En halv A4 till

Med regn och blåst utanför skrivrummet har jag skrivit ytterligare en halv A4 nu i skymningen.

Någon kom cyklande mot Klara i allén och nu samtalar de med varandra. En dialog mellan två nittonåringar 1934, inte helt nära mina egna referensramar. Försöker tänka mig in i hur de kan tänkas prata med varandra. Fortfarande lite blyga, det är bara deras andra möte, och dessutom från skilda bakgrunder. Skrapande skosulor mot gruset. Blickar och tystnad. En skriande fiskmås som får dem att se upp i den grå himlen där molnen driver förbi i den starka vinden. En av dem på väg in till staden, den andra på väg till sitt arbete. Klara vet det inte ännu men mötet kommer att förändra hennes liv.

Jag har många timmar kvar innan jag kan lämna kastanjeallén och Klara, men nu är jag ytterligare en halv A4 närmre kapitlets sista punkt.

En halv A4 är mer än ingenting

Nya manuset växer långsamt, mycket långsamt, och just nu verkar sista kapitlet långt bort. Men en halv A4 är en halv A4 närmre slutet och någonting att glädjas över, i alla fall för mig som aldrig skriver långa stycken.

Just nu befinner jag mig i en kastanjeallé i Lübeck 1934. Det är februari och lika grått och blåsigt som här på Österlen i februari 2020. Klara kommer snart att träffa någon, någon hon mött en gång tidigare för några veckor sedan. Att han dyker upp här, under kastanjerna vars frusna grenar gnisslar i blåsten, hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Hon har faktiskt viktigare saker att tänka på.

33 kapitel av 35 är klara. Och jag har alltså kommit en halv A4 in i nästa kapitel. Kanske inte mycket att hurra över, men så pass mycket att jag långt in i min oroliga författarsjäl vet att jag kommer att skriva klart även denna roman.

Blott en dag

Måndag eftermiddag och tillbaka i skrivrummet efter en helg i Småland och litteraturfestivalen i Jönköping. En dag mitt i livet.

Jag borde ha skrivit på nya manuset idag men har istället ägnat mig åt pelargonsticklingar, mässingsputsande och navelskådande. Och sådant behövs ju också ibland för att tankarna skall kunna utvecklas och breda ut sig.

Jag tänker mycket på tid. Tid som har varit och tid som skall komma. Sekunder som alldeles nyss var nu är redan dåtid och ett förflutet som jag snart tänker tillbaka på. Innan det här blogginlägget är skrivet har det jag tänker på just i detta ögonblick förvandlats till ett minne. Minnesbilder staplas på varandra, vävs samman till en svårtydd historia som ibland lämnar ifrån sig något som jag kan skriva om.

Kanske skriver jag om just den här dagen en dag i framtiden. Kanske minns jag hur jag fyllde krukorna med jord, klippte sticklingar av Mårbackapelargonen, vattnade och ställde krukorna i fönstret. En handling som förresten Solveig också utför i min nästa roman. Med sin mors blomstersax av mässing klipper hon sticklingar från vinterns trötta och rangliga pelargoner och sätter sticklingarna i vattenfyllda glas. Februari 1943 möter februari 2020.

Solveigs pelargoner är döda sedan länge, mina har just börjat treva sig nedåt i krukorna med ännu osynliga rötter. Om några veckor kommer kanske de första nya bladen. Om några veckor hoppas jag att nya manuset också vuxit och rotat sig.

Herrgårdsliv

På väg mot Smålands litteraturfestival i Jönköping i morgon blir det övernattning på Toftaholms herrgård utanför Vittaryd. Nu sitter jag vid gråmålat slagbord framför ett fönster med den andra av herrgårdens gula flyglar som utsikt. Och jag börjar tänka på Solveig.

Solveig som min nästa roman kretsar kring och som levde sitt korta liv på en herrgård inte helt olik den här. I rummet där jag sitter består taket av breda och av ålder mörknade plankor. Såg taket ut så på Hesslingby där Solveig bodde? Satt hon en eftermiddag i februari och tittade ut i den tilltagande skymningen innan middagens serverades? Var hennes eftermiddag lika grå som min?

Den grå och leriga grusplanen utanför mitt fönster vilar tyst mellan mossiga gräsmattor och kala och knotiga askträd. Gamla fruktträd och ett rött hus försvinner in i dimman mellan huvudbyggnaden och den ena av flyglarna. Två personer kommer gående över grusplanen, ser sig om och viker av bortåt brevlådorna. En parkerad bil bredvid en övergiven hästdroska under asken som kanske planterats som gårdens vårdträd. Steg från ovanvåningen och susande element.

Spår av liv. Spår av tid.

Tid att leva.

Orden är tillbaka!

Efter en månad utan inspiration och utan ord vände tillvaron i morse. Så svårt och så enkelt kan det ibland vara.

Något i ljuset i morse väckte lusten att skriva. Över en kopp kaffe vid köksbordet med Österlens gryning utanför fönstret hittade orden fram till mig igen. Snabbt upp till skrivrummet där jag städade undan pappershögar från årsbokslutet, ljusstumpar, kartonger och tomma påsar som jag inte förstår hur de hamnat här uppe. Och nu har jag skrivit en krönika som ska in i en tidskrift om en månad (4 dagar innan deadline!), läst några dikter av Nils Ferlin och Magnus Jacobsson, funderat över manuset och dessutom mailat min förläggare inför lördagens samtal på Smålands litteraturfestival i Jönköping dit jag åker med min roman November har trettioen dagar.

Måtte jag nu minnas denna dag och denna stund av lycka när orden tycks tryta för mig nästa gång!