För två veckor sedan yrde snöstormen kring knutarna och världen tycktes krympa omkring oss; allt var ett enda vitt töcken och horisonten låg tio meter bort. Idag har solen skinit hela dagen och fälten ligger nästan helt gröna och världen tycks så stor så stor. Två promenader har jag hunnit med idag och gått mer än en mil, det är så lätt att tänka när kroppen är i rörelse, det är som om alla tankar och funderingar får fart av att kroppen är ute och rör på sig. Och lärkan drillade högt i skyn, jag trodde först jag inbillade mig men den var där; osynlig högt, högt upp men sången hittade fram till mig.
Romanen om Solveig närmar sig långsamt ett färdigställande, men det dröjer ett tag till innan ni kan läsa hennes berättelse. Men omslaget är på gång, jag har en idé om en målning som skulle passa bra till omslaget och en god vän har lovat att fota av målningen, så får vi se sedan om det kan bli något. Jag har också börjat fundera på baksidestexten, men det är svårt att sammanfatta min egen roman med några meningar.
Solen skiner ännu utanför skrivrummets fönster. Jag har skrivit ett brev till någon som fått vänta alltför länge. Dagen är långt ifrån över och jag hoppas hinna med att så lite fler fröer och läsa lite innan det är daggs för middagen. Men allra först en kopp te ute i eftermiddagssolen hos hönsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar