Just precis idag för ett år sedan packade jag upp min debutroman ur bruna kartonger, levererade direkt från tryckeriet. Det var nervösa timmar innan leveransen kom, releasefesten väntade på andra sidan eftermiddagen och jag såg lastbilar köra i diket, tryckeriet brinna upp, boken skingras för vinden och vågade inte lita på att boken faktiskt skulle hinna anlända. Men det gjorde den.
Och vilken kväll det blev!
Signeringskön växte sig längre än jag kunnat föreställa mig, korkarna till bubblet for upp i taket efter skumpig bilfärd från Tyskland tillsammans med bästa bokförläggaren Jörn Lindskog, Sylvia sjöng min text, maken tog hand om allt och alla, alla var glada och jag var så omtumlad att tiden tänjdes ut till ett livslångt minne.
Så tacksam.
Nu fortsätter författarlivet. Jag saknar tiden med Daniel, tiden vi hade tillsammans alldeles ensamma innan ni läsare lärde känna honom. Men jag blir glad när jag tänker på att Daniel fått lära känna alla er som läst min bok. Att bara ha mig som vän hade blivit ganska enformigt.
Nu fortsätter jorden att snurra. Långsamt, alltför långsamt, växer en ny roman fram. En redan färdigskriven roman väntar på att få träffa er. Om ett år är det förhoppningsvis dags för nästa releasefest.
Daniel lever kvar hos mig, vill inte släppa taget. Var befann han sig när han slutade springa - var geografiskt (kanske mindre viktigt men inte oviktigt!), var befann han sig i sig själv? Slutade han springa för att han kom fram, eller för att han inte längre hade något att springa till? Hur länge sprang han tills han slutade springa? (Springa är också synonym till spricka, vilket ger ännu en dimension åt tomrummet.)
SvaraRaderaJag läste första gången för innehållet, som sög in mig. Andra gången för språket, så ljuvligt, och för att bättre förstå varje dag med hela månadens kunskap i mig. Tack för upplevelsen, Magnus!