Daniels värld

Vinden som ven kring fönsterkupans röda plåttak har mojnat, elementet knäpper fram dammiga sekunder. Kvällen drar sig tätare kring huset, skrivrummet tycks leva i en egen tid bortom vardagens lagar och regler. Här föds idéer.

Här gror fröet till berättelsen om Clara. Här har Daniel levt sina trettioen dagar i november. Här slog Solveig sin sista kullerbytta 1943. Här är nattens mörker mjukt och morgondagen löftesrik.

Snart är det dags för Daniel att stå på egna ben ute i världen och jag hoppas att uppväxten här i skrivrummet gjort honom stark och modig. Jag kommer alltid bära Daniel nära mitt hjärta och det kommer alltid vara vi två som debuterade tillsammans - författaren och huvudpersonen.

I morgon är det aprils första dag och månaden för utgivningen av min debutroman är inne. I skrivrummet märks ingenting av detta, här är omvärlden långt borta. Här föds idéer. Här öppnar snart Daniel dörren och kliver ut. Och först då möts våra världar för första gången - din och min värld blir Daniels värld.

Denna väntan...

Om bara några veckor kommer min debutroman från tryckeriet i Falun. Jag har nog aldrig varit så otålig som nu, samtidigt som jag önskar att tiden ska gå bara lite långsammare. Egentligen vet jag inte riktigt varför, kanske är jag rädd för livet efter Debuten, rädd för alla synpunkter på boken, rädd för att inte längre äga berättelsen. Och samtidigt är det ju bara det jag vill, att boken ska resa på egen hand ut i världen.

Allt mitt fokus de senaste månaderna har legat på arbetet med Debuten. Tankar på nästa manus har legat långt borta men igår satte jag mig och skrev en stund. Äntligen. Känslan av att gå in i något, att låta mig föras bort av berättelsen, att förlora mig i någon annans livsöde. Och ändå var det bara anteckningar och idéer jag klottrade ned, inte något "riktigt" skrivande men ändå så viktigt för att berättelsen skall börja leva.

Berättelsen vacklar, det erkänner jag, och jag tvekar mellan två sinsemellan väldigt olika förlopp. Berättarrösten är inte hos mig ännu men jag ser redan berättelsen framför mig. Har du läst Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken"? Det är något i den romanen som lockar mig, något i stämningen, atmosfären, tonen som jag inte kommer förbi men hoppas hitta fram till.

Jag har nämnt henne förut. Clara. Det är hennes berättelse jag måste hitta fram till. Clara med sitt svarta hår och ett skratt som överraskar. Mer kan jag nog inte berätta just nu.

Men först Daniel. Vi väntar och räknar dagarna. Vill och inte vill.

Vill!

Trots allt bara en onsdag

Hur det nu gått till förstår jag inte riktigt, men om drygt en månad kommer min debutroman att skickas ut till de bibliotek som beställt den och distribueras till boklådor runtom i landet.

Hur gick detta till?

På väg till jobbet idag blev jag igenkänd av en medpassagerare på tåget som läst om mig i en av tidningarna som intervjuat mig de senaste veckorna. En journalist från en större svensk tidning började följa mitt instagramkonto idag. Mitt ansikte stirrar på mig från fler håll än vad jag är van vid.

Och här sitter jag i mitt skrivrum och läser korrektur och gräver mig ned i texten i jakt på märkliga avstavningar och stavfel.

Två världar som på något sätt skall samsas om utrymmet inom mig.

Och jag förmår helt enkelt inte skriva mer än så just nu.