Gott Nytt År!

Fem månader sedan jag startade min blog. Fem månader där mitt skrivande har hittat nya vägar mot målet; Debutromanen.

Jag har många önskningar och förhoppningar inför det nya året. Förutom rent allmänmänskliga önskningar om fred och medmänsklighet så har jag drömmar som jag hoppas ska bli verkliga 2017:

• En stor anslagstavla till skrivrummet.
• Nya tuschpennor med tunn spets.
• En stol där jag kan sitta bekvämt länge utan att behöva ta paus.
• En ny bokhylla som slukar alla papper, böcker och nummer av tidningen Skriva.

Och den största drömmen av alla. Att det där telefonsamtalet jag fantiserat om så många gånger äntligen kommer. Att en röst talar om att de vill ge ut mitt manus.

Jag jobbar på och vet att telefonsamtalet en dag kommer.

Daniel och Nicholas firar förresten Nyårsafton tillsammans i Daniels lilla lägenhet i Sala. Just nu tar de en promenad i Stadsparken med de vita små broarna som välver sig över mörka dammar. De stannar till på en liten holme, den där den gamla kvarnen ligger, och ser ut över vattnet där dimman stiger upp ur eftermiddagen och ritar deras drömmar med glänsande vattendroppar. Sedan passerar de musikpaviljongen där Daniel för så många somrar sedan satt i det ljumma sommarregnet med en vän som sedan länge försvunnit. Med Nicholas varma hand i sin kan han för första gången på tjugo år betrakta skulpturen framför paviljongen utan att börja gråta.

Innan de firar Nyårsafton tillsammans återstår för mig att skriva klart deras historia som de delar under november.

Och med ett glas halvtorr champagne på bordet bredvid mig önskar jag Er, mina fina läsare, ett riktigt Gott Nytt År!

Mina tre sekreterare

Julen har passerat och jag har låtit manuset vila sedan den 20:e december. Med en känsla av att arbetet går för långsamt och för fort på samma gång sätter jag mig med manuset i vårt bibliotek. En kopp Earl Grey och en rödpenna. Brasa i kaminen och alla mina tre sekreterare som sällskap. Solveig till vänster i bild, Gerda i mitten och Ester till höger.

Läser det jag skrivit så här långt. Låter pennan markera, stryker under och över ord. Solveig hoppar upp i knät. Läsningen blir lite besvärlig men nu kommer jag ingen vart så det är bara att fortsätta läsa och låta det röda tuschet bli min förlängda tanke på pappret.

Och det känns bra. Riktigt bra. Jag tycker att Daniel blivit mer tydlig. Att jag lyckats ge honom starkare konturer. En starkare röst i sin värld av skuggor, minnen och mörker. Jag tycker att den novembermånad som jag skildrar framträder med ett alldeles eget liv, en del av ett år som existerar där på papprets sidor men som inte är det 2016 där jag befinner mig rent kroppsligt.

Nu har jag lite kvar att läsa av det jag hunnit omarbeta så här långt och det blir en flygande start in till resten av Daniels värld.

Jag vet vad som kommer att hända och ändå är jag så nyfiken. För än så länge kan Daniel hitta på saker som jag inte planerat. Och även om jag har en rödpenna i högsta hugg så går inte vad som helst att bara stryka över.

Och med tre sekreterare som hjälper till blir arbetet så mycket roligare!

Ett kapitel i natten

Kanske var det Daniel som väckte mig i natt. Klockan 02.30 klev jag upp efter att ha försökt somna om. Det var lite glöd kvar i köksspisen och snart satt jag med en kanna te i kökssoffan med en av katterna i knät. Drack kopp på kopp med Earl Grey och lät tankarna vandra i sin helt egen takt och gå sina egna vägar.

Adventsstjärnans röda papp gav rummet en sällsam glöd tillsammans med brasan i spisen och två tända stearinljus. En ensam bil passerade på landsvägen och en stund senare kom saltbilen med sina gula snurrande ljus på taket. Jag reste på mig och tittade ut i trädgården där en tunn vit hinna av frost låg över körsbärsträden, växthuset och gräsmattan. Termometern visade 5 minusgrader.

Tankarna drogs till manuset och den kyliga promenad som Daniel just tar. Han vandrar genom Gamla stan och söker någonting - ensamhet eller sällskap? Och hur ska promenaden sluta?

Jag gick upp till skrivrummet för att ta reda på hur det skulle gå. Lät Daniel fortsätta sin promenad tills han kommit fram, eller kanske kommit tillbaka? För när promenaden är slut står han på trottoaren nedanför Nicholas fönster och betraktar siluetten av den unga mannen i det upplysta fönstret.

Kapitlet är nu mer eller mindre klart, nr 12 som jag haft lite problem med. Och när jag läste nästa kapitel där Daniel inte kan sova och går upp mitt i natten kändes det som om jag var där med honom. Jag tittade på klockan, 04.51. Läste en gång till i manuset:

Klockan 04:51
Han somnade i soffan. Teet kallnade i kannan och krukväxten på fönsterbrädan lät ett blad med bruntorra kanter falla till golvet.

!!!

Men jag ska inte somna i soffan. Jag ska brygga en kanna te till och fundera över kapitel 14. Och nu är jag alldeles strax halvvägs med manuset.

Nästan halvvägs

Håller sedan igår på med kapitel 12 av 31 stycken sammanlagt. Funderar på om kapitlet borde byta plats och ligga tidigare i berättelsen, rentav som nr 2.

Att sitta och skriva om ett manus är så annorlunda mot att skriva första utkastet. Då, när jag precis har börjat, är historien ännu lite vacklande och jag känner hela tiden en oro över att inte hitta rätt berättarröst. Men när den väl börjat tala så känner jag mig trygg. När jag sitter där och börjar på ett manus så har jag någon slags plan över hur det ska utvecklas men ändå finns många oklarheter och frågor jag inte vet svaret på.

Att sitta som jag gör nu och arbeta om känns annorlunda. Det är ungefär 8 månader sedan jag sist arbetade med texten och när jag satte mig ned för att börja så kände jag mig först lite vilsen på något vis. Det tog några kapitel innan berättelsen lät mig komma nära igen, innan det var jag som bestämde igen. Att läsa något jag skrivit för länge sedan kan ge så olika intryck och upplevelser men ofta slås jag av frågan; har jag skrivit det här?

Det är så många detaljer jag inte minns. Ordval som inte känns som mina. Bilder jag inte känner igen.

Samtidigt finns där scener som jag nästan kan utantill. Ord som jag fött fram och som aldrig kommer att lämna mig. Känslor, röster, bilder som ÄR jag.

De 4 manus jag skrivit finns alla inom mig. Alla är faktiskt lika levande även om det första är 5 år gammalt nu. Och jag undrar hur många av mina uppdiktade världar som kommer att finnas inom mig om 10 år. Om 20 år.

Men för stunden fokuserar jag på kapitel 12 som kanske blir kapitel 2 istället. Daniel tvingas konfrontera sin ensamhet vilket inte är helt lätt i en stad som Stockholm, eller med en granne som Nicholas.

Speciellt inte med en granne som Nicholas…

Nicholas namnsdag

6 december har en av karaktärerna i min berättelse sin namnsdag.

Nicholas

Namnet fick han ganska tidigt av mig. Fast hans föräldrar döpte honom till något helt annat, ett namn han inte vill kännas vid.

Så en kväll när Nicholas, fortfarande med sitt dopnamn, besökte en judisk kyrkogård hamnade han framför en grav. Inristat på stenen stod namnet Nicholas och ett årtal från början av förra seklet.

Och där framför gravstenen föddes Nicholas i min berättelse.

Han har mörkt hår, är yngre än han själv vill medge och lämnar inte Daniel någon ro.

Nu måste jag plocka bort lite av Nicholas i början av mitt manus. Jag ska börja på kapitel 4 och behöver fortfarande ge mer utrymme till Daniel innan Nicholas släpps in. Han har knackat på i Daniels liv, det har han gjort, men än så länge har inte Daniel upptäckt hur mycket Nicholas kommer att ställa till.

Jag tycker om Nicholas. Och det gör mig ont att han ofta behöver gråta, att han behöver värja sig och låta sig besegras. Men jag vet också att Nicholas en dag inte längre behöver kännas vid sitt gamla namn. En dag finns bara Nicholas kvar.

Och idag är det hans namnsdag!

2 kapitel in i omarbetningen

Så har jag då äntligen kommit igång!

Efter flera veckor av funderande, läsande, grubblande, drömmande, ifrågasättande och tvivlande sitter jag så med manuset jag inte skrivit ett ord i sedan mars. Med lektörsomdömet från Författarcentrum bredvid manuset.

Och hur skulle jag börja? Hur började jag till slut?

Det allra första jag gjorde var att sätta ett gem kring varje kapitel så jag lätt kan flytta om i högen med papper utan att tappa bort mig. Sedan läste jag lektörens ord igen och sedan mitt första kapitel. Och då såg jag också vad som behövde göras.

Rent konkret betyder det i mitt fall att jag ska låta min huvudperson få ta lite mera plats i romanens början. Inte låta honom träffa en viss person alltför tidigt. Låta honom få lite tid själv. Och det har jag gjort nu i två kapitel. Skalat bort personen som ändå kommer att dyka upp senare. Utvecklat och fördjupat Daniel, för så heter min huvudperson, och hans känslor inför den utmaning han står inför.

Jag låter Daniel få vila lite innan han sätts på prov. Ett prov han inte vet om ännu. Daniel tror att han har trettio dagar av lugn och ro framför sig. Det har han inte. Och kommer inte att få i den nya versionen heller, men han behöver lite utrymme för att senare inse hur trångt livet är.

Hur skavande livet är.

Så jag plockar bort dialoger och scener där Daniel inte är ensam. Jo, han har fortfarande fått möta personen som senare ställer hans liv på ända, men den personen har snabbt stigit bakåt in i skuggorna igen och lämnat Daniel ensam med sitt eget mörker.

Så nu ska jag börja på kapitel 3 och det består nästan enbart av dialog. Kan jag flytta fram det kapitlet, göra om eller ska jag skriva ett helt nytt?

Jag tror jag får fråga Daniel helt enkelt!

Vad jag har i min portfölj

Jag har förstås många saker i min portfölj. Där finns alltid en anteckningsbok och en penna - det finns inget värre än att inte kunna skriva ner några snabba tankar eller en rad till en dikt. För några dagar sedan i bilen på väg hem till Skåne från ett besök i barndomsstaden Sala dök några rader till en dikt upp i huvudet. Mitt på en motorväg kunde jag knappast stanna för att skriva ner raderna och jag memorerade orden tills jag var säker på att aldrig glömma dem.

När jag sedan satt med papper och penna framför mig var orden givetvis som bortblåsta. Några lyckades jag med stor möda leta fram ur minnet men de bästa formuleringarna ville inte komma upp till ytan hur jag än vred och vände på hjärncellerna.

I min portfölj ligger också numera lektörsutlåtandet från Författarcentrum Öst. Nästintill barnsligt förtjust plockar jag fram utlåtandet lite då och då och läser. Det har gett mig en ny och fördjupad syn på min egen text, en klarare bild av vad manuset faktiskt handlar om. För visst har jag haft mål och mening med mina ord men att se utanför min egen skapade värld är inte lätt.

Ett tips jag tänker ta till mig är att tänka "kärleksroman" fast jag inte alls ser manuset som en sådan. Men relationen mellan huvudpersonen Daniel och den synnerligen irriterande grannen N behöver fördjupas och förtydligas och att då för mig själv tänka just "kärleksroman" när jag arbetar om dessa avsnitt tror jag kommer att hjälpa mig att hitta rätt, att hitta fram till kärleken, att låta Daniel hitta sina känslor.

Jag läser utlåtandet gång på gång och långsamt börjar nya bilder ta form i mitt huvud, bilder som snart kommer att få alldeles egna ord för att beskriva hur de ser ut. Jag ser hela min berättelse - allt jag skriver - i scener som rullar likt filmer bakom pannan. Och filmen om Daniel behöver redigeras, klippas och spelas in på nytt.

I min portfölj ligger också många andra saker. Men vad det är behåller jag för mig själv!

Som på en blogg

Att skriva var fram till denna bloggs födelse den 1 augusti något privat för mig. Allt detta ändrades och nu när jag skriver vet jag att mina ord landar någonstans - i ett lyssnande, medvetet, öppet sinne någonstans på jorden.

Fram till senaste inlägget brukade mellan 300 till 400 titta på ett nytt inlägg. Det sista har i skrivande stund 936 sidvisningar.

Niohundratrettiosex!

Och jag begriper att det är småpotatis för somliga som brukar få tusentals likes och följare i horder. För mig är det stort, varje sidvisning av bloggen talar om för mig att någon just då vill läsa några av mina ord.

Just mina ord och inte någon annans i just det ögonblicket.

Och jag tänker att det är på samma sätt man kan sätta sig ned med en favoritbok. Så gör jag, plockar fram en av några favoriter och läser några dikter här och där eller några rader eller ett kapitel innan jag lägger undan boken igen för att åter ta fram den en vecka senare. Som på en blogg.

Och ni som läser finns utspridda över hela jordklotet. Nåja, nästan. Frankrike, Norge, USA, Rumänien, Sri Lanka, Litauen, Spanien, Storbritannien, Portugal, Grekland, Finland, Ryssland och fler jag inte minns just nu. Och Sverige så klart.

Så välkomna tillbaka hur ofta ni vill. Jag tröttnar inte på er och har många ord kvar. Och nu är det ju dags att börja med manuset igen efter lektörens fantastiska förslag och kommentarer på förbättringar.

November kommer att bli en underbar månad. Följ med så ska jag visa dig!

Lektörsutlåtandet har kommit!

Med hela kroppen darrande klickade jag på mailet från Författarcentrum och öppnade en pdf med lektörsutlåtandet av mitt manus jag skickade in den 29 september.

Och vilket utlåtande!

Ni som också sitter där med texter ni inte vet hur ni ska förbättra, använd en professionell lektörstjänst är allt jag kan säga. Med en klarhet och skärpa jag önskar att jag själv ägde inför min egen text fick jag idag svart på vitt vad som är bra, vad som kan förbättras och var manuset uppvisar svagheter och styrkor.

Bara att få en sammanfattning av mitt manus av någon som läst betyder oerhört mycket. Mina hjärnceller spritter och ångar, ivriga att genast sätta igång med det mycket lustfyllda arbetet att omarbeta mitt manus. Men de får ge sig till tåls ännu en tid, nu ska de och jag gå och fundera och låta lektörens ord silas genom vårt medvetande innan vi sätter igång rent fysiskt i dokumentet.

Nu ska jag läsa utlåtandet igen och njuta av den här stunden. Förmodligen den bästa stunden i mitt skrivarliv hittills. Och jag undrar hur mycket mer än idag det kan pirra och darra i kroppen den dagen ett förlag vill ge ut min bok.

Förhoppningsvis får jag veta det om inte alltför länge…

I etern

Med lite ojämna mellanrum pratar jag i Sveriges radio P4 Kristianstad i ett program som heter Förmiddag med Helene Persson. Sedan några år tillbaka är jag en av deltagarna i Bokklubben som tipsar och pratar böcker.

Nästa Bokklubb träffas den 7 november klockan 10.30. Temat? Nobelpriset i litteratur förstås. Så nu läser jag nobelpristagare i jakten på någon eller några som känns aktuella att läsa idag. Sully Prudhomme som var först ut 1901 kommer jag inte att rekommendera även om hans poesi visserligen är vacker. Lagerlöf? Böll? Sartre? Undset, Heidenstam, Laxness eller Camus?

Det finns många att välja mellan och jag har inte bestämt mig än.

När jag gick på gymnasiet frågade vår lärare i svenska om vi hade några förslag på temaarbeten. Jag räckte upp handen och sa att nobelpristagare i litteratur vore kul att arbeta kring. Läraren, Barbro om jag minns rätt, blev glad men resten av klassen suckade högljutt. Mitt arbete kom att handla om Anatole France som fick priset 1921. En författare som drev med överheten och kyrkan (Vatikanen bannlyste faktiskt hans böcker) och som var uttalad pacifist. Ett av mina favoritcitat är hämtat ur en av Frances böcker, nu kan jag tyvärr inte hitta ursprungskällan men det lyder som följer:

"Här är min mänskliga bikupa där jag har min cell för att destillera lärdomens en smula beska honung"

Om jag minns rätt beskriver en av karaktärerna i någon av Frances historier sitt arbetsrum med dessa ord.

Nu läser jag vidare bland nobelpristagare och hoppas kunna hitta något innan måndag.

Och betyget på mitt arbete om Anatole France? 5+ förstås!

Författarens villkor

Nu är jag inte riktigt där än men det finns många dagböcker, brevsamlingar och biografier om och av författare. Jag läser ofta om Joyce Carol Oates dagböcker och så också den rumänske Mircea Cartarescus. Oates dagbok är tämligen vardaglig med notiser ur det dagliga livet med middagar, resor, pianospel och arbetet som lärare på olika universitet. I vardagen finns skrivandet alltid närvarande, ibland otvunget och lätt men oftare plågsamt och svårt. Men alltid nödvändigt. Cartarescu beskriver också sitt liv detaljerat men med ett mörker ständigt närvarande. Tvivel på det egna skrivandet finns hos båda och ändå fortsätter orden att födas ur deras hjärnor.

Just nu har jag påbörjat Pär Lagerkvists dagböcker från tidigt 1900-tal, de första anteckningarna är från 1906 när han blott är 15 år gammal. Några år framåt har han blivit publicerad ett flertal gånger men upplever inte någon stor lycka för den sakens skull. Men skriva måste han.

"Jag skriver inte för att skriva en bra bok, jag skriver för att få leva mitt eget liv."

Varför vi som skriver gör just det har vi säkert många olika svar på. För egen del känns Lagerkvists ord väldigt sanna för mig. Jag skriver också för att leva mitt eget liv. Skriver fram mig själv i raderna som en efter en växer fram. Samtidigt vill jag också skriva en bra bok men om jag inte först skrivit fram mig själv och lever mitt eget liv tack vare skrivandet så kan det inte bli en bra bok.

Oates, Cartarescu och Lagerkvist är sinsemellan väldigt olika. Men de ger också en samstämmig bild av författarens våndor när det kommer till skrivandets villkor. Skrivandet som både när och tär själen. Skrivandet som upptar så mycket tid och ändå tycks tiden aldrig räcka till. Skrivandet som en plåga och en njutning.

Så jag fortsätter att skriva. Och jodå, även jag skriver dagbok. En dag kanske någon sitter och läser min dagbok och känner igen sig i en författares våndor för hundra år sedan.

Men dit är det tämligen långt.

Det var en mörk och stormig natt...

Nytt nummer av Tidningen Skriva! Ny layout och lite annorlunda innehåll men lika bra, eller ännu bättre, som vanligt.

Läste med extra stort intresse artikeln om vikten av en bra början. Av att ha en fantastisk första mening och en lockande inledning. Exempel på flera inledande meningar fick mig att fundera över mina egna första meningar och hur de fungerar.

På sätt och vis kan den allra första meningen innehålla hela romanen. Bilda en novell eller en dikt.

Om författaren är bra.

Och jag inser att jag inte lagt så stor vikt vid den första meningen som jag kunnat. Även om inte hela romanen faller på en dålig första mening så förtjänar läsaren att mötas av ord som betyder någonting från den allra första bokstaven i historien.

Ja, den första meningen är i sanning värd att arbeta lite extra med. Men den är också ofta just det första jag skriver i ett nytt manus och därför tror jag att jag har svårt att ta bort en dålig första mening eller att ändra den till någonting helt annat än den först var. Av sentimentalitet, dålig självinsikt eller bara lathet - jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att låta möjligheten med en fantastisk första mening gå mig förbi i fortsättningen.

Nu ska jag sätta mig med en av mina anteckningsböcker och skriva fantastiska meningar. Vem vet, en av de meningarna kanske blir den första meningen i min debutroman?

Skrivandets ensamhet

En av många fördelar med att ha ett eget bibliotek hemma är att snabbt kunna plocka fram en bok när läslusten drabbar mig. Häromdagen när jag satt med en katt i knät så kunde jag sträcka ut handen och på armslängds avstånd dra ut en liten bok i rödbrunt klot med titeltryck i svart; Att skriva av Marguerite Duras utgiven av Ellerströms 2014 och i översättning av Kennet Klemets.

Boken innehåller fem kortare texter där just texten Att skriva är den jag tycker mest om, tillsammans med Den unge engelske pilotens död. Att skriva, franska originalets titel Écrire, är en personlig betraktelse över Duras eget skrivande och den ensamhet den innebar.

"Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva" står att läsa på sidan 12. En mening som tycks innehålla skrivandets mödor i ett koncentrat jag nästan inte kan ta in.

Skrivandets ensamhet.

Vidare skriver Duras "att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt."

Det enda som befolkade mitt liv.

Som gjorde det magiskt.

Att skriva är i mångt och mycket en resa in i ensamhetens labyrinter. Att skriva är att våga se in i min egen själs allra mörkaste skrymslen.

Men att skriva är också en öppning. Ett vidgande av ensamheten. En vilja att dela med mig; att ge min berättelse till dig som läser.

Samtidigt kan jag inte bortse från skrivandets ensamhet, för som Duras skriver i sin text så går det kanske inte att skriva i något annat än just ensamhet. Ensamheten är både priset och sporren till att fortsätta skriva.

Och hur det nu än står till med ensamheten så fortsätter jag att skriva.

Att skriva.

Écrire.

Skogens poesi

Idag blåste starka höstvindar när jag sprang min mil i Sandskogen. Alla utom jag verkade söka skydd någon annanstans. Inga rådjur eller hjortar, inte en enda ekorre eller fågel syntes till. Till och med sniglarna hade dragit sig undan och lämnat stigen tom. Kvar låg löv, tallbarr och kottar.

Citrongula löv från asken, djupt blodröda asplöv, kanelbruna grankottar och mjuka drivor av tallbarr. Mystiska svampar på en stubbe. Mörkt grön mossa som vällde ut från skogen och kantade stigen. Vissnande ormbukar och en doft av - förlorad sommar.

Redan under förra löprundan började jag tänka på löven som bokstäver. Varje enskilt löv en bokstav. Löven på en kvist bildar ett ord eller kanske en hel mening. En gren full med kvistar bildar ett kapitel. Ett träd en hel roman. Den lilla aspen längs stigens kant en dikt. En större lönn bildar ett mäktigt epos över svunna somrar. En allé av ännu gröna ekar spelar sin egen höstsonat med toner bara de själva kan tyda och ord ingen ännu sjungit.

Hösten har så länge jag kan minnas varit min absoluta favoritårstid. Kanske är det trädens sång om sedan länge svunna daggdroppar på löv som förmultnat och bildat jord som jag tycker om att lyssna till? Eller kanske är det rönnens lysande klasar med sura bär och deras kärva poesi jag tycker om att läsa? Enbuskarnas sonetter i aspdungen där inga kor betat på generationer?

Jag fortsätter lyssna och samla in bokstäver. Och dikten jag börjat skriva tar form. Ännu diffus och lite luddig i kanterna, likt ett sönderblåst almlöv, men alltmer fast och levande. Löven faller och träden förbereder sig för frost och mörker. Orden flyttar in till mig och jag känner mig alltmer levande och redo att börja höstens stora utmaning - inledningen till romanen om Solveig.

En bit på väg

Då var det gjort!

Manus med följebrev postades klockan 14.23 i brevlådan bakom ICA i Borrby. Mottagare? Författarcentrum Öst och deras lektörstjänst. Om några dagar får jag en faktura och när den är betald skickas mitt manus till en av Författarcentrums lektörer.

Sedan får jag vänta och förhoppningsvis har jag kommentarerna om 6 veckor. Och vilket fantastiskt nöje att då låta hjärnan få sysselsätta sig med alla omarbetningar. Att åter få sjunka in i texten, i den värld jag skapat och som på många sätt existerar parallellt med min vardag här, 70 mil från Stockholm och Vasastan där Daniel lånar en lägenhet i november.

Jag har gått på gatorna bredvid Daniel - sett vad han har sett, suttit på cafét en trappa ned på gatan bredvid den lilla parken, stannat vid rödljusen och fått byxorna nedstänkta av bilarna som kört alldeles för fort. Gator och platser finns i verkligheten men har ändå fått ett eget och nytt liv genom mina ord.

Nu väntar jag. Och tänker samtidigt på den nya text som långsamt växer fram i mitt huvud. Starkast är bilden av fadern som strax innan jul skriver en hälsning till barnen i deras julklappsböcker. En bok får ingen hälsning för barnet sover i graven på andra sidan parken framför den gula kyrkans mörka portar.

Hon sover men kommer snart att vakna.

Jag kommer att väcka henne.

Försiktigt och milt förstås.

Bokmässan del 2

I Bokmässans vimmel är det lätt att tappa bort sig, både mentalt som kroppsligen. Men med ett mål blir det lättare att orientera sig och så stod jag så där, framför Författarcentrums monter och ställde de frågor jag samlat på mig kring deras tjänst av lektörläsning av manus. Egentligen hade jag redan bestämt mig men nu blev beslutet än lättare att fatta och nu ska jag skicka iväg mitt senaste manus till dem.

Och sedan återstår att vänta.

Precis som när jag tidigare skickat iväg manus till förlag och väntat på besked men den här gången känns väntan faktiskt ännu mer spännande. Vetskapen att jag om cirka 6-7 veckor kommer att sitta med en professionell lektörs utlåtande i mina händer.

Men än har jag inte postat mitt manus. Först ska jag formulera mina förväntningar på utlåtandet, vad jag vill med mitt manus, vilka frågor jag vill ha svar på. För det är många detaljer i ett manus som jag som upphovsman undrar över. Har jag valt rätt tempus? Är karaktärerna och deras handlingar trovärdiga? Finns det onödiga passager som kan tas bort? Hittar läsaren de små ledtrådar jag lagt ut som bidrar till förståelsen av slutet?

Med svaret på dessa frågor har jag sedan det fantastiska nöjet att sätta mig ned och omarbeta texten. Kanske låter det tråkigt men jag älskar att ändra, ta bort och skriva nytt. Den här gången dessutom med ett proffs förslag på förbättringar.

Och med rodnande kinder får jag dessutom erkänna att jag tog modet till mig (det behövdes verkligen!) och gick fram till ett av de förlag jag brukar posta mina manus till. De svarar alltid snabbt och med en kommentar om mitt manus och det tackade jag dem för. Efteråt var jag alldeles darrig och skämdes och ångrade mig och kom på bättre saker jag borde sagt.

Men ett ögonblick är just ett ögonblick och sekunden efteråt har det där ögonblicket redan blivit historia och ord jag skulle velat säga eller haft osagda har redan lämnat mina läppar.

Ord ÅR magiska. De kan försvinna på ett ögonblick. De kan stanna kvar i en evighet.

Ord lever sitt eget liv.

Bokmässan del 1

För vilken gång i ordningen vet jag inte men i morgon bär det av till Göteborg och Bokmässan. Det är några år sedan sist och i år har jag bara två montrar jag planerar att besöka, resten får bli vad stunden ger.


I monter B07:01 huserar Tidningen Skriva  som jag sedan två år prenumererar på. Det finns mycket att läsa och inspireras av när det gäller skrivande men jag måste säga att den här tidskriften är en av mina absoluta favoriter. Varje nummer ger mig tips, idéer, inspiration och motivation att fortsätta skriva. Och numren bildar ett eget litet referensbibliotek uppe i mitt skrivrum, perfekta att plocka fram och läsa om när stiltje råder i hjärnan.


Besök nummer två blir hos Författarcentrum i monter A01:62. De erbjuder bland annat lektörstjänst och det ska jag ställa några frågor kring innan jag bestämmer mig för att skicka iväg ett manus för genomläsning och utlåtande. Om allt går som jag planerar så kommer jag ha ett lektörsläst manus att arbeta med under november och december.


Att bara vara där - att inandas, att leva i det som för fyra intensiva dagar är Bokmässan, är alltid en speciell känsla. Det aldrig tystnade sorlet från tusentals besökare och utställare. Kända ansikten i vimlet. Doften av böcker, trycksvärta och kaffe i pappersmuggar. Och allting för Litteraturens skull!


Och jag kan ju inte låta bli att drömma om dagen då min debutbok finns i en av montrarna, då jag har en punkt på ett seminarium, då jag sitter och signerar böcker så bläcket glöder.


Tills dess får jag nöja mig med att vara en besökare. Och det är faktiskt inte så dumt det heller!

Ordlöst skrivande

Nåja, ordlöst i den bemärkelsen att jag inte fysiskt skriver ord på papper eller dator. I huvudet och i mina tankar skriver jag dock desto mer.


Just nu planerar jag för det som ska bli mitt nya romanmanus och innan formen för berättelsen har satt sig så tillbringar jag tid med att leta efter rätt sätt att börja. I huvudet skriver jag långa meningar. Provar formuleringar, känslostämningar och tonfall. Jag skapar den värld jag snart skall befolka med människor, djur ( åtminstone en häst blir det), landskap och byggnader. Visualiserar jag allt detta för mitt inre innan jag börjar skriva så blir texten som sen växer fram mer levande för mig, och förhoppningsvis också för dig som läsare.


Mycket av miljöerna finns på riktigt, även om jag kommer att ta mig friheten att ändra om efter eget tycke och smak. Många av personerna finns eller har funnits på riktigt, men samma sak här - jag kommer att låta dem agera efter min vilja. Fast redan här vet jag att detta är en sanning med modifikation. Karaktärerna har en stark egen vilja och brukar gå vägar jag inte alls tänkt mig att de ska gå. Och så ska det nog vara.


I natt vaknade jag mitt i en dröm och kunde inte somna om så snabbt som jag önskade. Istället lät jag mina tankar vandra iväg till den värld där min nya vän bor. Eller bodde. Hon finns och är väldigt levande för mig, men i verkligheten är hon död sedan många år. Jag försökte höra hennes röst men än så länge har hon inte talat. Skrattat, ja. Men inte talat. Talet kommer nog vad det lider och jag vet att hon har mycket att säga.


Och även om hon rent faktiskt är både död och begraven så kan jag bara tänka på henne som levande. Av de karaktärer som befolkat mina texter är hon hittills den mest levande. Hon har en förmåga att få alla i sin omgivning att känna sig sedda och älskade. Hennes död lämnade många i stor saknad.


Nu sträcker hon ut sin hand och jag känner hennes svala (men absolut inte kalla) fingertoppar nudda vid mina. Hon tar ett stadigt tag om min hand och börjar dra iväg med mig. Hon vill visa något och jag tror det är bäst att jag följer med.

En hand att hålla

Jag har fått en ny vän!


Hon skrattar ofta, tycker om att springa i gräset och att hjälpa till på gården där hon bor. Sedan jag lärde känna henne har hon inte lämnat mig någon ro. Jag tänker på henne så ofta att det känns som om hon är här tillsammans med mig i detta nu. Hennes röst, ljus och varm med ett skratt lurandes på tungspetsen. Faktiskt har jag svårt att tro att hon någonsin gråter.


Hon är både ung och gammal, kan minnas saker som hänt för länge sedan och samtidigt se in i framtiden. Hon har en styrka jag beundrar, ett mod jag saknar och en livssyn betydligt ljusare än min egen.


Min nyfunna vän kommer snart att börja ta en annan och för henne ny form när hon blir huvudpersonen i mitt nya romanmanus. Vi har känt till varandra sedan tidigare men inte blivit presenterade förrän nu. Det finns så mycket att utforska hos henne, tillsammans med henne.


Jag ser hennes utsträckta hand. Solen som silar ned genom gårdens stora lindträd och blänker i hennes ljusa hår. Ögonen som skrattar - munnen, kinderna, allting skrattar. Och jag börjar skratta jag med för det går inte att värja sig mot all denna lycka, mot detta ljus som översköljer mig.


Och jag är ledsen för jag vet att hon måste dö en gång till.

En röst hittar hem

Innan ett manus börjar ta form finns flera viktiga saker som måste finna sin plats. Det viktigaste för mig är berättarrösten, vem som berättar och ur vilket perspektiv. Rösten måste kännas absolut rätt för att historien ska kunna rullas ut. Utan röst ingen början.

Jag har länge gått och funderat på nästa manus. Grundhistorien finns. Slutet finns. Fakta från verkligheten finns. Detaljer, dialoger, miljöer finns.

Men berättarrösten saknas.

Tills idag. Jag sitter på stranden vid Sandhammaren och läser en roman av Kerstin Norborg som heter "Kommer aldrig att få veta om hon hör" då det kommer till mig. Insikten att rösten som ska berätta min historia tillhör en död person.

Och allting faller på plats.

Det är som om hela historien blir levande när jag vet vem som ska, vem som måste, berätta min historia.

Hon som kommer att berätta min historia har ett namn, men det är än så länge bara jag som vet vad hon heter. Hon är stark. Hon kommer att kunna bära mig genom hela manuset på väg mot slutet. Lugn och trovärdig kommer hon att lotsa dig som läsare framåt. Hon kommer att stå vid din sida, ta din hand i sin ganska lilla hand och följa dig längs vägen.

Hon kommer att berätta sin historia med en styrka jag beundrar.

Ett ögonblick av delade världar

Tre par ögon på en stig i Sandskogen utanför Ystad. Två par tillhörande ett hjortpar. Mina ögon som såg in i deras. Mörka, outgrundliga och så vackra. Vi möttes i motionsspåret och vi blev alla tre förvånade över det oväntade sällskapet. Sekunderna gick. Vi stod alldeles stilla alla tre. Tre par ögon som såg på varandra. Tre medvetanden. Tre själar och tre synsätt på världen. Och jag upplevde en stund av fullkomlig närvaro. Vår gemensamma närvaro där i eftermiddagssolens varma regndoftande skog.

Så var stunden förbi. Tiden tog ett kliv framåt och så även hjortarna. Med några långsamma steg försvann de in i grönskan och endast ett svagt prasslande av löv mot varm päls återstod. Jag stod still ytterligare några sekunder innan jag började springa igen. När jag såg in genom de täta snåren av ek och rönn såg jag ytterligare ett par ögon. Ett kid med ljusbrun päls och lika mörka ögon som de två vuxna hjortarna betraktade mig från dunklet under trädkronorna.

Stigen svängde och jag sprang längs med järnvägsspåret och vidare bort mot den gamla skjutbanan. Och de mörka ögonen stannade kvar hos mig. Vi hade delat varandras världar en kort stund. För några ögonblick korsades inte bara vår väg bokstavligt utan också våra medvetanden hade existerat parallellt med varandras där i eftermiddagen.

Parallella skeenden, människor som egentligen inte skulle ha mötts, händelser formade utav ödet eller slumpen. I mitt andra manus jag skrivit reser en man med nattåget mellan Göteborg och Umeå. Utanför tåget pågår vardagen, den svenska natten och mörkrets varelser kryper inpå tåget som färdas framåt, oförmöget att lämna sitt spår.

Fjättrat utanför rörelsens kraft.

En kvinna tar äntligen livet av sin plågoande, en hare fryser i vinternatten och upplever en kort stunds värme innan rävens käftar krossar hennes nacke, en mamma kliver upp i mörkret innan familjen vaknar och gråter i bilen på väg till busshållplatsen. Parallella världar korsas några ögonblick utan att märka varandras närvaro.

Vi finns här under en tid som kallas ett liv. Samtidigt existerar så mycket mer än det vi råkar se och uppleva just nu, just här i det som är nuet.

Och jag hoppas på fler oväntade möten.

Namnsdag nummer 3: Hans

Sådär. Då var alla mina namn avslöjade.

Hans efter min morfar som fyller 89 i november. När jag var liten skämdes jag över att heta Arne men Hans var inte lika pinsamt.

Hans Arne Magnus. Och när jag kommer att tänka på det så har jag faktiskt också haft tre efternamn. Rosén innan mina föräldrar gifte sig, sedan Nyqvist och så slutligen Cadier när jag själv gifte mig.

Namn betyder mycket och är en stor del av vår identitet. Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg så är det oerhört viktigt med namnen i mina manus. Det är stor skillnad mellan Krister och Kevin. Eller Oscar och Sonny. Gustaf och Timothy. Men vissa namn verkar också höra ihop, fast det beror väl helt enkelt på egna upplevelser antar jag. Som Hans och Arne. Fyra bokstäver vardera. Mammas och pappas pappor. Morfar och farfar. Och båda namnen finns i mitt namn, är en del av det, av min identitet, min historia.

Min morfar saknar toppen på ett av sina fingrar, nu kan jag inte minnas på vilket, och när jag var liten var det så spännande med den där fingertoppen som var borta. Morfar berättade hur han råkat såga sig i handen men nu när jag är vuxen så minns jag inte riktigt hur historien gick. Kanske sågade han inte ens av sig fingret? Kanske blev han av med fingertoppen på något annat vis?

Och så skapas historier. Minneslager som glider in i varandra. Bortglömda händelser som plötsligt stiger upp till ytan. Och vad är egentligen sant och vad är påhittat? Är mina minnen lika korrekta som någon annan som var med om samma händelse?

Det har vi säkert varit med om allesammans. Att man sitter och berättar minnen från barndomen, studietiden eller en gemensam resa man gjorde för länge sedan. Eller kanske bara minnet av en bok eller film man läst eller sett. Och inser att minnena är väldigt olika. Just det minns jag från barndomen, när min mormor och morfar pratade om gemensamma händelser och ibland inte kunde enas om exakt vilket år en viss händelse ägt rum. Då tyckte jag det var konstigt, och som en sjuåring är det förmodligen helt obegripligt att referera till en händelse som ägde rum för tjugofem år sedan. Idag minns jag knappt vad jag gjorde förförra fredagen om jag inte får konsultera min almanacka först.

Och på tal om att minnas olika. En solig (antar jag) dag i min barndom kom helt oväntat mormor och morfar körandes in på gården. Och morfar bar på ett enormt paket! Så konstigt eftersom ingen fyllde år. Morfar klev in genom köksdörren och ropade "grattis Magnus". Varpå alla tittade på morfar med frågande blickar. "Jag sa ju att han inte fyller år idag" sa mormor.

Nåja, jag blev glad ändå. I det stora paketet fanns en leksaksspis och den passade ju perfekt eftersom jag ville bli kock. Tror jag i alla fall, för just nu kan jag inte minnas att jag sedan lagade mat på den där spisen. Eller gjorde jag det?

Namnsdag nummer 2: Magnus

Jag är faktiskt döpt efter en litterär karaktär. Inte världslitteraturens största kanske men efter böcker min mamma såg när hon väntade mig.

Hans Petersson skrev under 1960-70-talet några böcker om Magnus. Min mamma tyckte om namnet och Magnus blev mitt tilltalsnamn.

Jag har alltid tyckt om mitt namn. Har alltid känt mig som just en Magnus och skulle aldrig kunna tänka mig att byta. Jag ÄR Magnus, med allt vad det nu råkar innebära.

När jag växte upp fick vi olika vitaminer, både i pillerform och som droppar. Kanske får dagens barn desamma? Pillren var röda och gula och smakade märkligt sött och jag och min bror fick var sitt efter kvällsmaten om jag minns rätt. Och så fanns det andra piller som också smakade sött och med en pulvrig hallonarom. Dem fick jag när jag hade feber eller ont någonstans. Och det var ju så praktiskt eftersom alla hade sina egna piller; mamma åt Mammasyl och pappa Pappasyl och jag åt, just precis - Magnusyl. Det var ett hårt slag att inse att jag hade fel och att de inte var ämnade enkom för mig.

Namn är betydelsefullt och när jag skriver är något av det svåraste att sätta namn på mina karaktärer. Ibland blir det inte riktigt rätt och först när manuset är färdigt inser jag att huvudpersonen inte alls heter Mattias utan Gabriel. Alla namn betyder något och inger en viss känsla och även om namn påverkar oss olika utifrån egna minnen så måste namnen i de historier jag skriver stämma till hundra procent för mig själv. Annars kan jag inte själv tro på karaktärerna och hur ska då någon annan kunna göra det?

Något jag tycker om att göra är att långsamt strosa över en gammal kyrkogård och läsa på gravstenarna. Namn kombinerade med yrken, årtal och titlar bildar egna historier. Korta fakta att spinna en lång historia kring. Bortglömda yrken (vet ni t.ex. vad en ackuschörska gjorde?) och namn som för länge sedan mist sin populäritet; Borghild, Gustava, Paridon. Mannen alltid överst med sin titel, kvinnan under med tillmälet "hans maka" eller kanske "hans älskade hustru". Ogifta (antar jag) vuxna barn i samma grav som sina föräldrar. Ibland bara en liten sten med ett förnamn utan årtal.

Så många namn och bakom vart och ett döljer sig ett helt livsöde. Varje människa bär på minnen, upplevelser och intryck starka nog att fylla en bok eller fler.

Vad skulle din bok handla om?

P.S.
En ackuschörska var en barnmorska.

Att släppa kontrollen

Att skriva innebär, om jag räknat rätt, två alternativ när texten är klar. Att låta någon läsa den eller lägga den i en låda.

Så länge texten ligger i lådan är allting tryggt och säkert. Det går alltid att arbeta lite mer med orden, ändra lite, stryka, lägga till, flytta. Och så länge manuset ligger där i sin lilla låda riskerar jag inte heller negativ kritik. Lådan är trygg, varm och ombonad från omvärldens allseende öga.

Men om jag öppnar lådan och låter någon annan än jag läsa orden? Vad händer då?

Jag minns första gången det skedde. Och det var inte en helt angenäm upplevelse. (Nu fick jag fina tankar och mycket beröm från min första läsare, bara så ni vet.) Jag var så nervös, orolig för läsarreaktionerna, för hur mina ord skulle tolkas.

Och det är just det, hur mina ord tolkas, som är så skrämmande.

Jag läser själv mycket och tycker ju så klart många saker om en text. Undrar om det är sant, undrar om det är en självupplevd historia. Om boken innehåller grovt våld, otäcka scener eller incest undrar jag om författaren själv varit med om detta. Funderar kring motiv, innehåll, moral. Värderar bokens innehåll, jämför med annat jag läst genom åren, betygsätter.

De flesta böcker jag läser har jag ju aldrig möjlighet att sedan diskutera med författaren. Och jag vet inte om jag skulle vilja göra det heller. Läsupplevelsen är min. Det är min fantasi, mina erfarenheter av livet och min hjärna som skapat bilder av orden.

Jag vet allt detta och ändå är det svårt att acceptera att någon annan kan tycka precis vad som helst om det jag själv skriver. Och just därför är den här bloggen så viktig för mig. Ett sätt att låta mina ord stå oemotsagda. Att låta mina ord läsas av fullkomliga främlingar såväl som av vänner och familj. Att låta orden tala för sig själva.

Att helt enkelt öva på känslan det måste innebära att få min debutroman publicerad.

Kanske blir det lite mindre skrämmande då.

Min skrivmaskin

När jag var 9 eller 10 år gammal bestämde jag mig för att tjäna egna pengar. Hur vet jag inte, men jag lyckades ta reda på ett företag som sålde fröer och jag fick en provlåda hemskickad. Vad den doftade gott! En kryddig doft blandad med kartongens bruna papper. Med den här kartongen på pakethållaren cyklade jag runt på landsbygden där jag bodde och så fick folk förhandsbeställa fröpåsar som jag sedan skulle leverera några veckor senare.

Som jag cyklade! Där jag växte upp var det långt mellan gårdarna och det kunde lätt bli en cykeltur på några kilometer bara för att finna att ingen var hemma eller att de inte ville beställa något. Men jag cyklade på och när beställningslistorna var fulla skickade jag iväg dem till företaget och sedan kom en stor kartong full med fröpåsar. Samma kryddiga doft och ett löfte om ekonomisk triumf i mitt tioåriga liv!

Nåja, triumf blev det inte men pengarna räckte till en halv skrivmaskin. Resterande summa fick jag av mamma och pappa och sedan var det bara att åka in till Sala och köpa den fantastiska skrivmaskinen. Med svart plasthölje som bildade en liten bärbar väska - så praktiskt och så modernt!

Väl hemma knattrades det frenetiskt på mitt rum. Jag minns att jag brukade skriva av böcker, vilken tjusning det nu kan ha inneburit. Och det gick ju att skriva i 2 färger, rött och svart, så oerhört fräckt. Vilka oanade möjligheter till dekorationer med varannan röd, varannan svart bokstav.

När jag några år senare flyttade hemifrån fick skrivmaskinen självklart följa med. Ett mycket starkt minne har jag från sommaren 1988 när jag gått 1 år på gymnasiet i Skara. 30 mil hemifrån och mitt första sommarlov där jag inte tillbringade någon vecka hemma hos min mormor och morfar. Jag sommarjobbade på Skaraborgs länsmuseum som entrévakt på det pyttelilla veterinärhistoriska museet och nätterna hade jag helt för mig själv.

Flera gånger i veckan stannade jag uppe till 3 eller 4 på morgonen. Tog långa promenader i den ljumma sommarnatten och satt sedan och skrev i lägenheten jag hyrde i andra hand. Just en natt minns jag extra väl. Då tog jag skrivmaskinen med mig ut på balkongen, bryggde kanna efter kanna med starkt kaffe, rökte mina Gitanes och skrev en novell. Knattret ekade ut över gården och måste ha stört någons nattsömn. Känslan när jag satt där i natten med mitt kaffe och mina cigarretter var nästan utomkroppslig.

När jag lyckats leta rätt på lådan med mina tidiga alster lägger jag ut novellen här.

Dagens boktips

Jag läser mycket poesi. Vissa författare återkommer jag till ständigt. Sylvia Plath t.ex. Men också mindre kända namn, kanske hittar jag dem tack vare mitt jobb som bibliotekarie. I mitt eget bibliotek här hemma har jag ca 2,5 hyllmeter poesi och det är ofta hit jag går när jag behöver inspiration, tröst eller bara för att finna njutning. Ibland läser jag en hel diktsamling från pärm till pärm men ofta läser jag några strödda dikter här och där, hos vissa har jag favoriter som jag ivrigt bläddrar fram till.

En nyfunnen favorit är Pontus Arvstrand med diktsamlingen "När marken är platt sjunker himlen" utgiven på Kabusa Böcker 2012. Det är någonting med beskrivningarna av landskapet här som jag går igång på. Något i hur han använder orden som tilltalar min skrivande själ. Ord som får mig att genast vilja öppna mitt poesiblock och skriva om mina egna landskap. Och det har jag gjort också bara för att upptäcka att det inte alls blev som jag tänkt mig.

Det är vanskligt med inspiration. I bästa fall omtolkar jag det till något eget och bra. I sämsta fall känns det som ett dåligt plagiat. Men sedan går tiden och det jag läste blandas upp med nya texter, nya dikter och nya röster och så en dag sätter jag mig ned och skriver en dikt som jag blir nöjd med.

En dikt som bara är mina ord.

I rörelsen var ordet

Under min tur i spåret i eftermiddags tänkte jag som så ofta på ord. Många gånger har de funderingar, problem och utmaningar jag stått inför i mitt skrivande löst sig under just en löprunda. Om detta skriver flera författare, bl.a. Joyce Carol Oates. Och det är något med att just springa som löser hjärnans blockeringar och öppnar upp för andra sätt att tänka. Jag minns fortfarande hur jag precis i svängen strax innan 2 km kom på slutmeningen till mitt första manus.

Och rundan i spåret är också lik en historias uppbyggnad med en lockande inledning, stunder av tvivel, peripetin när allt vänder och slutligen katarsis när jag svettig kommer i mål efter 10 km. Det är som om mina tankar under löprundan följer det här mönstret.

Så vad tänkte jag på idag när jag sprang?

Första kilometern tänkte jag mycket på ett telefonsamtal jag fick i morse av en vän som önskade lycka till med bloggen och mitt skrivande. Tack Björn! Funderingar på kommande inlägg fram till 3 km. Tankar på en dikt jag snart kommer att skriva (ibland ligger de och skvalpar runt i huvudet ganska länge innan de kommer ut, ibland kastar de sig ut ur blyertspennan innan jag knappt hunnit tänka färdigt, men mer om poesi en annan gång) och sedan var halva turen klar. Sista 5 km tänkte jag på dofter och hur det är att beskriva dem i ord. Går det?

Och jag tänkte att dofter mycket är förknippade med minnen. Ta doften av gulmåra t.ex. För mig doftar den sommar och jag tänker på min mamma som alltid brukar säga just det, att gulmåra luktar sommar. Men HUR doftar den egentligen? Honung? Smultron? Dammig grusväg som leder ut till åkerfälten? Solvarm granskog som kantar grusvägen? Blåbärsris, doftar gulmåra kanske som blåbärsris? Ljumma sommarkvällar doftar väl ändå som gulmåra, eller?

Ja hur beskriver man en doft i ord? Kanske räcker det med att skriva ner ordet som beskriver föremålet som doftar? Rölleka. Dillkronor. Morotsblast. Regnvåt asfalt. Kaffe på termos. Nykokt jordgubbsmarmelad. Pälsen på en kattunges mage.

Marcel Proust beskrev sina madeleinekakor doppade i lindblomste som fick honom att minnas sin barndom och jag tror att vi alla har lika nära till våra minnen om vi tar vägen genom dofter.

Namnsdag nummer 1: Arne

Jag har tre namnsdagar och alla infinner sig i augusti. Igår var det dags för min första. Arne var min farfar och efter honom fick jag mitt första namn. Han dog när jag var 8 år och det jag minns mest är hans envisa hosta. Min farmor däremot, Kerstin, har jag många minnen av, och tillsammans med. Var det någonting farmor gjorde så var det att berätta historier. Aldrig några sagor eller någonting påhittat och jag tror inte hon själv tänkte på sitt berättande som någonting speciellt. Förresten berättade alla mina gamla släktingar historier när jag var barn på sjuttiotalet.

Och jag älskade de där stunderna! När jag satt uppkrupen i en soffa inkilad mellan två släktingar, helst med mormor på min ena sida, kunde jag sitta alldeles stilla och bara lyssna. Hur farmor fick krossa en isskorpa på vattenhinken i köket innan hon hastigt kunde skvätta lite kallt vatten i ansiktet innan dagens sysslor tog vid. Om sommaren då min pappa var ett spädbarn och farmor tog honom med på midsommarfirandet flera mil bort trots att alla sa till henne att det inte skulle gå. (Farmor surrade fast en tom sockerlåda på pakethållaren, bäddade med mjuka kuddar, lade min pappa ovanpå och lade ytterligare en kudde ovanpå som ett lock innan hon drog ett rep runt alltsammans och cyklade iväg till majstången.) En tidig vårdag tog min farmor med mig ut i skogen och där plockade vi björkris. Vi satte oss på en stor sten i solen och började med naglarna dra av barken som lossnar lätt när saven stiger. Av de vita, nakna och mjuka kvistarna band vi vispar och min mamma fick den jag själv hade gjort. Den vispen fanns kvar i många år och på slutet bestod den bara av två-tre strån. Mamma hade vispen när hon kokade Marsànsås för den kunde bli giftig om man använde en metallvisp och såsen fick ABSOLUT inte koka. För det hade någon berättat för henne.

Historier finns runtomkring oss varje dag även om nog många inte tänker att de berättar en historia när de pratar om vad de gjort under dagen. När jag som vuxen tänker tillbaka på de här stunderna tror jag att det kanske var där som mitt stora intresse för all slags historier föddes.

Och min farfar som jag själv minns så lite av har jag ändå en tydlig bild av genom alla de historier min farmor och min pappa berättat. Som den gången när farfar högg sig i tummen och de fick åka till lasarettet och dra senan på plats med en lång krok. Eller hur livet var vid norska gränsen när han låg inkallad under andra världskriget. Och det jag minns allra starkast är alla gånger min pappa berättat om när han och farfar var ute och högg skog under vintrarna med hjälp av sina hästar.

Den första augusti och den första dagen med min egen blogg. Sädesfälten utanför huset där jag bor med min man och våra tre katter lyser i kvällssolen. Gyllengula fält med så ljusblå himmel att det är svårt att ta in skönheten.

Och varför skriver jag på den här bloggen?

För att jag tycker om ord?
För att jag inte kan leva utan ord?
För att jag hade levt av ord allena om det hade varit möjligt?

Troligtvis.

Words words words yttrade en berömd karaktär ur ett av Shakespeares alla dramer. Ord ord ord.

Vi är många som skriver och säkert lika många som drömmer om att just våra ord ska sväva ut över världen. Ord som lindrar och ger tröst. Ord som skaver och skrapar hål. Ord som borrar sig in och vägrar att släppa taget.

Just sådana ord hoppas jag ska finnas kvar den dagen min kropp och min själ inte längre kan se de gyllene sädesfälten utanför vårt fönster. För ett ord som en gång delats går inte att ta tillbaka. Kombinationerna av konsonanter och vokaler som just jag kombinerat till en berättelse finns där även när jag inte gör det. Orden fortsätter leva sitt eget liv och varje ny människa som läser dem skapar sina egna bilder och ger liv åt karaktärerna de läser och lever med.

Om detta och min resa mot min debutroman kommer den här bloggen att handla om.

Stanna kvar, kom tillbaka. Jag hoppas få ge dig ord som skaver och skrapar, som lindrar och ger tröst i dina mörkaste stunder. För vad är vi människor utan ord? Hur skulle vi kunna beskriva våra känslor utan ord? Hur skulle mänskligheten se ut utan det fria ordet? Hur skulle vi kunna leva utan ord som vidgar våra vyer, krossar våra fördomar och ger oss en tillflykt när världen runtomkring oss tycks galen?

Words words words. Ord ord ord.

Låt dem komma till dig. Låt dem beröra dig och ta dig med till platser du inte ens visste fanns. Gråt, skratta, skrik. Orden är dina. Mina. Våra.

Orden lever sitt eget liv.