Tidslinjen dras upp

Jag har idag ägnat mig åt att fundera över tidslinjen i romanen. Det är många saker som måste stämma: veckodagar skall vara rätt, vilket datum inföll påsken 1933, hur gammal var Klara 1946, när inträffade olyckan och hur många dagar gick det mellan första och sista kapitlet i del 1?

Det gäller att ha tungan rätt i mun och att planera ordentligt. Jag brukar vara ganska dålig på just planeringen men har bestämt mig för att arbeta på ett mer strukturerat sätt. Det innebär inte att det inte finns utrymme för spontanitet, snarare en större trygghet för att låta texten vandra sina egna vägar ibland för att sedan hitta tillbaka till huvudvägen utan att gå vilse.

Vi får se hur det går. Kanske går både jag och Klara vilse?

Nu ska jag börja på ett nytt kapitel. Det är lördag och snart kväll och tid för Klara att göra sig i ordning för ett möte hon längtat efter. Jag hoppas hon inte blir för nervös. Jag hoppas att hon väljer en bekväm klänning, sköna skor och tar på sig ordentligt för det är en kall februarikväll. Kanske ska det snöa lite? Kanske kommer inte den hon stämt träff med? Kanske lyckas hon inte smita hemifrån?

Vi håller tummarna för Klara!

Romanens första kapitel

Jag har ju redan skrivit en del på nya romanen men alldeles nyss så blev jag klar med det första kapitlet. Boken kommer att bestå av fem delar och jag hoppas vara klar med del ett om några veckor. Ofta börjar jag skriva kring en bild jag har i mitt inre och det är inte alltid som bilderna kommer till mig kronologiskt, men nu är alltså inledningen klar.

Idag har jag låtit min huvudperson, Klara, möta en man som kommer att påverka hennes liv mer än hon just nu anar. Han är artig, belevad och charmig och trots detta är Klara glad när han återvänder hem. Nu vet ju jag mer än Klara och tyvärr är det här inte sista gången hon ser honom. Jag hade för hennes del önskat att det inte behövde bli så men jag kan nog inte styra över ödet som kommer att sammanföra de två igen. Ödet eller en cykel, jag vet inte helt säkert vilket som är värst.

Nu har jag två kapitel kvar innan del ett är färdig. Klara ska möta någon igen en lördagskväll under stjärnorna. Jag behöver fundera en del kring det här mötet för det kommer att styra resten av romanen och jag vet inte ännu exakt hur det kommer att gå. Om det kommer att gå. Kanske vill Klara något helt annat än vad jag har planerat för henne?

Flitens oväntade lampa

Dagen är långt ifrån över och jag har hunnit med att skriva två A4 så här långt. Dessutom har jag sått bondbönor, beskurit bärbuskar, staplat fem kubikmeter prima björkved, bakat bröd, plockat in persilja, purjolök och ramslök från trädgården och förberett middagen. Och hunnit med eftermiddagskaffe och en stunds läsning.

Idag har jag påbörjat ett nytt kapitel som jag alltså kommit två sidor in i. Idén jag fick för några dagar sedan har blivit verklighet och blir förmodligen det första kapitlet i nya romanen. En liten bit kladdpapper med en hastigt nedklottrad idé har vecklat ut sig och vuxit sig större än papperslappen och den enda meningen jag skrev med bläckpenna i torsdags. En sekund i mitt liv har förvandlats till ett helt liv i romanen. Så stort och litet kan något vara på samma gång.

Nu hoppas jag att flitens lampa inte slocknar än, för vi har en hel del att fundera över, Klara och jag.

Dagens reflektion

Det har sina fördelar (ganska många faktiskt) att arbeta som bibliotekarie. Bara en sån sak som att varje dag omge mig med böcker, berättelser och människor. Och möten, både i verkliga livet och i fiktionen.

Men det kan också vara en påminnelse om alla fantastiska författarskap som jag aldrig kommer att kunna mäta mig med. Vem jämför sig med Leo Tolstoj, Hjalmar Söderberg eller Marguerite Duras? Inte jag i alla fall. Inspirerad av, ja, men det är något helt annat.

Och just att bli inspirerad av andra författare är något jag blir varje dag i mitt jobb som bibliotekarie. Idag löste sig helt oväntat en svår scen som jag inte kunnat lösa i arbetet med mitt pågående manus. Jag öppnade en ny bok (av en irländsk författare jag redan glömt namnet på) och inledningen gav mig en idé till hur jag själv kan lösa ett problem i min nya roman.

Måtte jag aldrig sluta läsa, det är i läsandet som skrivandet föds.

19 dagar

Ja så lång tid tog det att skriva klart kapitlet som jag jobbar med, men alldeles precis nu så blev jag klar. 19 dagar för 4 sidor text.

Nåja, det var mycket som skulle hända och nu har allt hänt. Klara har äntligen kommit till slutet på kastanjeallén där jag placerat henne och hon fick sällskap den sista biten. Och samtidigt som jag skrivit om Klara har hon skrivit om någon i sin dagbok.

Med ens känner jag mig hoppfull. Det ska nog ordna sig den här gången också. Jag har en struktur att arbeta efter, årtal att förhålla mig till och händelser som skall placeras ut längs med resan mot sista kapitlet. Och även om jag tycker att 19 dagar är en alldeles för lång tid för att skriva ett kapitel på så går det framåt.

Dags att planera nästa kapitel...

Lite statistik

Tänk ändå att fler har lånat min roman än Lars Keplers. Det ska jag försöka minnas när jag har en dålig dag.

Listan över mest utlånade böcker 2019 kommer från Skurups bibliotek och publicerades i Ystads Allehanda den 5 mars.

Svära & Hallon

Det är ju ofta så här och ändå tvivlar jag varje gång. Att det ska lossna och kännas bättre. Att orden jag skriver fram inte ska kännas patetiska och platta. Men nu sitter jag här i skrivrummet med det eviga regnet mot taket och känner en glädje över att få vara en skrivande människa.

För i två dagar på raken har jag skrivit. Inte särskilt många ord men tillräckligt för att missmodet ska ge vika och ge plats för hopp och förtröstan. Det kommer att bli en roman av detta också.

Och som om vi följs åt så har också Klara tagit sig vidare, snart är hon i slutet av kastanjeallén och hon är inte ensam. Hon går bredvid någon som doftar av sommar och sol, fast det är mitt i gråaste februari.

Här doftar det inte av sommar och sol men av indiska kryddor i linssoppan till morgondagens träff här hemma med skrivgruppen jag är medlem av. Mina skrivande vänner blir de allra första att få lyssna till orden som föddes här i kväll. Och det är inte mer än rätt, för det är deras två ord som förlöste mina!

Långsamhetens lov

Snabbt går det inte men dock framåt. Resultatet av de senaste veckornas skrivande har varit minst sagt blygsamt. Jag försöker att inte bli stressad över de ickeskrivna sidorna men lyckas inte riktigt. Tanken på att det jag skriver nu skall bli min tredje roman känns både skrämmande och uppmuntrande. Och kanske är det bra att skynda långsamt?

Klara har befunnit sig i samma kastanjeallé i över två veckor nu. Kanske lyckas jag skriva henne framåt under dagen så hon äntligen kommer fram till sitt mål, annars får hon bli stående i regnet och blåsten ett tag till.

Plötsligt tystnar regnet mot skrivrummets plåttak. Den största av våra katter hoppar upp i mitt knä och rullar ihop sig till en svartvit tung pälsklump och vägrar att flytta på sig. Obekvämt och på sniskan fortsätter jag skriva och kanske ska det sluta regna hos Klara också? Ska jag låta henne gå den sista biten till kontoret med paraplyet hoprullat?

Bäst att passa på att skriva när jag inte kommer någonvart, en sovande katt är ingenting man flyttar på!