Svårt att släppa taget…

Ja, svårt att släppa taget om manuset jag jobbat med så länge nu.

Jag är färdig. Jag har gjort de omarbetningar jag tänkt att jag skulle göra. Jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på. Jag har befunnit mig i november i över två års tid och jag börjar ärligt längta efter en annan årstid än den som manuset utspelar sig i.

Men varje gång jag skrivit och läst mig genom manusets alla dagar så hittar jag nya saker att ändra och skriva om. Detta eviga strykande av övertydligheter jag var så övertygad om att jag redan strukit. Onödiga ord jag inte sett tidigare.

Och så är jag där igen, den första november när Daniel står och väntar på tåget, och kan inte låta bli att resa med honom ännu en gång. Äta av äpplet han lagt fram. Somna utanför Morgongåva. Kliva av tåget i Stockholm med ögon känsliga för tomrum och mörker. Jag vill gå gatorna fram bara en gång till. Lägga till en balkong här. Ta bort ett skyltfönster där. Låta Daniel möta något han inte vill möta. Skriva fram nya sprickor och revor. Flytta fram mötet med Nicholas. Flytta tillbaka samma möte. Flytta fram mötet igen.

Förstår ni min vånda?

Igår när jag trodde att jag faktiskt var klar så plockade jag fram lektörsomdömet som varit grunden till mitt arbete de senaste månaderna och när jag läste förslagen till omarbetningar så sjönk jag genom stolen och föll.

Har jag nu verkligen gjort det som lektören tyckte att jag skulle eller har jag suttit och skrivit samma manus en gång till?

Ja ni förstår kanske vart jag är på väg? Ni förstår kanske vad jag mötte igår när jag försökte få orden att räcka till mer än det medelmåttiga manus jag var övertygad om att jag skrivit? Ni vet säkert vem som ofta sitter bredvid mig och viskar i mitt öra?

Just det. Tvivlet.

TVIVLET.

Och en dag som idag när Tvivlet sitter bredvid mig finns inget annat att göra än att börja om. Igen. Och igen. För är det något som Tvivlet inte tycker om, ja rentav avskyr, så är det idogt arbete och envishet.

Och det har jag gott om!