Att skriva är en lång process, åtminstone för mig. En idé föds och flera år senare finns en roman. Det jag skrivit på det senaste året började som ett litet frö för snart tio år sedan. Då började jag skriva men fastnade efter ett tag, jag tyckte inte att jag mäktade med historien. Den blev liggande, Klara fick ställa sig i skuggorna av Daniel i min debutroman och sedan Solveig i min andra roman. Men sedan hände något.
Jag hade stora problem med Klara och hennes berättelse, den var svår och jag förstod mig inte riktigt på henne och hennes uppväxt. Jag körde fast och lade manuset åt sidan och började istället skriva på det som skulle komma att bli min debutroman. Tankarna på Klara fanns kvar och någonstans i arbetet med min andra roman så kom jag på hur problemet med Klara skulle lösas. Och nu gick det bättre att skriva.
Jag bytte bakgrund, berättarperspektiv och skrev mitt livs första synopsis. Det gick bättre att skriva nu, men resan har många gånger varit svår, trög, stillastående och ångestfylld. Men jag vet att det blir bättre, att det bara är att fortsätta skriva trots tvivlet och de negativa tankarna. Och i måndags kunde jag äntligen sätta punkt i manuset. Klara har berättat det hon vill berätta.
Det är en speciell känsla att avsluta ett manus. Lättnad men också saknad. Nästa roman börjar att formas i tankarna, samtidigt som jag vill stanna kvar i tryggheten hos det pågående manuset. Och än är det inte dags att ta avsked från varandra, Klara och jag har många timmar kvar av omarbetningar innan vår historia är redo att möta världen.
