Om bara några veckor kommer min debutroman från tryckeriet i Falun. Jag har nog aldrig varit så otålig som nu, samtidigt som jag önskar att tiden ska gå bara lite långsammare. Egentligen vet jag inte riktigt varför, kanske är jag rädd för livet efter Debuten, rädd för alla synpunkter på boken, rädd för att inte längre äga berättelsen. Och samtidigt är det ju bara det jag vill, att boken ska resa på egen hand ut i världen.
Allt mitt fokus de senaste månaderna har legat på arbetet med Debuten. Tankar på nästa manus har legat långt borta men igår satte jag mig och skrev en stund. Äntligen. Känslan av att gå in i något, att låta mig föras bort av berättelsen, att förlora mig i någon annans livsöde. Och ändå var det bara anteckningar och idéer jag klottrade ned, inte något "riktigt" skrivande men ändå så viktigt för att berättelsen skall börja leva.
Berättelsen vacklar, det erkänner jag, och jag tvekar mellan två sinsemellan väldigt olika förlopp. Berättarrösten är inte hos mig ännu men jag ser redan berättelsen framför mig. Har du läst Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken"? Det är något i den romanen som lockar mig, något i stämningen, atmosfären, tonen som jag inte kommer förbi men hoppas hitta fram till.
Jag har nämnt henne förut. Clara. Det är hennes berättelse jag måste hitta fram till. Clara med sitt svarta hår och ett skratt som överraskar. Mer kan jag nog inte berätta just nu.
Men först Daniel. Vi väntar och räknar dagarna. Vill och inte vill.
Vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar