En dag av törst

Att helt oförberedd snubbla in i ett gammalt minne kan vara välkommet men också ett bråddjupt hål av svartaste mörker. Kanske vill jag inte kännas vid vissa minnen, andra tar mig med till en sommardag med smultron uppträdda på strån och åter andra lämnar mig vid en avgrund.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Törst.


Solveig känner en törst som hon inte vet hur hon skall släcka. Hon läser ofta ur Karin Boyes samling Härdarna från 1927 där dikten I rörelse finns med. Och raden "Den bästa dagen är en dag av törst" kan hon inte riktigt förstå. Själv vill hon inte känna törsten som river och hotar att spränga hennes inre. Hon vill släcka törsten men vet inte hur eller med vad.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Något som drar och lockar. Något som stöter ifrån och bort. Och så står hon där vid avgrunden framför ett minne. Hon skulle kunna backa. Hon skulle kunna stå kvar och balansera på randen till stupet. Hon skulle kunna luta sig framåt och låta sin kropp falla ned i minnet.

Jag skriver just nu ett kapitel om Solveigs törst och vet ännu inte hur hon kommer att hantera sina minnen. Vad hon kommer att göra med sin längtan. Var hennes drömmar kommer att föra henne. Vad som till sist kanske lyckas släcka hennes törst. Eller förblir hon törstig?

Jag försöker finna rätt ord att släcka Solveigs törst med. Kanske är det havet? Kanske begär hon bara vågorna att dricka av? Eller är det den daggvåta mossan under eken? Trädgårdens sura körsbär eller krusbärsbuskarna bakom ladugården? Gulmårans vemod? Pojken hon mötte i handelsboden?

Eller bär hon på en hemlighet som inte är min att avslöja?

I denna ljuva sommartid

Vi är på andra sidan Sommarsolståndet och året har redan börjat sin resa mot mörkret. Evigheten i årstiderna och det oundvikliga vemodet inför varje årstid som passerar men också längtan efter det som kommer. Jag har alltid älskat hösten och alla mina manus har på något vis utspelat sig under hösten eller haft starka kopplingar till den.


När jag var ute i motionsspåret för någon vecka sedan drog ett doftstråk från gulmåra förbi och jag tänkte på Solveig och hur mycket hon älskar just den doften. Honungssöt sommar. Men också något av förruttnelse och förgänglighet.


Något helt nytt kapitel i romanen har det inte blivit. Sommar innebär många och svåra frestelser för mitt skrivande, alltid finns något att göra utomhus som drar mig från skrivbordet som dessutom blivit täckt av allsköns småsaker och papper så datorn knappt får plats.


Men jag har börjat skissa på ett kapitel där Solveig beskriver sin familj. En familj som i sommartid äter bärkräm till efterrätt med gräddmjölk till. En familj där mörkret ruvar bakom gula träfasader. En familj som inte lyckas behålla lyckan. En helt vanlig familj.


Just nu läser jag noveller av David Means, Blandade bränder i översättning av Andreas Vesterlund och utgiven av Bakhåll 2012. Och jag vill inte fortsätta läsa novellerna för jag vet att de kommer att sluta illa. Och just därför kan jag absolut inte sluta. Våldet som inte viker undan för någons smärta. Mörkret som inte går att gömma sig i. Nattluftens fukt i en järnvägstunnel.


Läsning som är plågsam och obehaglig och alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Ord som inspirerar och manar mig framåt. Ord som inte viker undan eller låter sig strykas medhårs. Ord som letar sig in till Solveigs värld där gulmåran förgäves försöker betvinga skuggorna som drar in genom vita spetsgardiner.

Påfåglar

Den förra texten, Gulmåra och svinborst, visade sig bli ett kapitel i manuset om Solveig. Trots att kapitlet inte är så omfångsrikt när det gäller antalet ord så har jag förstått att texten lämnar många frågor. Själv undrade jag lite över varför Solveig inte tycker om påfåglarna som hennes pappa håller i trädgården och här har hon nu berättat för mig om en händelse för många år sedan, sommaren 1943. Men fler frågor finns att besvara och nya skapas. Vems är dagboken som hon hittade och läste hon i den? Kapitlet är inte färdigt ännu, Solveig har nämligen lite mer att berätta för mig.


Om det inte hade varit för påfåglarna kanske hon aldrig hade hittat dagboken. Men dörrarna in till den mörka hallen stod öppna och två av tupparna hade gått in och ställt sig med uppslagna stjärtfjädrar framför golvspegeln. Med korgen i ena handen och en trave linneservetter i den andra snubblade hon nästan över den närmsta fågeln som väste och vände sig mot henne. Stjärtfjädrarna darrade och hon kunde inte släppa den hypnotiska mängden av ögonliknande fläckar med blicken. Korgen var full med tomma flaskor och hennes mor skulle hitta en vass skärva under en byrå sommaren efter när de bonade golvet. Matilda skulle lägga skärvan i sitt syskrin under rullarna med sytråd och stoppgarn och låta fingrarna försiktigt treva över de vassa kanterna när hon satt med sin sömnad om aftonen - alltid med ansiktet vänt mot fönstret så kyrkan syntes bakom parkens träd.

Bara två flaskor klarade sig. Resten exploderade mot de hårda och blankbonade stenarna och hon kände hur det skvätte glasdamm och splitter mot de bara benen. Servetterna lyckades hon lägga ifrån sig på bordet bredvid spegeln innan hon började backa, fortfarande fast i alla ögonen. Den andra fågeln rörde sig med ryckiga steg och ställde sig framför Solveig. Alla ögonen vibrerade, sög sig fast i henne, tvingade fram mörkret. Hon försökte vända sig om men snubblade när hon inte kunde släppa ögonen med blicken och ramlade baklänges.

Fjädrarnas feta doft. Näbbarna. Sporrarna som grävde sig in, som letade efter köttet. De var över henne och de var överallt. Hon kunde inte höra om hon skrek. Vingarna slog runtomkring henne. Från taket svängde lampkronan sakta i vinddraget från de öppna dörrarna som borde varit stängda. Som alltid skulle vara stängda.

Så klev den ena fågeln av henne. Hon såg hur den gick mot ljuset där ute, hur den tycktes stå stilla ett ögonblick innan den försvann. Och som om den kvarvarande fågeln tröttnat klev också den av hennes kropp och gick ut, lämnade henne på golvet med några blodfläckar på klänningslivet och en rispa på kinden. Hon hade skurit sig i handflatan och det sved när hon slickade på såret - rös när hon kände järnsmaken i munnen.


Hon tog sig upp. Måste ta sig upp.