Klar med slutet men inte färdig

Efter två timmar i skrivrummet har jag skrivit det som jag tror skall bli manusets sista kapitel. Många kapitel återstår men när jag häromdagen satt och läste så kom Solveigs slut till mig. Och bokens sista mening är nu formulerad, men det är bara jag och Solveig som känner orden.

Skrivandet har gått långsamt de senaste veckorna men jag har läst och funderat mycket. Jag tycker om att läsa böcker jag själv gärna hade skrivit och får mycket inspiration av språk, berättarröster och de inre bilder som kommer till mig under läsningen. Även om jag sedan skriver helt egna ord så är det ändå som att det jag läser under tiden på något vis deltar i processen. Jag tror att alla berättelser hänger ihop och även om jag inte (ännu) är utgiven så ingår även mina berättelser i den stora helheten som vi människor skapar tillsammans när vi varje gång öppnar en ny bok och börjar läsa.

Ikväll blev det lite Karin Boye innan jag nyss började på Hohaj av Elisabeth Rynell. Och jag tror att jag har ett riktigt magiskt läsäventyr framför mig!

Tiden hinner alltid ikapp

Det har varit mycket Solveig den senaste tiden. Långt bort i sommaren 1943 har jag nästan glömt bort Daniel som i en novembermånad i vår tid kämpar med sitt förflutna och en framtid som inte riktigt verkar vara hans.

November.

Ännu höst men vintern i antågande. Inte jul men adventstiden är snart här. Mörkret som tar över allt mer men än kan dagarna vara ljusa och rentav varma om solen vill.

Kanske är november min favoritmånad. En månad som lever lite vid sidan om. En dröm av mörker och ljus sida vid sida. Ljuset som nyss var så starkt får kämpa för att inte försvinna och mörkret har ännu inte vunnit helt.

Och i november försöker Daniel att hitta fram till sig själv. Han hittar många saker som han inte letat efter. Minnen, känslor, intryck och möten han inte vill kännas vid. Och ändå står november vid hans sida, håller hans hand och visar honom vägen framåt genom ett Stockholm han inte längre känner igen.

November.

Mogna, röda nypon på kala kvistar. Drömmar om en lägereld där någon berättar sin historia om Livet. Krispig luft och krispiga äpplen. En bok med sammetslen och nött skinnrygg. En skål varm soppa med nybakat bröd.

November.

Månaden som fått dela med sig av sitt namn och sin tid till mitt förra manus. Nu är du här igen och idag föds du för 46:e gången i mitt liv och 39:e i Daniels. November är här och krockar med september då Solveig lever sina sista dagar någon mil utanför Stockholm. Solveig och Daniel som inte känner varandra, aldrig kommer att mötas eller dela varandras hemligheter och drömmar.

Fast jag vet att ni hade tyckt om varandra!