu. Jag tänkte redan när jag läste hennes debutroman Den drunknade att den påminde om mina texter. Inte till innehållet och kanske inte språkligt heller, men på något djupare plan utan att jag kan sätta fingret på vad. Jag tänkte faktiskt för mig själv att om någon frågar mig om de kan få läsa något av mig, så kan jag svara: läs något av Therese Bohman så får du en känsla av hur jag skriver. Fast kanske är det bara jag som ser de likheterna. Jag som jobbat med texten så länge och känner alla små detaljer som döljer sig bakom och bortom orden i manuset.

Hur det nu är med den saken är väl svårt att avgöra innan min egen debutroman blir publicerad. Och ju snabbare jag jobbar med mitt manus, desto närmre i tid ligger dagen då telefonen ringer och någon presenterar sig från Förlag X. Fram till dess får jag fortsätta leta inspiration hos andra författarskap och fortsätta skriva min egen historia. Nu är jag på kapitel 22 och undrar över om det kapitlet behöver skrivas om helt, och kanske också kapitlen innan som jag trodde jag var klar med…

Innan jag börjar arbeta med de scenerna ska jag nog läsa lite först. I Aftonland förstås.

En tebutik i London del 2

Och så var den bara där. Tebutiken jag mindes från en resa för så många år sedan. Från ovanvåningen av en röd dubbeldeckare hann jag nätt och jämt uppfatta butiken men förstod ögonblickligen att det var butiken i min minnesbild.


Låg den på Oxford Street som jag trodde? Icke så. Och gatans riktiga namn har jag redan hunnit glömma.


Såg den ut som jag mindes den? Nej. Trots bussens hastighet hann jag uppfatta hur liten butiken faktiskt var, mycket mindre än mitt minne ville ha den till.


Faktiskt uppvisade den inte många likheter med minnesbilden överhuvudtaget och ändå såg jag direkt att det var just min butik.


Nu slåss de båda bilderna i mitt medvetande. Slåss om vem som egentligen har mest rätt - minnet eller verkligheten?


När jag skriver skapar jag egna och nya bilder som också de sjunker in i något slags minnesbild från skrivprocessen. Ofta när jag går tillbaka och läser ett stycke jag skrivit så har jag glömt detaljer och händelser men i samma stund som jag åter läser texten så minns jag allt. Samma sak med fotografier, filmer, musikstycken, målningar och andra redan fixerade minnen - minnet av fotografiet visar inte samma bild som när jag sitter med bilden framför mig, men i samma stund jag betraktar fotografiet så glider de båda bilderna in i varandra för att åter glida isär när jag vänder bort blicken. Eller kanske är det transparenta lager ovanpå varandra, eller spegelbilden och verkligheten den återger?

Kanske är det ett av många mysterier jag försöker komma åt i mitt skrivande. Att skriva fram minnesbilder ur det förflutna. Och vilken bild som är den sanna vet nog bara texten själv.

Och du som läser förstås!

En tebutik i London

Ibland tar livet en hastig sväng, hittar nya vägar och nya hörn att kika bakom. Mitt liv tog en sådan ny väg när jag för två veckor sedan fick ett nytt jobb och började detsamma förra veckan. Hjärnan har inte hunnit med riktigt och jag befinner mig mentalt på två olika arbetsplatser samtidigt.


Och utöver två bibliotek (för bibliotekarie är mitt yrke) i mitt huvud ryms här också alla andra platser och minnen från de 45 år jag levt. Häromkvällen drack jag en kopp te och doften tog mig med tillbaka till ett minne från en resa till London för flera år sedan. (Och nej, jag ska inte dra liknelser till en viss Madeleinekaka...) Doften fanns i min näsa och jag hade minnet nästan inom räckhåll, men lyckades inte nå ända fram. Jag såg en gata, förmodligen Oxford Street, och en tebutik jag nästan minns namnet på, men det var någonting mer som hela tiden drog sig undan.


Med tekoppen i handen lät jag doften hålla kvar minnesbilden som var alltför suddig för att låta sig betraktas såsom jag ville se den. Jag ville se alla detaljer - butikens interiör, minnas vilket ljus det var just den dagen när jag klev ut på gatan igen, åt vilket håll jag fortsatte promenaden.


Minnen är nyckfulla och vad vi minns är inte alltid överrensstämmande med sanning eller verklighet. Att då sätta mig ned vid mitt skrivbord och med ord nåla fast minnesbilden är mitt sätt att skapa minnen som inte glider undan. Med orden kan jag minnas butikens höga hyllor fulla med teburkar i svartmålad plåt, tekannor och shortbreads. Hur eftermiddagens sena solstrålar letade sig ned till trottoaren där en dubbeldeckare körde förbi. Hur jag vek av åt höger, korsade ett övergångsställe och gick in i ett stort varuhus. Tog rulltrapporna upp till avdelningen med böcker och papper och köpte en anteckningsbok i blått klot.


Eller så gjorde jag någonting helt annat, men nu är minnesbilden fastnålad här och jag känner mig inte lika vilsen längre.

Resten av landskapet går inte att förstå

Under två tillfällen och på två sinsemellan väldigt olika platser läste jag nu i veckan Vindskyffet - ett satiriskt poem av Danilo Kis utgiven på Rámus 2016. Första halvan på ett café tillsammans med en kanna te och en brownie med pecannötter. Andra halvan på en hamburgerrestaurang i sällskap av en mindre lyckad latte i pappmugg och en mystisk chokladmuffins serverad i ett plasttråg, alltsammans till de ljuva tonerna från en reklamradiokanal.

Jag kan inte säga att jag direkt uppskattade den senare läsmiljön men av nöden tvungen satt jag där en timme och läste ut boken. Boken i sig däremot var en ren njutning och jag antecknade flera rader som inspirerade till detta utkast till en dikt:

Sommarregnen börjar falla
men ibland faller en stjärna
Här regnar det ofta och dropparna
studsar på skogstjärnens yta
Stjärnornas skuggor darrar
i vattnets mörka spegling

Resten av landskapet går inte att förstå