Två septemberdagar

En helt vanlig måndag och tisdag, och samtidigt två dagar att minnas lite extra.

Måndagar är min skrivdag, och igår skickade jag mitt manus till redaktören för genomläsning nummer 2. Inte helt utan fjärilar i magen. Ett mail till Sveriges författarförbund, ett inlägg på instagram och ett brev till mormor på en något trilskande skrivmaskin innan jag tog kväll och nattade mina höns.

Idag skickade jag in en stipendieansökan, sålde en bok, åt fantastisk lunch på Rikstolvans krog i Järrestad (Tiramisun gav mig paltkoma men det var den värd!), deltog i zoommöte på Författarcentrum Syd och insåg att jag nog inte ska öppna en webshop i alla fall, och som finfin avslutning på dagen hittade jag Författaren i brevlådan, en tidskrift för författare och översättare.

Två septemberdagar att minnas.

Nu äter en av kattterna, Isak, tonfisk på benporslin uppe hos mig i skrivrummet. Vi funderar över Clara och hennes liv och drömmar. Det är spännande att befinna sig mellan två starka människor; Solveig och Clara som inte känner varandra, men som faktiskt skulle gjort det om inte olyckan varit framme. Nu får de leva i varsin roman istället. Om de inte träffas förstås... I en roman kan ju vad som helst hända!

Och så har sommaren flytt

Min tid här på bloggen har tyvärr varit alldeles frånvarande. Men jag har inte varit sysslolös vill jag bara berätta. Jag sitter just och för in de sista ändringarna i manuset innan det ska in till min redaktör. Jag började arbetet i juli och är alltså färdig nu, med första omgången vill säga.

Jag försöker att läsa mitt eget manus med nya ögon, men ack så svårt det är. Kloka synpunkter från redaktören har ändå gjort att jag ser annorlunda på texten nu än innan. Jag tror jag har berättat för er att jag skriver om en person som funnits i verkligheten, och det kan skapa problem för mig som författare. Jag vill så gärna berätta om allt jag vet; alla detaljer, alla namn, platser och händelser som Solveig går igenom. Men det är inte alltid en berättelse blir bäst på det viset. Jag har visserligen redan fått fantisera en hel del kring sanningen för att texten skall bli en roman och inte några papper till framtida släktforskare, men jag har insett att jag behöver skala av många detaljer och händelser som inte tillför historien något.

Så det är just det jag har ägnat sommaren och inledningen av hösten till. Jag har strukit släktingar som inte tillför historien något mer än sitt namn. Jag har tonat ner vissa mystiska föraningar. Jag har torkat upp dimma, svept bort mörka moln och låtit pelargonerna vara tysta. Allt behöver inte sägas i en roman, även om den är inspirerad av en verklig person av kött och blod. Jag har helt enkelt förstått att jag skriver just en ROMAN, och i en roman lyder jag som författare under andra regler än om jag skriver en biografi.

Vi får se om jag lyckats för snart är jag färdig med första genomskrivningen och jag får invänta nya synpunkter från redaktören.

Nya tag

Semestern är till ända och min första skrivdag på en månad är precis avklarad. Lite ringrostig men det var förvånansvärt lätt att komma in i berättelsen igen.

Idag började jag med omarbetningarna efter redaktörsläsningen och har strukit stora delar av första kapitlet, skrivit till nytt och flyttat kapitel två till plats fyra i romanens inre ordning samt strukit ett kapitel och epilogen. Mycket är kvar att göra men första dagen började bra och nu hoppas jag kunna sätta mig en liten stund varje kväll efter biblioteksjobbet och skriva en mening eller två.

Det är så roligt att få tillbringa tiden med Solveig igen. En vän som gått vid min sida i flera år men som fått vänta i kulisserna ett tag när jag började på nya manuset. Nu får istället Clara ge sig till tåls, och jag hoppas hon har ro att stanna kvar där hon befinner sig just nu trots att platsen och tiden är mörk och kall. Jag ska försöka skriva fram dig i ljuset så snart jag hinner Clara!

Inte bara romanskrivande

Idag har jag haft en sådan där dag när jag undrat om det någonsin blir en bok till. När tiden gått åt till allt annat än arbetet med nya manuset. Och samtidigt är det just det jag gjort hela dagen, arbetat med nya manuset, på långa och slingriga vägar.

Jag har skrivit två brev. Och att skriva brev vässar min penna, även om det i mitt fall rör sig om en skrivmaskin. Till breven alltså, romanen skriver jag på datorn. Det är något med att skriva på skrivmaskin som väcker språket. Något omedelbart, orden förflyttas direkt från tanken via fingrarna till pappret. I datorn upplever jag att skrivandet blir mer veligt, allt går att ändra och skriva om efter att tanken lämnat huvudet.

Jag fick ett brev. Fröjden att öppna och läsa. Det vackra pappret. En handstil som väcker avundsjuka och skrivlust.

Jag har läst. En ny bok om skrivande och författarlivet (Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande, Natur & Kultur, 2020) som ger både igenkänning och väcker nyfikenheten att upptäcka och utforska skrivandet.

Och jag har kommit till en ny fas i manuset som ges ut nästa år. Stunden då det är dags att börja omarbeta efter min fantastiska redaktörs läsning av manuset. Så nu får Solveig kliva fram igen. Jag undrar om jag orkar med två så starka kvinnor som Solveig och Klara samtidigt. Vi får se hur jag lägger upp arbetet nu i sommar.

Och så har jag sått skärbönor, promenerat nedåt Mälarhusen mellan vajande rågfält, ätit en enkel lunch i trädgården, pratat med katterna och sett en film. En riktigt bra författardag alltså!

Att skriva om någons smärta

Idag har jag börjat på romanens andra del. Huvudpersonen, Klara, har börjat ett nytt liv i ett annat land. Hon har lämnat sin kärlek bakom sig av anledningar jag inte kan berätta för er riktigt ännu. Hon har flytt på ett tåg genom natten, över mörka vatten och till slut nått sitt mål. Men det går inte som hon tänkt sig.

Idag har jag med mina ord tvingat Klara att genomgå en händelse som får katastrofala följder för henne själv men också för personer i hennes omgivning. Hon vet det inte ännu men händelsen kommer om några år att utlösa mer våld.

Det gjorde ont att skriva idag. Alla ord är inte goda och varma och ibland måste smärtsamma saker inträffa. Jag är nöjd med dagens resultat i skrivrummet, två A4, men dagens arbete efterlämnar en bitter eftersmak i mitt författarhjärta.

Nu väntar fler stunder av mörker för Klara och jag hoppas innerligen att vi båda klarar av resan vi måste göra. Resan in i natten, resan in i ensamhetens plågor och en tillsynes ändlös vinter.

Kanske är det tur att jag skriver detta nu när det är sommar? Att romanens inneboende mörker får växa när ljuset omkring mig är som starkast och midsommarsolståndet väntar runt hörnet?

Inte duggar de tätt...

Nej, inte har de duggat tätt på sista tiden, inläggen på bloggen. Jag får skylla på våren, trädgården och ljuset som lockar utanför skrivrummet. Men idag duggar det, inte regn men inspiration!

Jag skriver ju på mitt nya manus sedan en tid tillbaka och det har gått ganska långsamt. Visserligen framåt, men ack så långsamt. Idag blev jag äntligen klar med sista kapitlet i romanens första del, så nu återstår endast fyra delar, 28 kapitel och 200.000 tecken inklusive blanksteg innan romanen är färdig. Vi får väl se om jag blir klar på denna sidan årsskiftet eller om jag sitter här i juni 2021 och skriver på samma manus fortfarande...

Idag har jag och Klara åkt tåg. I regn. Och mörker. Vi kom fram våta och kalla och osäkra över vårt uppdrag. Men ett bortkastat äpple och ett mynt fick oss att ta ut riktningen på nytt med målet i sikte. Mer än så avslöjar vi inte idag, även om just den här dagen har varit den vidrigaste hittills  i Klaras nittonåriga liv.

Nu laddar vi för nästa del, en del när promenader blir viktiga för Klaras utveckling. I rörelsen finns tanken.

Och med det sagt tar även jag en promenad nu, i eftermiddagssolens värme mellan överblommade rapsfält och röd vallmo i dikeskanten. Då tänker jag som allra bäst!

Ett år av debuterande

Just precis idag för ett år sedan packade jag upp min debutroman ur bruna kartonger, levererade direkt från tryckeriet. Det var nervösa timmar innan leveransen kom, releasefesten väntade på andra sidan eftermiddagen och jag såg lastbilar köra i diket, tryckeriet brinna upp, boken skingras för vinden och vågade inte lita på att boken faktiskt skulle hinna anlända. Men det gjorde den.

Och vilken kväll det blev!

Signeringskön växte sig längre än jag kunnat föreställa mig, korkarna till bubblet for upp i taket efter skumpig bilfärd från Tyskland tillsammans med bästa bokförläggaren Jörn Lindskog, Sylvia sjöng min text, maken tog hand om allt och alla, alla var glada och jag var så omtumlad att tiden tänjdes ut till ett livslångt minne.

Så tacksam.

Nu fortsätter författarlivet. Jag saknar tiden med Daniel, tiden vi hade tillsammans alldeles ensamma innan ni läsare lärde känna honom. Men jag blir glad när jag tänker på att Daniel fått lära känna alla er som läst min bok. Att bara ha mig som vän hade blivit ganska enformigt.

Nu fortsätter jorden att snurra. Långsamt, alltför långsamt, växer en ny roman fram. En redan färdigskriven roman väntar på att få träffa er. Om ett år är det förhoppningsvis dags för nästa releasefest.

En alldeles vanlig tisdag

Och samtidigt en alldeles speciell tisdag.

Låt mig förklara:

Som debuterande författare ställs jag inför många nya händelser och känslor inför allt det nya. En roman, den här gången min egen, ska bedömas, säljas, pratas om, visas upp, hyllas eller ratas. Jag ska svara på frågor om varför boken handlar om det den gör, om huvudpersonen är jag, om titeln var självklar redan från början, om jag skriver på något nytt, om jag... Och allt det där har mestadels varit roligt. Inte alltid lätt, men roligt och givande.

Så kom hösten. Och vintern. Och nu är det plötsligt vår. Och jag har samlat på mig så många känslor kring min bok som inte alltid är positiva. Jag har känt mig ledsen och ensam. Och en vän undrade häromdagen när jag frågade henne om allt detta om det inte var sorg jag kände.

Sorg?

Det var som om någon gett mig en käftsmäll. En välbehövlig sådan. För visst är det sorg jag upplevt och inte någonting annat. Sorg över att jag måste släppa taget om min roman. Sorg över att jag och Daniel inte längre delar våra hemligheter med varandra. Och kanske skuld för att jag skrivit om Solveig och nu skriver om Klara.

Ja, jag är ledsen över att jag och min debutroman börjat gå skilda vägar. Missförstå mig inte, jag älskar min roman och mina karaktärer, men vi har alla utvecklats och påbörjat en ny resa. En resa jag inte alltid kan eller ska följa med på, för det är Daniels och Nicholas resa.

En debutroman är alltid en debutroman, det kan ingen ändra på. Sorgen jag känner kommer jag säkert att uppleva fler gånger. Jag saknar redan Solveig och våra dagar tillsammans, men hon får snart ett nytt liv i romanen om henne som föds våren 2021. Nu lever jag tillsammans med Klara och vi håller som bäst på att lära känna varandra. Hon är lite svår att komma inpå livet Klara, men vi ska nog bli vänner vi två så småningom.

Så en alldeles vanlig tisdag är samtidigt en alldeles speciell tisdag. För idag förstod jag något som jag inte velat se förut. Att jag och min debutroman börjar gå skilda vägar.

Och dessutom fyller min mamma år idag, en alldeles speciell mamma. Grattis!

Tidslinjen dras upp

Jag har idag ägnat mig åt att fundera över tidslinjen i romanen. Det är många saker som måste stämma: veckodagar skall vara rätt, vilket datum inföll påsken 1933, hur gammal var Klara 1946, när inträffade olyckan och hur många dagar gick det mellan första och sista kapitlet i del 1?

Det gäller att ha tungan rätt i mun och att planera ordentligt. Jag brukar vara ganska dålig på just planeringen men har bestämt mig för att arbeta på ett mer strukturerat sätt. Det innebär inte att det inte finns utrymme för spontanitet, snarare en större trygghet för att låta texten vandra sina egna vägar ibland för att sedan hitta tillbaka till huvudvägen utan att gå vilse.

Vi får se hur det går. Kanske går både jag och Klara vilse?

Nu ska jag börja på ett nytt kapitel. Det är lördag och snart kväll och tid för Klara att göra sig i ordning för ett möte hon längtat efter. Jag hoppas hon inte blir för nervös. Jag hoppas att hon väljer en bekväm klänning, sköna skor och tar på sig ordentligt för det är en kall februarikväll. Kanske ska det snöa lite? Kanske kommer inte den hon stämt träff med? Kanske lyckas hon inte smita hemifrån?

Vi håller tummarna för Klara!

Romanens första kapitel

Jag har ju redan skrivit en del på nya romanen men alldeles nyss så blev jag klar med det första kapitlet. Boken kommer att bestå av fem delar och jag hoppas vara klar med del ett om några veckor. Ofta börjar jag skriva kring en bild jag har i mitt inre och det är inte alltid som bilderna kommer till mig kronologiskt, men nu är alltså inledningen klar.

Idag har jag låtit min huvudperson, Klara, möta en man som kommer att påverka hennes liv mer än hon just nu anar. Han är artig, belevad och charmig och trots detta är Klara glad när han återvänder hem. Nu vet ju jag mer än Klara och tyvärr är det här inte sista gången hon ser honom. Jag hade för hennes del önskat att det inte behövde bli så men jag kan nog inte styra över ödet som kommer att sammanföra de två igen. Ödet eller en cykel, jag vet inte helt säkert vilket som är värst.

Nu har jag två kapitel kvar innan del ett är färdig. Klara ska möta någon igen en lördagskväll under stjärnorna. Jag behöver fundera en del kring det här mötet för det kommer att styra resten av romanen och jag vet inte ännu exakt hur det kommer att gå. Om det kommer att gå. Kanske vill Klara något helt annat än vad jag har planerat för henne?

Flitens oväntade lampa

Dagen är långt ifrån över och jag har hunnit med att skriva två A4 så här långt. Dessutom har jag sått bondbönor, beskurit bärbuskar, staplat fem kubikmeter prima björkved, bakat bröd, plockat in persilja, purjolök och ramslök från trädgården och förberett middagen. Och hunnit med eftermiddagskaffe och en stunds läsning.

Idag har jag påbörjat ett nytt kapitel som jag alltså kommit två sidor in i. Idén jag fick för några dagar sedan har blivit verklighet och blir förmodligen det första kapitlet i nya romanen. En liten bit kladdpapper med en hastigt nedklottrad idé har vecklat ut sig och vuxit sig större än papperslappen och den enda meningen jag skrev med bläckpenna i torsdags. En sekund i mitt liv har förvandlats till ett helt liv i romanen. Så stort och litet kan något vara på samma gång.

Nu hoppas jag att flitens lampa inte slocknar än, för vi har en hel del att fundera över, Klara och jag.

Dagens reflektion

Det har sina fördelar (ganska många faktiskt) att arbeta som bibliotekarie. Bara en sån sak som att varje dag omge mig med böcker, berättelser och människor. Och möten, både i verkliga livet och i fiktionen.

Men det kan också vara en påminnelse om alla fantastiska författarskap som jag aldrig kommer att kunna mäta mig med. Vem jämför sig med Leo Tolstoj, Hjalmar Söderberg eller Marguerite Duras? Inte jag i alla fall. Inspirerad av, ja, men det är något helt annat.

Och just att bli inspirerad av andra författare är något jag blir varje dag i mitt jobb som bibliotekarie. Idag löste sig helt oväntat en svår scen som jag inte kunnat lösa i arbetet med mitt pågående manus. Jag öppnade en ny bok (av en irländsk författare jag redan glömt namnet på) och inledningen gav mig en idé till hur jag själv kan lösa ett problem i min nya roman.

Måtte jag aldrig sluta läsa, det är i läsandet som skrivandet föds.

19 dagar

Ja så lång tid tog det att skriva klart kapitlet som jag jobbar med, men alldeles precis nu så blev jag klar. 19 dagar för 4 sidor text.

Nåja, det var mycket som skulle hända och nu har allt hänt. Klara har äntligen kommit till slutet på kastanjeallén där jag placerat henne och hon fick sällskap den sista biten. Och samtidigt som jag skrivit om Klara har hon skrivit om någon i sin dagbok.

Med ens känner jag mig hoppfull. Det ska nog ordna sig den här gången också. Jag har en struktur att arbeta efter, årtal att förhålla mig till och händelser som skall placeras ut längs med resan mot sista kapitlet. Och även om jag tycker att 19 dagar är en alldeles för lång tid för att skriva ett kapitel på så går det framåt.

Dags att planera nästa kapitel...

Lite statistik

Tänk ändå att fler har lånat min roman än Lars Keplers. Det ska jag försöka minnas när jag har en dålig dag.

Listan över mest utlånade böcker 2019 kommer från Skurups bibliotek och publicerades i Ystads Allehanda den 5 mars.

Svära & Hallon

Det är ju ofta så här och ändå tvivlar jag varje gång. Att det ska lossna och kännas bättre. Att orden jag skriver fram inte ska kännas patetiska och platta. Men nu sitter jag här i skrivrummet med det eviga regnet mot taket och känner en glädje över att få vara en skrivande människa.

För i två dagar på raken har jag skrivit. Inte särskilt många ord men tillräckligt för att missmodet ska ge vika och ge plats för hopp och förtröstan. Det kommer att bli en roman av detta också.

Och som om vi följs åt så har också Klara tagit sig vidare, snart är hon i slutet av kastanjeallén och hon är inte ensam. Hon går bredvid någon som doftar av sommar och sol, fast det är mitt i gråaste februari.

Här doftar det inte av sommar och sol men av indiska kryddor i linssoppan till morgondagens träff här hemma med skrivgruppen jag är medlem av. Mina skrivande vänner blir de allra första att få lyssna till orden som föddes här i kväll. Och det är inte mer än rätt, för det är deras två ord som förlöste mina!

Långsamhetens lov

Snabbt går det inte men dock framåt. Resultatet av de senaste veckornas skrivande har varit minst sagt blygsamt. Jag försöker att inte bli stressad över de ickeskrivna sidorna men lyckas inte riktigt. Tanken på att det jag skriver nu skall bli min tredje roman känns både skrämmande och uppmuntrande. Och kanske är det bra att skynda långsamt?

Klara har befunnit sig i samma kastanjeallé i över två veckor nu. Kanske lyckas jag skriva henne framåt under dagen så hon äntligen kommer fram till sitt mål, annars får hon bli stående i regnet och blåsten ett tag till.

Plötsligt tystnar regnet mot skrivrummets plåttak. Den största av våra katter hoppar upp i mitt knä och rullar ihop sig till en svartvit tung pälsklump och vägrar att flytta på sig. Obekvämt och på sniskan fortsätter jag skriva och kanske ska det sluta regna hos Klara också? Ska jag låta henne gå den sista biten till kontoret med paraplyet hoprullat?

Bäst att passa på att skriva när jag inte kommer någonvart, en sovande katt är ingenting man flyttar på!

En halv A4 till

Med regn och blåst utanför skrivrummet har jag skrivit ytterligare en halv A4 nu i skymningen.

Någon kom cyklande mot Klara i allén och nu samtalar de med varandra. En dialog mellan två nittonåringar 1934, inte helt nära mina egna referensramar. Försöker tänka mig in i hur de kan tänkas prata med varandra. Fortfarande lite blyga, det är bara deras andra möte, och dessutom från skilda bakgrunder. Skrapande skosulor mot gruset. Blickar och tystnad. En skriande fiskmås som får dem att se upp i den grå himlen där molnen driver förbi i den starka vinden. En av dem på väg in till staden, den andra på väg till sitt arbete. Klara vet det inte ännu men mötet kommer att förändra hennes liv.

Jag har många timmar kvar innan jag kan lämna kastanjeallén och Klara, men nu är jag ytterligare en halv A4 närmre kapitlets sista punkt.

En halv A4 är mer än ingenting

Nya manuset växer långsamt, mycket långsamt, och just nu verkar sista kapitlet långt bort. Men en halv A4 är en halv A4 närmre slutet och någonting att glädjas över, i alla fall för mig som aldrig skriver långa stycken.

Just nu befinner jag mig i en kastanjeallé i Lübeck 1934. Det är februari och lika grått och blåsigt som här på Österlen i februari 2020. Klara kommer snart att träffa någon, någon hon mött en gång tidigare för några veckor sedan. Att han dyker upp här, under kastanjerna vars frusna grenar gnisslar i blåsten, hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Hon har faktiskt viktigare saker att tänka på.

33 kapitel av 35 är klara. Och jag har alltså kommit en halv A4 in i nästa kapitel. Kanske inte mycket att hurra över, men så pass mycket att jag långt in i min oroliga författarsjäl vet att jag kommer att skriva klart även denna roman.

Blott en dag

Måndag eftermiddag och tillbaka i skrivrummet efter en helg i Småland och litteraturfestivalen i Jönköping. En dag mitt i livet.

Jag borde ha skrivit på nya manuset idag men har istället ägnat mig åt pelargonsticklingar, mässingsputsande och navelskådande. Och sådant behövs ju också ibland för att tankarna skall kunna utvecklas och breda ut sig.

Jag tänker mycket på tid. Tid som har varit och tid som skall komma. Sekunder som alldeles nyss var nu är redan dåtid och ett förflutet som jag snart tänker tillbaka på. Innan det här blogginlägget är skrivet har det jag tänker på just i detta ögonblick förvandlats till ett minne. Minnesbilder staplas på varandra, vävs samman till en svårtydd historia som ibland lämnar ifrån sig något som jag kan skriva om.

Kanske skriver jag om just den här dagen en dag i framtiden. Kanske minns jag hur jag fyllde krukorna med jord, klippte sticklingar av Mårbackapelargonen, vattnade och ställde krukorna i fönstret. En handling som förresten Solveig också utför i min nästa roman. Med sin mors blomstersax av mässing klipper hon sticklingar från vinterns trötta och rangliga pelargoner och sätter sticklingarna i vattenfyllda glas. Februari 1943 möter februari 2020.

Solveigs pelargoner är döda sedan länge, mina har just börjat treva sig nedåt i krukorna med ännu osynliga rötter. Om några veckor kommer kanske de första nya bladen. Om några veckor hoppas jag att nya manuset också vuxit och rotat sig.

Herrgårdsliv

På väg mot Smålands litteraturfestival i Jönköping i morgon blir det övernattning på Toftaholms herrgård utanför Vittaryd. Nu sitter jag vid gråmålat slagbord framför ett fönster med den andra av herrgårdens gula flyglar som utsikt. Och jag börjar tänka på Solveig.

Solveig som min nästa roman kretsar kring och som levde sitt korta liv på en herrgård inte helt olik den här. I rummet där jag sitter består taket av breda och av ålder mörknade plankor. Såg taket ut så på Hesslingby där Solveig bodde? Satt hon en eftermiddag i februari och tittade ut i den tilltagande skymningen innan middagens serverades? Var hennes eftermiddag lika grå som min?

Den grå och leriga grusplanen utanför mitt fönster vilar tyst mellan mossiga gräsmattor och kala och knotiga askträd. Gamla fruktträd och ett rött hus försvinner in i dimman mellan huvudbyggnaden och den ena av flyglarna. Två personer kommer gående över grusplanen, ser sig om och viker av bortåt brevlådorna. En parkerad bil bredvid en övergiven hästdroska under asken som kanske planterats som gårdens vårdträd. Steg från ovanvåningen och susande element.

Spår av liv. Spår av tid.

Tid att leva.

Orden är tillbaka!

Efter en månad utan inspiration och utan ord vände tillvaron i morse. Så svårt och så enkelt kan det ibland vara.

Något i ljuset i morse väckte lusten att skriva. Över en kopp kaffe vid köksbordet med Österlens gryning utanför fönstret hittade orden fram till mig igen. Snabbt upp till skrivrummet där jag städade undan pappershögar från årsbokslutet, ljusstumpar, kartonger och tomma påsar som jag inte förstår hur de hamnat här uppe. Och nu har jag skrivit en krönika som ska in i en tidskrift om en månad (4 dagar innan deadline!), läst några dikter av Nils Ferlin och Magnus Jacobsson, funderat över manuset och dessutom mailat min förläggare inför lördagens samtal på Smålands litteraturfestival i Jönköping dit jag åker med min roman November har trettioen dagar.

Måtte jag nu minnas denna dag och denna stund av lycka när orden tycks tryta för mig nästa gång!

Var är inspirationen?

Nytt år och nya tag. Efter att ha skrivit 5 manus (3 ligger i skrivbordslådan, 1 blev utgivet 2019 och 1 väntar på utgivning) så vet jag att hårt arbete är viktigare än inspiration.

Och ändå.

Ändå sitter jag här 3 veckor in på det nya året och väntar på inspirationen som tycks ha bestämt sig för att stanna kvar på andra sidan årsskiftet. Jag öppnar då och då dokumentet med det nya manuset men stänger det snabbt igen. Orden skrämmer mig, känns banala och intetsägande. Oinspirerade.

Jag vet att jag måste börja skriva för att komma förbi det här stadiet då texten inte är vad jag tycker att den borde vara. Jag vet att det är meningslöst att gå och vänta på inspirationen för den kommer bara när jag sitter och skriver. Jag vet det.

Jag tittar på fasantuppen som går på åkern utanför mitt fönster. Jag hör fågelkvitter från körsbärsträdet utanför det andra fönstret. Jag funderar över om inte en kopp kaffe skulle inspirera mig. Jag tänker att jag borde känna mig nöjd efter att alldeles nyss ha skickat in min första momsrapport till Skatteverket. Jag undrar om en promenad väcker skrivlusten eller ska jag kanske läsa lite?

Fickuret tickar fram sekund för sekund av denna måndag som redan passerat middagstid. Kanske blir det bäst med en kopp kaffe ändå?