Att det ska vara så svårt

Att börja på det nya manuset är svårare än jag vill erkänna för mig själv. Jag intalar mig att jag behöver tid för att tänka och planera. Att viktiga beslut inte ska stressas fram. Att allt har sin tid.

Men jag behöver något att arbeta med!

Det går inte att lura mig själv med att skriva någonting annat, en novell kanske, det är inte samma sak som att ta steget in i en helt ny romanvärld där jag förmodligen kommer att tillbringa kanske ett år eller mer. Jag vill kliva in i den världen nu och utforska varenda skrymsle och vrå. Jag behöver, och längtar efter, att tillbringa tid med mina nya romankaraktärer, människor som blir mina vänner och som finns i mina tankar och drömmar för resten av mitt liv.

Jag suckar där jag sitter i skrivrummet. Funderar och väger för och nackdelar mot varandra. Och innerst inne vet jag att det inte går att skynda på ett så stort beslut som ett nytt manus innebär.

Men ändå, att det ska vara så svårt!

Rädslan att börja

Sedan jag skickade in mitt senaste färdiga manus till förlaget har jag känt mig vilsen och ensam. Tankarna på det nya manuset börjar långsamt samla sig kring en allt tydligare idé men än är vägen dit lång. Och utan något manus att skriva på så känner jag mig just lite vilsen och ensam.

Tankarna börjar alltmer koncentrera sig kring det jag tror blir romanens kärna. Än så länge diffust och ordlöst. Jag har tvekat mellan det gamla manuset med Clara som aldrig blivit färdigt och en ny idé som jag funderat över i några år. Och fast jag var så övertygad om att det var Claras tur är jag inte längre lika säker.

Än har jag inte öppnat ett nytt tomt dokument och det dröjer nog ett tag till, men jag vet samtidigt att jag inte kan hålla mig hur länge som helst innan jag måste börja skriva. Och till dess måste jag ha bestämt mig vilken av idéerna jag ska leva tillsammans med ett bra tag framöver.

Och så var Bokmässan över...

En intensiv Bokmässa är över för i år, men kommer ju tillbaka lika punktligt som årets andra högtider. I skrivrummet råder lugn kväll med enstaka vattendropp mot fönsterblecket och svaga ljud från nedanvåningen.

Ja, mässan är över för i år. Väl hemkommen fortsatte jag arbetet med Solveig och tidigare än jag trott, och önskat, så blev jag klar med manuset. Nu kom det inte som en överraskning, jag har mest suttit och småpetat och vidgat texten på somliga ställen och flyttat om små saker, men det lämnade mig med en känsla av saknad. Igen. Det här med att lämna ett manus för att börja på något nytt är både spännande och otäckt.

Så många val som kan gå fel. Ska jag välja den ena eller den andra idén jag burit på? Ta upp ett gammalt manus eller börja på något nytt? Clara eller... han som ännu inte fått något namn? Dåtid eller nutid?

Jag försöker lugna mig och kanske till och med tillåta mig en tid av eftertänksamhet och tacksamhet över att texten är inlämnad till förlaget innan jag börjar på något nytt. Men det går sådär.

Nu trängs orden där inne och längtar ut. Vill lära känna Clara och tiden hon lever i, hennes drömmar och hennes livsval. Hon ångrar så mycket i sitt liv och jag hoppas jag kan ge henne lite ro till sist. Jag vill också lära känna han som ännu inte fått något namn. En ensam stackare som söker mening och mål. Tror jag? Eller är han faktiskt starkare än vad han ger sken av? Och ett hus med hemligheter och ett parti schack.

Så mycket att överväga innan det första ordet skrivs.