Längtan efter det egna ordet

I förra inlägget skrev jag om hur jobbigt, rentav förödande, ickeskrivandet kan te sig. En författare som inte skriver går liksom inte ihop. Jag känner mig närapå arbetslös när jag inte arbetar med en text. Och igår när jag satt och läste en mycket bra bok infann sig en ny känsla:

Jag vill bara läsa mina egna ord. Den här boken räcker inte till.

Och inte för att boken var dålig på några sätt, tvärtom hade jag en skön lässtund med en av katterna i knät, stearinljuset tänt och benen upplagda i fåtöljen mittemot. Och som sagt en bra text mellan bokpärmarna. Men jag saknade något. Jag saknade mina egna ord.

Idag när jag har gått och funderat över stunden igår så har jag ömsom skämts och känt sorg. Skämts för att jag tror att min text är den enda som kan ge mig läsmättnad. Sorg över att ingen text kan inspirera mig och ta mig med bortom det jag drömmer om.

Men så (visserligen efter ett glas fransk vermouth och en chokladbiskvi nu på kvällen) förstår jag att det bara är Längtan som tagit sig in till min ordfattiga själ. Och på något vis gör det mig lugn. För jag vet att jag snart kommer att sitta med texten framför mig igen, med manuset som skall redigeras och korrekturläsas tills mina ögon inte vill se mina egna ord längre.

Och då kommer jag att längta efter någon annans ord att läsa!

Ickeskrivandets fasor

Att skriva är en process som innebär många frågor som för mig är svåra att besvara. Bara en sådan fråga som: varför skriver du? kan få mig att helt gå i baklås. Att skriva innebär många plågsamma timmar framför texten där tvivel och vånda blandas med jubel och frid. Att skriva är att leva.

Att inte skriva är ju också att leva, det har jag vid det här laget insett. Och ändå skriker hela min existens efter ordens läkande kraft när jag nu i flera veckor inte skrivit mer än några blogginlägg och några korta texter till instagramkontots bilder på böcker, katter och fikabröd.

Innan jag började skriva med målet att bli utgiven saknade jag inte skrivandet. Jag läste mycket och tyckte om ord, berättelser, inre bilder och allt det som kommer med en bra text. Men motsatsen - ickeskrivandet - var något okänt för mig tills jag började på det som skulle bli mitt första avslutade manus för åtta år sedan.

Någon vecka efter ett avslutat manus är det bara skönt att gå omkring och njuta av att texten är klar. Någon vecka till kan jag unna mig att flyta runt, läsa vad som faller mig in, i själen så smått börja dra i trådar jag inte vågat börja dra i så länge jag hållit på med en annan text. Men sedan, efter två eller tre veckor, börjar det krypa i mig. Och efter sex manus har jag alltid påbörjat något nytt så dags.

Men inte nu.

Jag försöker trösta mig med (och vilken himmelsk tröst det är!) att mitt manus är antaget och att debutromanens födelse närmar sig för varje sekund som jag tvingas uppleva mitt ickeskrivande liv. Efter antagandet i april har jag slutfört mitt senaste manus - det om Solveig för er som brukar läsa mina inlägg - och nu inväntar det en andra genomläsning och omarbetning. Men innan jag är klar med manuset till debutromanen kommer jag inte vidare, sitter fast och vågar inte gå in i något nytt. Jag började med ett gammalt manusutkast där huvudpersonen heter Clara, men kunde inte ta mig in i berättelsen. Clara och jag får invänta Daniel och därefter Solveig innan det är vår tur.

Och jag tror att det är någonstans här jag förstår att jag kanske måste låta mina karaktärer få lite egentid utan att jag är med och rotar i allt de gör och tänker innan det är dags för mig igen. Att Daniel måste ut i världen innan jag kan ladda mitt skrivande med nya ord och nya karaktärer. Att Daniel får möta nya läsare som låter honom resa vidare och ta plats i livets berättelse.

Jag tror att det är så och det gör nog mitt tillstånd lite lättare att utstå.

Men ändå är ickeskrivandet vidrigt ensamt och plågsamt ordlöst att genomleva!

Det förflutna i framtiden

Ja, så kändes det när jag besökte Göteborg i två dagar. Min hemstad från 1992 till 2000 och där mina steg ännu ekar mellan husfasaderna.

Nu var det inte första gången jag återvände sedan flytten för arton år sedan, men varje gång jag besöker Göteborg händer något i mig. Något med det förflutnas minnesbilder som lägger sig som ett filter över nutid och även framtid och skapar någon slags ny verklighet. Jag känner igen platser, hus, gator och till och med träd, men jag ser dem genom en dimma - tunn och flyktig låter den mig ana det förflutna och döljer lite av nuet.

Jag hann flanera ordentligt i det septembersoliga Göteborg. Linnéstaden, Slottsskogen, Långgatorna, Vasastaden och i den ljuvliga Trädgårdsföreningens grönska. Tvåans spårvagn från Valand genom mina gamla kvarter med avstigning på Olivedalsgatan och lunch vid Sveaplan. Majorna hann jag inte med och inte heller Odinsgatan där jag bodde större delen av mina göteborgsår.

Och releasefest på Göteborgs litteraturhus i onsdags kväll. Johan Nilssons Göteborgs schamaner (Thorén & Lindskog) som utspelas i just Göteborg. Torsdagen började med inspirerande frukostföredrag, också på Litteraturhuset, med Ingrid Elam. Hon och Jerker Virdborg har sammanställt Svenska noveller från Almqvist till Stoor (Bonnier), ett mastodontverk med 90 noveller och hon berättade om novellens historia, problemen med urvalet och tipsade om bortglömda pärlor.

Och hela tiden gick jag jämsides med 1990-talet. Drack kaffe, åkte spårvagn, läste, flanerade, åt och sov tillsammans med 1990-talet.

Men nu är jag tillbaka igen.

Förutom i litteraturen, där är jag alltid någon annanstans...