Dags för Bokmässan

På onsdag bär det av till Bokmässan igen, den här gången tillsammans med mina fantastiska kollegor på biblioteket i Skurup. Torsdag och fredag som kommer att bjuda på massor av intryck, inspiration och möten med författare och litteratur.


Förra året var jag också uppe på mässan och gjorde då ett väldigt hastigt besök. Huvudanledningen var att prata med Författarcentrum och höra mig för angående deras lektörstjänst. Några veckor senare skickade jag in mitt manus till dem och det kom tillbaka i november med lektörens kommentarer och jag kunde påbörja en omarbetning av mitt manus. I maj, den 10:e för att vara exakt, skickade jag in den nya versionen till förlagen och har sedan under sommaren och fram till slutet av augusti fortsatt med detta.


Och ja, jag har fått svar från några men många återstår ännu och jag tillbringar mina dagar i Blivande Författares Limbo.


Nu i helgen har jag fått rätt mycket skrivet på nya manuset och snart kan jag nog säga att jag kommit halvvägs. Kapitlen glider in i och mellan varandra på ett sätt som jag tycker om. Som ett slags noveller men som ändå kräver sina kapitelvänner för att fungera. För mig är detta ett nytt sätt att arbeta med berättelsens struktur och det är oerhört spännande och roligt.


Senast läsa bok är Helena Loofts På dina murar, en verkligt intensiv kortroman på 80 sidor. Har påbörjat Philipp Meyers En amerikansk förlust (översättning Niclas Nilsson) på dryga 400 och det är verkligen olika sätt att berätta sin historia. Lärorikt för alla oss som skriver, så läs och läs ännu mer om du vill bli bättre på att skriva!


Nu ska jag se om det går att ta med mig kaffekoppen ut i söndagssolen. Det blåser ordentligt men kanske kan vinden väcka nya tankar kring Solveig.

Vem är Solveig?

Efter en morgon med kaffet drucket i tidig septembersol vid björnbärssnåret längst bort i trädgården blev det en löprunda i skogen. Tankarna far omkring på ett så bra sätt när kroppen är i rörelse och i dag tänkte jag på att jag för första gången har en kvinna som huvudperson. Följaktligen handlar det alltså inte om mig, tänkte jag vidare och sporrades av tanken att skriva något för mig nytt och okänt, något som ligger långt bort från mina egna erfarenheter.

Hemkommen satte jag mig i den nu varma förmiddagssolen och läste klart Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård som vi ska tala om i kvällens bokcirkel. Samtidigt läste Mikael mitt nya manus för första gången och under tiden som grannen tog upp sina betor på fältet mittemot och fåglarna tjattrade bland björnbären undrade jag över hur min första läsares ögon skulle betrakta berättelsen om Solveig. Och jag tänkte igen, så spännande att skriva om någon som inte är jag. För det har jag på olika vis alltid gjort så här långt i någon mån.

– Solveig är du va?
Mikaels fråga mer ett påstående än en fråga och jag begriper ögonblickligen att han har rätt. För hur långt bort från mig själv jag än tycker att Solveig är så är hon kommen ur mig.

Nu har jag många och kloka synpunkter att arbeta vidare utifrån. I det stora hela verkar strukturen jag valt att fungera och berättarrösten närvarande. Så långt är allt bra. Men många frågor som jag inte vet svaren på ännu, och innan jag gör det så kan manuset aldrig bli färdigt. Återstår att fortsätta fantisera om Solveig, eller kanske behöver jag bara blicka inåt för att finna gåtans svar?

1/5, 25 sidor, 41.066 tecken inklusive blanksteg

Så långt har jag kommit med mitt nya manus och jag insåg just att jag kommit längre än jag faktiskt trodde.

Efter en natt med storm utanför och regnbyar som piskat mot huset har jag tillbringat dagen hemma. Lite hastigt kunde jag ta ledigt från biblioteksjobbet idag och för första gången på länge haft en vanlig vardag helt för mig själv. Belöningen blev två A4 och fler ord väntar innan natten lägrar sig över Österlen.

Funderar över tiden i manuset. Linjär eller ickelinjär? Kommer kapitlen som jag hittills skrivit fungera som jag tänkt mig, som noveller insatta i en större helhet? Eller behöver berättelsen en tydligare struktur ordnad från A till Ö?

Tyvärr har min sekreterare somnat på sin post och kan inte vara behjälplig i frågan. När hon vaknar kommer hon helt hastigt tvätta sig innan hon hoppar ned från stolen och filten hon ligger på och gå ned till köket och högljutt kräva mat innan hon kanske går ut en mycket kort stund i den blåsiga trädgården.

Sekreteraren heter Solveig, är 16 år och hårar mer än önskvärt. Just nu sover hon ihoprullad till en liten gulröd kanelbulle av päls. Stolen hon sover i är snart 100 år gammal och inköpt av min morfars föräldrar, enligt historien deras första gemensamma möbelinköp efter giftermålet och nu i stort behov av en ny ryggbricka av flätad rotting. Tillverkad av Maison des Bambous på 170 Bd Haussmann i Paris har den alltid väckt min nyfikenhet och reslust.

Och vet ni, manusets Solveig drömmer också om att resa och se världen. Att uppleva livet på andra sidan kullarna kring gården där hon bor. Hon vet det inte än, men tyvärr kommer hon aldrig att komma dit hon önskar och det gör ont att veta att det är jag som skriver hennes död.

Att vänta är inte samma sak som att stå still

Läser just nu Theodor Kallifatides senaste roman Ännu ett liv, en självbiografisk roman om hans liv som en skrivande människa och känslan av att som 76-åring inte veta om det finns fler ord kvar. När jag sitter och läser om hur han efter ett helt liv står inför beslutet att kanske sluta skriva så känns det så märkligt långt bort från mig själv men samtidigt uppmuntrande; jag har ju i alla fall minst 31 år kvar på mig att debutera innan jag är lika gammal som Kallifatides. En hisnande avgrund mellan oss två, en väletablerad författare som debuterade på 60-talet, och jag som ännu inte debuterat och dessutom hunnit fylla 46 år. Samtidigt så många likheter i känslan av att behöva leva i, med och av ord och oron när orden inte finns där.


Mitt nya manus växer långsamt just nu. Alltför långsamt tycker jag. Och ändå blev det ett kapitel i lördags och början på ett nytt. Några korta anteckningar i söndags och tankar på det igår leder ändå texten framåt.


På söndag är det träff med bokcirkeln jag är med i. Vi läser Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, en roman som oroar och skriver fram en mörk familjehistoria. Och sådan läsning ger mig så mycket kraft och inspiration att själv fortsätta i sökandet efter orden som skall ta mitt manus framåt och vidare.


Nästa vecka är det dags att träffa de andra medlemmarna i skrivargruppen 8 fat som träffas på Brösarps gästis några gånger om året. Orden Arv och Skumma skall denna gång inspirera till texter som vi sedan läser upp mellan faten som dukas fram i höstkvällen. Jag har börjat fundera på en novell kring detta och den lägger jag ut här efter torsdag nästa vecka.


Och sedan kommer Bokmässan. Två dagar tillbringar jag där i år, ännu inte som publicerad författare, men hoppas på många inspirerande möten, bl.a. Café Skriva som tidskriften Skriva anordnar under mässans alla dagar.


Och medan allt detta händer går jag runt och väntar på svar från bokförlagen och hoppas att det en dag skall ringa i telefonen...

Ordlöst skrivande

Eller kanske inte ordlöst, men ännu bara formuleringar i mitt huvud. De sista veckorna har jag haft svårt att få ur mig någonting. Precis när jag bestämt mig för att jag visst hade släppt taget om mitt förra manus och skulle lägga allt fokus på det nya så tappade jag styrfart igen. Och utan styrfart så går det väldigt vingligt. Men trots den låga hastigheten så rör sig ändå berättelsen framåt.

Ofta får jag en idé när jag inte alls är beredd på den. Kanske är det så för alla oss människor förresten. När vi kopplar av släpper kraven på produktivitet. Så när jag sitter där med morgonkaffet och vår äldsta katt i knät (hon heter förresten Solveig!) och tittar ut över åkerfälten om vädret tillåter och annars över bokhyllorna inomhus så säger plötsligt Solveig någonting (inte katten alltså) och jag vet inte vad jag ska svara, morgontrött och oförberedd som jag är. Ibland ligger papper och penna inom räckhåll, om inte gäller det att skapa en minnesbild så stark att jag senare kan plocka fram den igen och omforma den av ord. Och just sådana scener, födda ur ett ögonblicks avskalad ouppmärksamhet, brukar bli väldigt laddade senare i texten.

Just en sådan minnesbild fick jag härom morgonen med Solveig i knät och en halvt urdrucken kopp kaffe på bordet bredvid. En bild av hur Solveigs pappa lägger undan sin döda dotters konfirmationspresent han köpt till henne några månader tidigare. En ring av tunt guld med en liten vitemaljerad tusensköna. Han finner ringen några veckor efter begravningen på ett ställe som väcker oro och skuld. Han hade letat efter ringen, hela familjen hade letat utan att finna den, och nu har de begravt Solveig utan ringen. Vad gör man med en sådan upptäckt? Kommer han att berätta för sin fru och för sina barn att han hittat ringen - och framförallt var han hittade den - eller behåller han ringen och gömmer den där hans andra hemligheter redan vilar?

Just nu står han vid sitt skrivbord och snurrar långsamt ringen mellan sina fingrar. Tvekar mellan lönnfacket i den svarta klaffbyrån eller hustruns varma och kupade hand.

En liten tusensköna som aldrig kommer att blomma på Solveigs finger mer.