lördag 20 november 2021

Mer Värmland

 Idag låter jag bilderna tala och lämnar mina ord därhän. Två dagar på Värmlands bokfestival är till ända och nu pustar jag ut innan hemfärden i morgon. Karlstad vill jag besöka igen! Mikael Cadier har tagit de fina bilderna:






fredag 19 november 2021

Värmlands bokfestival

 

Idag besökte jag Värmlands bokfestival i Karlstad och pratade om min nya roman. Mycket folk och fötterna är trötta, ja huvudet också. Nu pustar jag ut innan det är dags för dag nummer två i morgon. Jag har ett scenframträdande till där jag och Solveig ska försöka berätta om hur romanen kom till, hur vi skrev den och hur det känns nu när romanen är färdig.

Samtidigt skriver jag på nya romanen, och efter en ganska lång tid har jag äntligen hittat fram till rätt berättarröst. Nästan, får jag väl säga, för det saknas något fortfarande, men det ska nog jag och Klara reda ut tillsammans!

fredag 5 november 2021

Solveig i Jordanien

 

Foto: Mona Lindfors
Ett kort inlägg, men är det inte fint, fotot av min vän Micael som läser min roman i klippstaden Petra i Jordanien? Och tänk att just min roman fick följa med i packningen. Jag kan inte låta bli att fundera lite över vad Solveig skulle ha tyckt om Jordanien. En stor resa att göra idag, en ännu större resa att ta sig för 1943, och som fjortonåring hade det förmodligen varit omöjligt. Men nu har hon varit där, i den uråldriga staden utkarvad ur klipporna i Petra. Tack för att Solveig fick följa med i din resväska Micael!

torsdag 4 november 2021

Novemberregn

Österlen är inte bara gula rapsfält, vita sandstränder och surdegsbagerier. Det är det väl inte någon annanstans heller, men sedan flytten hit för 20 år sedan så slås jag varje år av skillnaden mellan sommarhalvår och vinterhalvår. Nu infinner sig lugnet, trafiken glesnar, åkerfälten plöjs och vägverkets reflexpinnar sätts upp. Men redan nu gror och grönskar nästa års raps, jag går redan och räknar hur många gula fält vi får omkring oss till våren.

Våren. Då hoppas jag vara klar med första utkastet till nya romanen. Solveig har mött världen och har redan rest längre bort än vad jag förmodligen någonsin kommer att göra. Kanada. Klippstaden Petra i Jordanien. I verkligheten reste hon aldrig utanför Sveriges gränser, men i litteraturen kan man som bekant resa hur långt bort man vill.

Nåväl, till våren hoppas jag alltså vara klar med ett första utkast till romanen om Klara. Eller om hon heter Clara, vi är inte helt överens på den punkten ännu. Arbetet går inte särskilt fort och jag tvivlar, tvekar och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men vi ska nå fram, det har jag bestämt. En berättelse som jag började på för snart tio år sedan men lagt undan utan att kunna glömma den. Inte kunnat glömma Klara/Clara (nu får hon bestämma sig snart hur hon stavar sitt namn, eller hur?) och den historia hon vill berätta för mig.

En regnig novemberkväll som denna hör jag hennes röst viska till mig, viskningar mellan vindbyarna som trycker sig mot skrivrummets takkupa. Långt bort från hettan i Jordanien, dit Klara/Clara kanske också reser en dag i framtiden...


Fotot av "Allt skall du förlora" är taget av Micael von Wowern i Petra, Jordanien.

fredag 10 september 2021

Bara några dagar kvar

Alldeles nyss fick jag bilder på min nya roman, den är tryckt och redo att skickas ut till bokhandlare och bibliotek. Sommaren har passerat och hösten är med ens här. Nästa vecka åker jag upp till Göteborg för den första av två releasefester, den andra är hemma i Skåne. Och jag funderar över vad jag egentligen känner.

Igår blev jag intervjuad och fotograferad. Svarade på frågor om skrivandet. Letade efter formuleringar som enkelt kunde förklara varför jag skriver. Tror inte att jag lyckades. Vissa saker låter sig inte fångas.

Nu är kvällen stilla och horisonten långt bort. Katterna smyger i sitt kungarike bland mognande äpplen och nedfallna plommon. Svalorna flyger ännu högt och kvällsdiset drar sig sakta in över trädgården. Och allt jag kan tänka på är Solveig. Snart föds hon i min roman. Föds, lever, drömmer, dör.

Och jag längtar efter henne.

måndag 10 maj 2021

Ljuva maj

 Så kom äntligen den efterlängtade värmen. Termometern visar ofattbara 22 grader i skuggan, för bara någon dag sedan hade vi nattfrost och isiga vindbyar. Rapsfälten börjar skifta i gult, körsbärsträden i vår trädgård började blomma idag och plommonet är inte långt efter. Katterna dåsar i skuggan, hönsen sandbadar i solen och nytvättade sängkläder fladdrar på linan mellan fruktträden.

Utgivningen av min nya roman närmar sig, fast det dröjer ett tag till. Mitten av september är det sagt, vi hoppas att det blir så. Omslaget är klart och det är så fint:


Och som ni ser så är inte längre titeln hemlig: Allt skall du förlora. Förlaget jobbar på och snart kan vi nog berätta mer om boken.



tisdag 4 maj 2021

Med en skrivmaskin i knäet

 Saker börjar röra på sig, även om det inte märks här på bloggen. Jag vet inte varför, men den här våren har jag helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Men idag kom den över mig, skrivlusten. Kanske efter gårdagen som var så inspirerande.

Först hade jag en lång telefonintervju med en journalist, vi pratade i över två timmar. En artikel är på gång senare i maj i Skånska Dagbladet med anledning av min närstående femtioårsdag och min nya roman som kommer i september.

Sedan satte jag mig äntligen med den tråkiga bokföringen som jag skjutit upp alltför länge, och lyckades till och med få iväg min momsrapport för förra året, flera dagar före utsatt datum! 

Efter lunch och en stund ute hos hönsen gick jag upp till skrivrummet igen och såg att min bokförläggare hade mailat mig några frågor. Försökte formulera mig kring skrivprocessen, varför man ska läsa min roman, om jag har någon favoritkaraktär i boken m.m.

Eftersom förmiddagens intervju skedde via telefon kunde inte journalisten ta några foton själv, så maken fick fota och jag knyta på mig fluga och dra fram morfars kavaj och en röd skrivmaskin. Visst blev det en fin bild?


Nu var jag ganska trött i huvudet men dagen var inte slut än. Som nyinvald styrelseledamot i Borrby Bokby så deltog jag för första gången i medlemsmötet. När klockan blev halvåtta kunde jag äntligen äta middag och kände mig rätt nöjd med dagen.

Idag gjorde jag däremot inte många knyck!