Blommor i snön

Idag på påskafton ligger snön ännu över Österlen och mer lär komma i morgon. Köksträdgårdens frön ligger ännu i sina papperspåsar och pelargonerna tittar sorgset på mig från köksfönstret när jag passerar dem.

Satte mig i skrivrummet idag med en av katterna som sällskap och efter en timme hade jag skrivit en A4 där sommaren står som allra ljuvligast mitt under andra världskrigets fjärde år. Solveig plockar blommor och fyller husets alla rum med buketter. Hon tycker att blommorna väljer henne och viskar hemliga drömmar. Och hon behöver drömmar, min lilla Solveig, för att kunna överleva dagar som gör allt för att svälja henne i sitt gråa gap.

Igår skrev jag ett stycke där Solveigs rosor i parken plöjs ned. Den svarta jorden fläks upp och blottar vita rötter. Träd huggs ned och blommor krossas under traktordäckens svarta gummi. Men Solveig slipper tack och lov att uppleva detta från sin plats på kyrkogården.

Just nu sitter Gerda, vår minsta katt som nyss höll mig sällskap i skrivrummet, framför fönstret och tittar ut på vår vita trädgård. Vi längtar båda två efter våren och jag har sett att krokusen redan blommar bredvid påskliljornas knoppar.

Snart sitter vi och läser under körsbärsträden Gerda!

Kaffe och wienerbröd

I förra inlägget skrev jag om ett cafébesök på Vete-Katten i Stockholm och jag har inte kunnat släppa den stunden i tankarna. Solveig drack kaffe med sin mor och de åt nybakade, frasiga wienerbröd med ännu ljummen vaniljkräm. Det är något med den här påhittade minnesbilden som känns så verklig fast jag faktiskt aldrig besökt det klassiska konditoriet på Kungsgatan.

Nu ska jag förmodligen upp till Stockholm i april och då tänker jag besöka detta anrika café för just en kopp klassiskt bryggkaffe och ett wienerbröd. Med anteckningsboken på bordet hoppas jag kunna fånga in atmosfären ytterligare, även om jag vet att fantasin ibland (oftast?) är minst lika bra på att locka fram händelser ur det förflutna som de verkliga händelserna själva. Men lite extra inspiration i form av en förmiddagsfika är ju aldrig fel.

Även om det är mycket arbete som återstår med manuset innan det är färdigt så börjar jag ana ett slut någonstans där löven är gröna och våren övergått till sommar. Och tankarna på vad som tar vid där och då när berättelsen om Solveig är klar börjar så smått gro. Ska jag återuppta ett tidigare påbörjat manus som jag lagt åt sidan eller börja på någon av idéerna som legat och slumrat i väntan på att Solveig ska prata färdigt?

Den som ändå visste...

Gudomlig inspiration?

Nej, någon sådan drabbas jag mycket sällan av. Hårt arbete och många timmar framför datorskärmen är det som ger resultat i mitt skrivande. Men visst behövs inspiration också, om det nu är ett oväntat möte mellan två ord i en text, en rad i en schlagerdänga på radion eller en sällsamt sorgsen blå nyans på en målning, allt kan väcka fantasin och drömmarna om en bättre text.


Igår eftermiddag satte jag mig i skrivrummet. Skruvade upp termostaten på elementet, tände belysningen i den gamla jordgloben och lade en filt i läsfåtöljen så Solveig (katten i det här fallet) kunde sova så skönt som en dam på 17 år förtjänar. Och sedan påbörjade jag arbetet med manuset i version 1b. Efter en stunds arbete med att ytterligare se över ordningen av kapitlen upptäckte jag att den nya versionen var flera sidor kortare än versionen innan. Hur jag än letade och scrollade så fann jag inga skillnader och ändå saknades flera sidor i den nya versionen. Till sist satte jag mig med en pappersutskrift och jämförde med dokumentet på skärmen framför mig och upptäckte att jag tydligen lagt in ett extra kapitel i pappersversionen som jag glömt föra över till nya versionen. Så, efter över en timmes frustration och letande så kunde jag äntligen börja skriva.


Och nu infann sig inspirationen!


Med hjälp av några kortfattade anteckningar jag gjort tidigare såg jag precis framför mig hur Solveig och hennes mor drack kaffe och åt wienerbröd på konditori Vete-Katten i Stockholm sommaren 1941. Jag såg också hur Solveigs mor betraktade sin dotter och såg att hon längtade efter något som låg längre bort än den framtid som hennes far planerat.


Nu fortsätter arbetet och jag har en kort tågresa med Nynäsbanan framför mig där en mor och dotter reser tysta tillsammans på väg hem.

Det som göms i snö...

De senaste två veckorna har jag försökt läsa lite mer än vanligt. Jag har letat upp kortromaner som på något sätt inspirerar till mitt skrivande. Det kan röra sig om innehållet eller rent språkliga detaljer. Syftet just nu med läsningen är att i närmast flygande fart närma mig mitt eget manus och en genomläsning efter de senaste veckornas arbete med att flytta kapitel och se över strukturen. Jag tänker mig att genom att läsa så mycket som möjligt av andra författare för att sedan läsa mitt eget så får jag en mer objektiv syn på texten som annars är så oerhört subjektivt svårbedömbar.

Vi får se om jag lyckas...

Just nu läser jag Fyr av Magnus Dahlström från 1987. En ganska tidlös historia om en grupp människor som bygger en fyr på en öde ö. Fast i nattens skuggor rör sig skepnader och ön verkar inte så obebodd trots allt. Ett krypande obehag från första sidan och ett språk som känns nytt och innovativt.

Snön börjar så sakteliga smälta undan och det känns som om manuset om Solveig också håller på att avtäckas från både det otydliga och övertydliga. Vi får se vad som avslöjar sig efter nästa genomläsning.

Insnöad men inte vilse

Snö och blåst håller mig hemma idag. Vägen utanför är nästan helt otrafikerad och landskapet inhöljt i vit snörök. Katterna betraktar allt det vita med viss nyfikenhet men vill inte gå ut. Vedkorgarna töms fort och måste nog fyllas på innan kvällen.

En dag av lugn trots, eller kanske tack vare, stormbyarna där ute. Bjöd mig själv på nybakade scones till sen frukost och har läst i Väggen av Marlen Haushofer (utgiven av Thorén & Lindskog 2014 och översatt av Rebecca Lindskog). En historia om en kvinna som upptäcker en osynlig vägg en morgon när hon letar efter sin kusin och dennes man som inte kommit hem under natten till stugan de besöker. Hon är ensam med hunden Lo, en ko som hon kallar Bella och Katten som snart blir mamma till Pärlan. Tillsammans bor de i stugan och kvinnan lever sitt liv utan att veta vad som hänt, om det finns liv på andra sidan väggen eller om hon är ensam kvar. Hon räknar sina tändstickor, sätter bönor och potatis och mjölkar sin ko. Väggen står den den står och ingen verkar komma till hennes undsättning.

Att läsa Väggen när jag är insnöad passar väldigt bra! Den dämpade tystnaden är inte tyst som annars utan mjuk och inbäddande. Men också stark och bärande på uråldrig kunskap om snökristaller, is och kyla.

Manuset har fått en helt ny kapitelordning nu. Jag tror ändå jag måste flytta flera kapitel igen men jag tycker jag funnit en struktur i historiens flöde som fungerar bra. Flera kapitel kommer jag att skriva om nästan helt och hållet och andra behöver fyllas ut och bli mer levande. Några kapitel känns färdiga och jag ska fortsätta att montera ihop alla delar till en helhet som jag hoppas kommer att värma läsaren lika mycket som koftan Solveig stickar på.

Och vem behöver inte en värmande kofta en insnöad dag som denna?

Ännu en bit på väg

Idag blev jag färdig med första genomläsningen av nya manuset. Mycket arbete återstår men jag har skapat en solid grund och känner mig alltmer trygg och vet att resten kommer att slå ut i full blom i takt med vårens intåg.

Med elementet uppskruvat för att mota bort kylan i skrivrummet läste jag idag de sista kapitlen högt för mig själv. Letade efter brister i rytmen och ställen där tungan snubblade över ord som hamnat i fel ordning. Flyttade kapitel, strök onödiga stycken och antecknade för ställen i texten där jag måste gå in och utvidga berättelsen.

För exakt 75 år sedan stod Solveig framför ett fönster och klippte sticklingar av sin mors pelargoner. Pelargonerna skulle överleva Solveig med många år innan den sista ättlingen dog av överbevattning långt bort i sextiotalet när Solveig varit död i tjugo år. I ett februari långt bort från mitt eget drömde hon 1943 om ett liv bortom det hon levde. Jag gör mitt bästa för att skriva fram henne och passar samtidigt på att plocka bort vissna blad från pelargonerna som sover på verandan. Drömmar och pelargoner är ganska lika. De trivs bäst av lite lagom uppmärksamhet och en stund för sig själv i skymningens blå timme.

Snilleblixten som missade

I förra inlägget skrev jag om stunden av sömnlöshet när jag inte visste om jag kom på en bra idé i verkligheten eller bara drömde. Idén var att dela in romanen i 5 tydliga delar. Några dagar senare slog snilleblixten ned när jag kom ihåg att manuset redan har 5 delar...

Nåja, idén var ju tydligen bra eftersom jag redan använt mig av den. Och det gav mig också funderingar över delarnas utformning och tydlighet eftersom jag så uppenbart glömt bort dem trots att jag själv tänkt ut dem i ett tidigt skede av arbetet. De måste helt enkelt utformas starkare och kopplas till Solveigs känslor och omgivningens stämningsläge bättre.

I nuläget går det fortfarande trögt med skrivandet och läsandet. När jag tänker tillbaka på de senaste årens skrivande så tror jag mig minnas att jag faktiskt brukar gå på lågvarv under årets första månader och först komma igång framåt mars eller april. Men snödroppar och vintergäck blommar i trädgården och jag tror att också mitt skrivande mycket snart kommer att slå ut i full blom.