Namnsdag nummer 3: Hans

Sådär. Då var alla mina namn avslöjade.

Hans efter min morfar som fyller 89 i november. När jag var liten skämdes jag över att heta Arne men Hans var inte lika pinsamt.

Hans Arne Magnus. Och när jag kommer att tänka på det så har jag faktiskt också haft tre efternamn. Rosén innan mina föräldrar gifte sig, sedan Nyqvist och så slutligen Cadier när jag själv gifte mig.

Namn betyder mycket och är en stor del av vår identitet. Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg så är det oerhört viktigt med namnen i mina manus. Det är stor skillnad mellan Krister och Kevin. Eller Oscar och Sonny. Gustaf och Timothy. Men vissa namn verkar också höra ihop, fast det beror väl helt enkelt på egna upplevelser antar jag. Som Hans och Arne. Fyra bokstäver vardera. Mammas och pappas pappor. Morfar och farfar. Och båda namnen finns i mitt namn, är en del av det, av min identitet, min historia.

Min morfar saknar toppen på ett av sina fingrar, nu kan jag inte minnas på vilket, och när jag var liten var det så spännande med den där fingertoppen som var borta. Morfar berättade hur han råkat såga sig i handen men nu när jag är vuxen så minns jag inte riktigt hur historien gick. Kanske sågade han inte ens av sig fingret? Kanske blev han av med fingertoppen på något annat vis?

Och så skapas historier. Minneslager som glider in i varandra. Bortglömda händelser som plötsligt stiger upp till ytan. Och vad är egentligen sant och vad är påhittat? Är mina minnen lika korrekta som någon annan som var med om samma händelse?

Det har vi säkert varit med om allesammans. Att man sitter och berättar minnen från barndomen, studietiden eller en gemensam resa man gjorde för länge sedan. Eller kanske bara minnet av en bok eller film man läst eller sett. Och inser att minnena är väldigt olika. Just det minns jag från barndomen, när min mormor och morfar pratade om gemensamma händelser och ibland inte kunde enas om exakt vilket år en viss händelse ägt rum. Då tyckte jag det var konstigt, och som en sjuåring är det förmodligen helt obegripligt att referera till en händelse som ägde rum för tjugofem år sedan. Idag minns jag knappt vad jag gjorde förförra fredagen om jag inte får konsultera min almanacka först.

Och på tal om att minnas olika. En solig (antar jag) dag i min barndom kom helt oväntat mormor och morfar körandes in på gården. Och morfar bar på ett enormt paket! Så konstigt eftersom ingen fyllde år. Morfar klev in genom köksdörren och ropade "grattis Magnus". Varpå alla tittade på morfar med frågande blickar. "Jag sa ju att han inte fyller år idag" sa mormor.

Nåja, jag blev glad ändå. I det stora paketet fanns en leksaksspis och den passade ju perfekt eftersom jag ville bli kock. Tror jag i alla fall, för just nu kan jag inte minnas att jag sedan lagade mat på den där spisen. Eller gjorde jag det?

Namnsdag nummer 2: Magnus

Jag är faktiskt döpt efter en litterär karaktär. Inte världslitteraturens största kanske men efter böcker min mamma såg när hon väntade mig.

Hans Petersson skrev under 1960-70-talet några böcker om Magnus. Min mamma tyckte om namnet och Magnus blev mitt tilltalsnamn.

Jag har alltid tyckt om mitt namn. Har alltid känt mig som just en Magnus och skulle aldrig kunna tänka mig att byta. Jag ÄR Magnus, med allt vad det nu råkar innebära.

När jag växte upp fick vi olika vitaminer, både i pillerform och som droppar. Kanske får dagens barn desamma? Pillren var röda och gula och smakade märkligt sött och jag och min bror fick var sitt efter kvällsmaten om jag minns rätt. Och så fanns det andra piller som också smakade sött och med en pulvrig hallonarom. Dem fick jag när jag hade feber eller ont någonstans. Och det var ju så praktiskt eftersom alla hade sina egna piller; mamma åt Mammasyl och pappa Pappasyl och jag åt, just precis - Magnusyl. Det var ett hårt slag att inse att jag hade fel och att de inte var ämnade enkom för mig.

Namn är betydelsefullt och när jag skriver är något av det svåraste att sätta namn på mina karaktärer. Ibland blir det inte riktigt rätt och först när manuset är färdigt inser jag att huvudpersonen inte alls heter Mattias utan Gabriel. Alla namn betyder något och inger en viss känsla och även om namn påverkar oss olika utifrån egna minnen så måste namnen i de historier jag skriver stämma till hundra procent för mig själv. Annars kan jag inte själv tro på karaktärerna och hur ska då någon annan kunna göra det?

Något jag tycker om att göra är att långsamt strosa över en gammal kyrkogård och läsa på gravstenarna. Namn kombinerade med yrken, årtal och titlar bildar egna historier. Korta fakta att spinna en lång historia kring. Bortglömda yrken (vet ni t.ex. vad en ackuschörska gjorde?) och namn som för länge sedan mist sin populäritet; Borghild, Gustava, Paridon. Mannen alltid överst med sin titel, kvinnan under med tillmälet "hans maka" eller kanske "hans älskade hustru". Ogifta (antar jag) vuxna barn i samma grav som sina föräldrar. Ibland bara en liten sten med ett förnamn utan årtal.

Så många namn och bakom vart och ett döljer sig ett helt livsöde. Varje människa bär på minnen, upplevelser och intryck starka nog att fylla en bok eller fler.

Vad skulle din bok handla om?

P.S.
En ackuschörska var en barnmorska.

Att släppa kontrollen

Att skriva innebär, om jag räknat rätt, två alternativ när texten är klar. Att låta någon läsa den eller lägga den i en låda.

Så länge texten ligger i lådan är allting tryggt och säkert. Det går alltid att arbeta lite mer med orden, ändra lite, stryka, lägga till, flytta. Och så länge manuset ligger där i sin lilla låda riskerar jag inte heller negativ kritik. Lådan är trygg, varm och ombonad från omvärldens allseende öga.

Men om jag öppnar lådan och låter någon annan än jag läsa orden? Vad händer då?

Jag minns första gången det skedde. Och det var inte en helt angenäm upplevelse. (Nu fick jag fina tankar och mycket beröm från min första läsare, bara så ni vet.) Jag var så nervös, orolig för läsarreaktionerna, för hur mina ord skulle tolkas.

Och det är just det, hur mina ord tolkas, som är så skrämmande.

Jag läser själv mycket och tycker ju så klart många saker om en text. Undrar om det är sant, undrar om det är en självupplevd historia. Om boken innehåller grovt våld, otäcka scener eller incest undrar jag om författaren själv varit med om detta. Funderar kring motiv, innehåll, moral. Värderar bokens innehåll, jämför med annat jag läst genom åren, betygsätter.

De flesta böcker jag läser har jag ju aldrig möjlighet att sedan diskutera med författaren. Och jag vet inte om jag skulle vilja göra det heller. Läsupplevelsen är min. Det är min fantasi, mina erfarenheter av livet och min hjärna som skapat bilder av orden.

Jag vet allt detta och ändå är det svårt att acceptera att någon annan kan tycka precis vad som helst om det jag själv skriver. Och just därför är den här bloggen så viktig för mig. Ett sätt att låta mina ord stå oemotsagda. Att låta mina ord läsas av fullkomliga främlingar såväl som av vänner och familj. Att låta orden tala för sig själva.

Att helt enkelt öva på känslan det måste innebära att få min debutroman publicerad.

Kanske blir det lite mindre skrämmande då.

Min skrivmaskin

När jag var 9 eller 10 år gammal bestämde jag mig för att tjäna egna pengar. Hur vet jag inte, men jag lyckades ta reda på ett företag som sålde fröer och jag fick en provlåda hemskickad. Vad den doftade gott! En kryddig doft blandad med kartongens bruna papper. Med den här kartongen på pakethållaren cyklade jag runt på landsbygden där jag bodde och så fick folk förhandsbeställa fröpåsar som jag sedan skulle leverera några veckor senare.

Som jag cyklade! Där jag växte upp var det långt mellan gårdarna och det kunde lätt bli en cykeltur på några kilometer bara för att finna att ingen var hemma eller att de inte ville beställa något. Men jag cyklade på och när beställningslistorna var fulla skickade jag iväg dem till företaget och sedan kom en stor kartong full med fröpåsar. Samma kryddiga doft och ett löfte om ekonomisk triumf i mitt tioåriga liv!

Nåja, triumf blev det inte men pengarna räckte till en halv skrivmaskin. Resterande summa fick jag av mamma och pappa och sedan var det bara att åka in till Sala och köpa den fantastiska skrivmaskinen. Med svart plasthölje som bildade en liten bärbar väska - så praktiskt och så modernt!

Väl hemma knattrades det frenetiskt på mitt rum. Jag minns att jag brukade skriva av böcker, vilken tjusning det nu kan ha inneburit. Och det gick ju att skriva i 2 färger, rött och svart, så oerhört fräckt. Vilka oanade möjligheter till dekorationer med varannan röd, varannan svart bokstav.

När jag några år senare flyttade hemifrån fick skrivmaskinen självklart följa med. Ett mycket starkt minne har jag från sommaren 1988 när jag gått 1 år på gymnasiet i Skara. 30 mil hemifrån och mitt första sommarlov där jag inte tillbringade någon vecka hemma hos min mormor och morfar. Jag sommarjobbade på Skaraborgs länsmuseum som entrévakt på det pyttelilla veterinärhistoriska museet och nätterna hade jag helt för mig själv.

Flera gånger i veckan stannade jag uppe till 3 eller 4 på morgonen. Tog långa promenader i den ljumma sommarnatten och satt sedan och skrev i lägenheten jag hyrde i andra hand. Just en natt minns jag extra väl. Då tog jag skrivmaskinen med mig ut på balkongen, bryggde kanna efter kanna med starkt kaffe, rökte mina Gitanes och skrev en novell. Knattret ekade ut över gården och måste ha stört någons nattsömn. Känslan när jag satt där i natten med mitt kaffe och mina cigarretter var nästan utomkroppslig.

När jag lyckats leta rätt på lådan med mina tidiga alster lägger jag ut novellen här.

Dagens boktips

Jag läser mycket poesi. Vissa författare återkommer jag till ständigt. Sylvia Plath t.ex. Men också mindre kända namn, kanske hittar jag dem tack vare mitt jobb som bibliotekarie. I mitt eget bibliotek här hemma har jag ca 2,5 hyllmeter poesi och det är ofta hit jag går när jag behöver inspiration, tröst eller bara för att finna njutning. Ibland läser jag en hel diktsamling från pärm till pärm men ofta läser jag några strödda dikter här och där, hos vissa har jag favoriter som jag ivrigt bläddrar fram till.

En nyfunnen favorit är Pontus Arvstrand med diktsamlingen "När marken är platt sjunker himlen" utgiven på Kabusa Böcker 2012. Det är någonting med beskrivningarna av landskapet här som jag går igång på. Något i hur han använder orden som tilltalar min skrivande själ. Ord som får mig att genast vilja öppna mitt poesiblock och skriva om mina egna landskap. Och det har jag gjort också bara för att upptäcka att det inte alls blev som jag tänkt mig.

Det är vanskligt med inspiration. I bästa fall omtolkar jag det till något eget och bra. I sämsta fall känns det som ett dåligt plagiat. Men sedan går tiden och det jag läste blandas upp med nya texter, nya dikter och nya röster och så en dag sätter jag mig ned och skriver en dikt som jag blir nöjd med.

En dikt som bara är mina ord.

I rörelsen var ordet

Under min tur i spåret i eftermiddags tänkte jag som så ofta på ord. Många gånger har de funderingar, problem och utmaningar jag stått inför i mitt skrivande löst sig under just en löprunda. Om detta skriver flera författare, bl.a. Joyce Carol Oates. Och det är något med att just springa som löser hjärnans blockeringar och öppnar upp för andra sätt att tänka. Jag minns fortfarande hur jag precis i svängen strax innan 2 km kom på slutmeningen till mitt första manus.

Och rundan i spåret är också lik en historias uppbyggnad med en lockande inledning, stunder av tvivel, peripetin när allt vänder och slutligen katarsis när jag svettig kommer i mål efter 10 km. Det är som om mina tankar under löprundan följer det här mönstret.

Så vad tänkte jag på idag när jag sprang?

Första kilometern tänkte jag mycket på ett telefonsamtal jag fick i morse av en vän som önskade lycka till med bloggen och mitt skrivande. Tack Björn! Funderingar på kommande inlägg fram till 3 km. Tankar på en dikt jag snart kommer att skriva (ibland ligger de och skvalpar runt i huvudet ganska länge innan de kommer ut, ibland kastar de sig ut ur blyertspennan innan jag knappt hunnit tänka färdigt, men mer om poesi en annan gång) och sedan var halva turen klar. Sista 5 km tänkte jag på dofter och hur det är att beskriva dem i ord. Går det?

Och jag tänkte att dofter mycket är förknippade med minnen. Ta doften av gulmåra t.ex. För mig doftar den sommar och jag tänker på min mamma som alltid brukar säga just det, att gulmåra luktar sommar. Men HUR doftar den egentligen? Honung? Smultron? Dammig grusväg som leder ut till åkerfälten? Solvarm granskog som kantar grusvägen? Blåbärsris, doftar gulmåra kanske som blåbärsris? Ljumma sommarkvällar doftar väl ändå som gulmåra, eller?

Ja hur beskriver man en doft i ord? Kanske räcker det med att skriva ner ordet som beskriver föremålet som doftar? Rölleka. Dillkronor. Morotsblast. Regnvåt asfalt. Kaffe på termos. Nykokt jordgubbsmarmelad. Pälsen på en kattunges mage.

Marcel Proust beskrev sina madeleinekakor doppade i lindblomste som fick honom att minnas sin barndom och jag tror att vi alla har lika nära till våra minnen om vi tar vägen genom dofter.

Namnsdag nummer 1: Arne

Jag har tre namnsdagar och alla infinner sig i augusti. Igår var det dags för min första. Arne var min farfar och efter honom fick jag mitt första namn. Han dog när jag var 8 år och det jag minns mest är hans envisa hosta. Min farmor däremot, Kerstin, har jag många minnen av, och tillsammans med. Var det någonting farmor gjorde så var det att berätta historier. Aldrig några sagor eller någonting påhittat och jag tror inte hon själv tänkte på sitt berättande som någonting speciellt. Förresten berättade alla mina gamla släktingar historier när jag var barn på sjuttiotalet.

Och jag älskade de där stunderna! När jag satt uppkrupen i en soffa inkilad mellan två släktingar, helst med mormor på min ena sida, kunde jag sitta alldeles stilla och bara lyssna. Hur farmor fick krossa en isskorpa på vattenhinken i köket innan hon hastigt kunde skvätta lite kallt vatten i ansiktet innan dagens sysslor tog vid. Om sommaren då min pappa var ett spädbarn och farmor tog honom med på midsommarfirandet flera mil bort trots att alla sa till henne att det inte skulle gå. (Farmor surrade fast en tom sockerlåda på pakethållaren, bäddade med mjuka kuddar, lade min pappa ovanpå och lade ytterligare en kudde ovanpå som ett lock innan hon drog ett rep runt alltsammans och cyklade iväg till majstången.) En tidig vårdag tog min farmor med mig ut i skogen och där plockade vi björkris. Vi satte oss på en stor sten i solen och började med naglarna dra av barken som lossnar lätt när saven stiger. Av de vita, nakna och mjuka kvistarna band vi vispar och min mamma fick den jag själv hade gjort. Den vispen fanns kvar i många år och på slutet bestod den bara av två-tre strån. Mamma hade vispen när hon kokade Marsànsås för den kunde bli giftig om man använde en metallvisp och såsen fick ABSOLUT inte koka. För det hade någon berättat för henne.

Historier finns runtomkring oss varje dag även om nog många inte tänker att de berättar en historia när de pratar om vad de gjort under dagen. När jag som vuxen tänker tillbaka på de här stunderna tror jag att det kanske var där som mitt stora intresse för all slags historier föddes.

Och min farfar som jag själv minns så lite av har jag ändå en tydlig bild av genom alla de historier min farmor och min pappa berättat. Som den gången när farfar högg sig i tummen och de fick åka till lasarettet och dra senan på plats med en lång krok. Eller hur livet var vid norska gränsen när han låg inkallad under andra världskriget. Och det jag minns allra starkast är alla gånger min pappa berättat om när han och farfar var ute och högg skog under vintrarna med hjälp av sina hästar.

Den första augusti och den första dagen med min egen blogg. Sädesfälten utanför huset där jag bor med min man och våra tre katter lyser i kvällssolen. Gyllengula fält med så ljusblå himmel att det är svårt att ta in skönheten.

Och varför skriver jag på den här bloggen?

För att jag tycker om ord?
För att jag inte kan leva utan ord?
För att jag hade levt av ord allena om det hade varit möjligt?

Troligtvis.

Words words words yttrade en berömd karaktär ur ett av Shakespeares alla dramer. Ord ord ord.

Vi är många som skriver och säkert lika många som drömmer om att just våra ord ska sväva ut över världen. Ord som lindrar och ger tröst. Ord som skaver och skrapar hål. Ord som borrar sig in och vägrar att släppa taget.

Just sådana ord hoppas jag ska finnas kvar den dagen min kropp och min själ inte längre kan se de gyllene sädesfälten utanför vårt fönster. För ett ord som en gång delats går inte att ta tillbaka. Kombinationerna av konsonanter och vokaler som just jag kombinerat till en berättelse finns där även när jag inte gör det. Orden fortsätter leva sitt eget liv och varje ny människa som läser dem skapar sina egna bilder och ger liv åt karaktärerna de läser och lever med.

Om detta och min resa mot min debutroman kommer den här bloggen att handla om.

Stanna kvar, kom tillbaka. Jag hoppas få ge dig ord som skaver och skrapar, som lindrar och ger tröst i dina mörkaste stunder. För vad är vi människor utan ord? Hur skulle vi kunna beskriva våra känslor utan ord? Hur skulle mänskligheten se ut utan det fria ordet? Hur skulle vi kunna leva utan ord som vidgar våra vyer, krossar våra fördomar och ger oss en tillflykt när världen runtomkring oss tycks galen?

Words words words. Ord ord ord.

Låt dem komma till dig. Låt dem beröra dig och ta dig med till platser du inte ens visste fanns. Gråt, skratta, skrik. Orden är dina. Mina. Våra.

Orden lever sitt eget liv.