Ett år är snart slut och jag tänker redan nu på allt som aldrig blev skrivet 2021. Inläggen här på bloggen har inte varit många och särskilt hösten har varit tom när det kommer till skrivandet. Men varför blicka bakåt.
En lång väntan på utgivningen av andra romanen fick mig att stanna upp. Det var som om inga nya ord fanns så länge romanen inte var utgiven. När så romanen kom från tryckeriet och började leva sitt eget liv ute hos läsare i världen så trodde jag att skrivandet skulle vakna till liv igen. Men så blev det inte. Skrivmaskinen har stått och samlat damm, knappt ett brev har blivit skrivet sedan oktober. Nya romanen vill sig inte riktigt - fast där ljuger jag nog för mig själv ändå, den växer faktiskt om än oändligt långsamt.
Men så hände något. En sömnlös natt väckte orden. Jag klev upp igår innan vargtimmen, bryggde kaffe och tände i köksspisen innan jag satte mig vid köksbordet med min anteckningsbok och skrev en dikt. Den är inte färdig men den är en början. Och det är bra så. Jag skriver, alltså finns jag.
