Ibland vill det sig inte…

Nej, ibland vill det sig inte. Jag som satt upp så stora planer för januari med manuset, bloggen och läsningen. Och vad blev det?

Nästan två lästa böcker. Tre blogginlägg inräknat det här som mest känns som en nödlösning. Och manuset stampar på i januarimörkret och vill inte alls lysa så starkt som jag hoppats.

Nåja, nyårslöften finns för att misslyckas med, inte sant? Det får mig att känna mig i samklang med den skånska gråskymningen där ute. Vi finns - men det vi söker ligger lite bortom vår räckvidd.

Nu är månadens sista dag här på andra sidan natten och jag kan i alla fall glädja mig åt att ljuset faktiskt återvänder trots mörkret som bosatt sig i mitt skrivande.

Och sommaren är närmre än jag tror. Solveig är just i detta ögonblick i färd med att sätta sig på en motorcykel en vindstilla sommardag 1943. Jag vet inte vad jag ska tycka om det, hon känner faktiskt inte Åke särskilt väl och att bländas så av hans svartglänsande motorcykel kan vara farligt.

Men har man hungriga ögon så har man!

Manusets grenar är utväxta

Så bestämde jag mig till slut för att det var dags för en första genomläsning av manuset. Jag brukar annars vänta tills jag är helt färdig men med det här manuset har jag arbetat annorlunda och efter en annan struktur i berättandet.

Historien är ickelinjär och följer inte någon tydlig kronologi vilket både varit befriande men också ställt mig inför många frågor. Nu när jag börjat läsa manuset kan jag börja omstrukturera berättelsen och bringa en ordning bland kapitlen som jag tror fungerar bra.

Den här gången har jag helt enkelt skrivit kapitlen utan att i skrivandets stund tänka så mycket över kapitlets plats i helheten. Berättelsen är ändå väldigt koncentrerad och mestadels utspelar den sig under 1943, men jag har för varje kapitel känt att jag borde börja fundera över hur slutresultatet skall bli.

Och idag började jag alltså. Har läst några kapitel och har redan flyttat det första till näst sist och det andra har jag bakat in i kapitel tre som nu blir kapitel ett. Jag tror också att antalet kapitel är tillräckligt för att berättelsen ska fungera, men att jag har en hel del arbete kvar med de enskilda kapitlen för att helheten skall bli bra. Kapitlen bildar en bra bakgrund, som ett träd med de största grenarna utväxta, där jag nu har att fylla på med mindre kvistar och en mängd löv för att trädet ska kunna leva sitt eget liv.

Och kanske kommer vårens löv att spricka ut precis samtidigt som manusets ord växer fram och jag kan säga att jag är klar.

Vad tror du Solveig, ska vi arbeta i samma takt som våren och bli färdiga när vitsipporna blommar i backen där du brukar sitta för att drömma om framtiden?

En återfunnen idé

Det är ju inte alltid idéerna kommer när jag bäst behöver dem, och ibland kommer de när jag inte riktigt är beredd. Igår fick jag en idé till ett kapitel i romanen men befann mig på ett ställe där inget anteckningspapper fanns. Då gäller det att fästa idéen ordentligt i minnet innan verkligheten rusar vidare.


Men jag glömde bort idéen! Som bortblåst och för alltid försvunnen. Tills nu då den plötsligt poppar upp igen lagom till kvällens skrivpass.


En motorcykel har ganska oväntat tagit plats i Solveigs liv, det var det idéen ville säga mig. En motorcykel med en svart skinnsadel som är så varm av sommarsolen att den bränns genom klänningens tunna tyg. Skinnjackans rygg framför henne är nästan lika varm och när hon lutar ansiktet mot den och blundar kan hon inte annat än le. Motorn låter lite för högt och överröstar sommaren men den varma sadeln mot hennes underliv får henne att glömma allt annat än stunden här och nu.


Sådär, då har jag en idé och en bild att jobba utifrån. En motorcykel, en het sommardag, en faluröd laduvägg och brännässlor och älggräs i skuggan.


Nu kan kapitlet börja!