Ja, det börjar stramas åt. Berättelsemässigt i alla fall.
Jag har halkat än åt det ena hållet och än åt det andra i sökandet efter fröet till nya romanen. Jag vet vad den ska handla om, jag vet vad huvudpersonen heter och jag har en titel. Jag tror jag vet hur jag vill berätta historien. Och ändå saknas något.
Jag skrev ett synopsis (en sammanfattning av romanen på några sidor) i måndags och många frågor jag haft kändes med ens inte så oöverstigliga. Under veckan har jag gått och funderat över romanens struktur, hur kapitlen ska ordnas, över kronologin och hur romantiskt slutet egentligen kan vara utan att bli kladdigt.
Med vinden vinande runt skrivrummet kom jag nu ikväll på hur en del spörsmål kan lösas. Tankarna stramas åt. Jag har redan börjat skriva på manuset men vet att jag kommer att få skriva om alltsammans flera gånger innan jag hittar rätt väg in. Men jag har hittat vägen, eller kanske är det just nu bara en liten vindlande stig mellan höstkala björkar, och det är bara att börja vandra den långa och mödosamma vägen mot målet.
Det stramas åt och lösa trådar rullas upp kring orden.
