måndag 10 maj 2021

Ljuva maj

 Så kom äntligen den efterlängtade värmen. Termometern visar ofattbara 22 grader i skuggan, för bara någon dag sedan hade vi nattfrost och isiga vindbyar. Rapsfälten börjar skifta i gult, körsbärsträden i vår trädgård började blomma idag och plommonet är inte långt efter. Katterna dåsar i skuggan, hönsen sandbadar i solen och nytvättade sängkläder fladdrar på linan mellan fruktträden.

Utgivningen av min nya roman närmar sig, fast det dröjer ett tag till. Mitten av september är det sagt, vi hoppas att det blir så. Omslaget är klart och det är så fint:


Och som ni ser så är inte längre titeln hemlig: Allt skall du förlora. Förlaget jobbar på och snart kan vi nog berätta mer om boken.



tisdag 4 maj 2021

Med en skrivmaskin i knäet

 Saker börjar röra på sig, även om det inte märks här på bloggen. Jag vet inte varför, men den här våren har jag helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Men idag kom den över mig, skrivlusten. Kanske efter gårdagen som var så inspirerande.

Först hade jag en lång telefonintervju med en journalist, vi pratade i över två timmar. En artikel är på gång senare i maj i Skånska Dagbladet med anledning av min närstående femtioårsdag och min nya roman som kommer i september.

Sedan satte jag mig äntligen med den tråkiga bokföringen som jag skjutit upp alltför länge, och lyckades till och med få iväg min momsrapport för förra året, flera dagar före utsatt datum! 

Efter lunch och en stund ute hos hönsen gick jag upp till skrivrummet igen och såg att min bokförläggare hade mailat mig några frågor. Försökte formulera mig kring skrivprocessen, varför man ska läsa min roman, om jag har någon favoritkaraktär i boken m.m.

Eftersom förmiddagens intervju skedde via telefon kunde inte journalisten ta några foton själv, så maken fick fota och jag knyta på mig fluga och dra fram morfars kavaj och en röd skrivmaskin. Visst blev det en fin bild?


Nu var jag ganska trött i huvudet men dagen var inte slut än. Som nyinvald styrelseledamot i Borrby Bokby så deltog jag för första gången i medlemsmötet. När klockan blev halvåtta kunde jag äntligen äta middag och kände mig rätt nöjd med dagen.

Idag gjorde jag däremot inte många knyck!

måndag 22 februari 2021

Jag hörde lärkan idag

 För två veckor sedan yrde snöstormen kring knutarna och världen tycktes krympa omkring oss; allt var ett enda vitt töcken och horisonten låg tio meter bort. Idag har solen skinit hela dagen och fälten ligger nästan helt gröna och världen tycks så stor så stor. Två promenader har jag hunnit med idag och gått mer än en mil, det är så lätt att tänka när kroppen är i rörelse, det är som om alla tankar och funderingar får fart av att kroppen är ute och rör på sig. Och lärkan drillade högt i skyn, jag trodde först jag inbillade mig men den var där; osynlig högt, högt upp men sången hittade fram till mig.

Romanen om Solveig närmar sig långsamt ett färdigställande, men det dröjer ett tag till innan ni kan läsa hennes berättelse. Men omslaget är på gång, jag har en idé om en målning som skulle passa bra till omslaget och en god vän har lovat att fota av målningen, så får vi se sedan om det kan bli något. Jag har också börjat fundera på baksidestexten, men det är svårt att sammanfatta min egen roman med några meningar.

Solen skiner ännu utanför skrivrummets fönster. Jag har skrivit ett brev till någon som fått vänta alltför länge. Dagen är långt ifrån över och jag hoppas hinna med att så lite fler fröer och läsa lite innan det är daggs för middagen. Men allra först en kopp te ute i eftermiddagssolen hos hönsen.

tisdag 16 februari 2021

Solveig & Solveig

 Idag för exakt 1 år sedan somnade vår katt Solveig in, 19 år gammal. Jag var precis ute i trädgården och stängde om hönsen och tände ett ljus till Solveig. Många år tillsammans, en dam med stark vilja som de sista åren knappt vek från min sida och helst hade sovit och ätit i mitt knä utan att någonsin lämna fåtöljen där vi så ofta satt tillsammans. Men nu är mitt knä tomt, ingen av våra 3 katter vill sitta där; kanske är mitt knä fortfarande Solveigs - katter vet så mycket mer än vi människor.

Solveig är också namnet på huvudpersonen i min nästa roman. Hon somnade in 1943, endast 14 år gammal. Hon väntar på att födas igen i bokform och tanken på att hon i romanen blir odödlig känns fint och lite skrämmande. Har jag rätt att ge henne ett liv igen, att tillskriva henne känslor som jag bara kan gissa mig till?

Två starka livsöden. Katten blev äldre än flickan. Liv och död samsas bredvid varandra. Jag försöker koncentrera mig på nästnästa roman, där Klara just står inför ett livsavgörande ögonblick, men det är svårt. Februarikvällen trycker sig mot fönstret och just ikväll tycker jag att mörkret suger all energi ur mig, suger orden ur mig. Orden som ändå finns där och som till slut kommer ut trots själens mörker.

torsdag 7 januari 2021

Och vart tog hösten vägen???

Vad finns att skriva om året som gått? Jag tror jag lämnar det därhän och blickar framåt istället.

Efter en månad, eller kanske lite mer, av mer eller mindre ofrivillig skrivsemester så hoppas jag nu komma igång igen. Det har varit skönt att inte skriva, att inte behöva kritisera mina egna ord eller tvivla på min förmåga. Men det har också varit tomt utan skrivandet, något saknas när jag inte skriver. Jag har tänkt på Klara, drömt om Klara, läst om andra Klara, mött Klara på gatan. Hon finns överallt och viskar till mig att hon vill berätta sin historia.

Och Klara är inte någon man säger emot.

Hon står inför död, flykt och försoning. Just nu är hon rädd; det finns sidor av en själv som man helst inte vill se och Klara har just upptäckt en sådan. Än så länge står hon inför större prövningar än hon kanske trott. Samtidigt växer minnet av en omkullvält cykel och ringen av människorna omkring den. En cirkel av människor, en mur runt cykeln med ett ännu snurrande framhjul där den ligger på kullerstenen. Men om Klara lyfter blicken från boken och ser ut över trädkronorna bleknar minnesbilderna bort. När hon lagar béchamelsås till middagens torsk tänker hon nästan inte alls på cykeln. När radion sprakar i skymningen kan hon le åt ett barndomsminne.

Men bara ibland kan hon tänka på Isac utan att gråta.

tisdag 22 september 2020

Två septemberdagar

En helt vanlig måndag och tisdag, och samtidigt två dagar att minnas lite extra.

Måndagar är min skrivdag, och igår skickade jag mitt manus till redaktören för genomläsning nummer 2. Inte helt utan fjärilar i magen. Ett mail till Sveriges författarförbund, ett inlägg på instagram och ett brev till mormor på en något trilskande skrivmaskin innan jag tog kväll och nattade mina höns.

Idag skickade jag in en stipendieansökan, sålde en bok, åt fantastisk lunch på Rikstolvans krog i Järrestad (Tiramisun gav mig paltkoma men det var den värd!), deltog i zoommöte på Författarcentrum Syd och insåg att jag nog inte ska öppna en webshop i alla fall, och som finfin avslutning på dagen hittade jag Författaren i brevlådan, en tidskrift för författare och översättare.

Två septemberdagar att minnas.

Nu äter en av kattterna, Isak, tonfisk på benporslin uppe hos mig i skrivrummet. Vi funderar över Clara och hennes liv och drömmar. Det är spännande att befinna sig mellan två starka människor; Solveig och Clara som inte känner varandra, men som faktiskt skulle gjort det om inte olyckan varit framme. Nu får de leva i varsin roman istället. Om de inte träffas förstås... I en roman kan ju vad som helst hända!

fredag 18 september 2020

Och så har sommaren flytt

Min tid här på bloggen har tyvärr varit alldeles frånvarande. Men jag har inte varit sysslolös vill jag bara berätta. Jag sitter just och för in de sista ändringarna i manuset innan det ska in till min redaktör. Jag började arbetet i juli och är alltså färdig nu, med första omgången vill säga.

Jag försöker att läsa mitt eget manus med nya ögon, men ack så svårt det är. Kloka synpunkter från redaktören har ändå gjort att jag ser annorlunda på texten nu än innan. Jag tror jag har berättat för er att jag skriver om en person som funnits i verkligheten, och det kan skapa problem för mig som författare. Jag vill så gärna berätta om allt jag vet; alla detaljer, alla namn, platser och händelser som Solveig går igenom. Men det är inte alltid en berättelse blir bäst på det viset. Jag har visserligen redan fått fantisera en hel del kring sanningen för att texten skall bli en roman och inte några papper till framtida släktforskare, men jag har insett att jag behöver skala av många detaljer och händelser som inte tillför historien något.

Så det är just det jag har ägnat sommaren och inledningen av hösten till. Jag har strukit släktingar som inte tillför historien något mer än sitt namn. Jag har tonat ner vissa mystiska föraningar. Jag har torkat upp dimma, svept bort mörka moln och låtit pelargonerna vara tysta. Allt behöver inte sägas i en roman, även om den är inspirerad av en verklig person av kött och blod. Jag har helt enkelt förstått att jag skriver just en ROMAN, och i en roman lyder jag som författare under andra regler än om jag skriver en biografi.

Vi får se om jag lyckats för snart är jag färdig med första genomskrivningen och jag får invänta nya synpunkter från redaktören.