Idag för exakt 1 år sedan somnade vår katt Solveig in, 19 år gammal. Jag var precis ute i trädgården och stängde om hönsen och tände ett ljus till Solveig. Många år tillsammans, en dam med stark vilja som de sista åren knappt vek från min sida och helst hade sovit och ätit i mitt knä utan att någonsin lämna fåtöljen där vi så ofta satt tillsammans. Men nu är mitt knä tomt, ingen av våra 3 katter vill sitta där; kanske är mitt knä fortfarande Solveigs - katter vet så mycket mer än vi människor.
Solveig är också namnet på huvudpersonen i min nästa roman. Hon somnade in 1943, endast 14 år gammal. Hon väntar på att födas igen i bokform och tanken på att hon i romanen blir odödlig känns fint och lite skrämmande. Har jag rätt att ge henne ett liv igen, att tillskriva henne känslor som jag bara kan gissa mig till?
Två starka livsöden. Katten blev äldre än flickan. Liv och död samsas bredvid varandra. Jag försöker koncentrera mig på nästnästa roman, där Klara just står inför ett livsavgörande ögonblick, men det är svårt. Februarikvällen trycker sig mot fönstret och just ikväll tycker jag att mörkret suger all energi ur mig, suger orden ur mig. Orden som ändå finns där och som till slut kommer ut trots själens mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar