Vad jag har i min portfölj

Jag har förstås många saker i min portfölj. Där finns alltid en anteckningsbok och en penna - det finns inget värre än att inte kunna skriva ner några snabba tankar eller en rad till en dikt. För några dagar sedan i bilen på väg hem till Skåne från ett besök i barndomsstaden Sala dök några rader till en dikt upp i huvudet. Mitt på en motorväg kunde jag knappast stanna för att skriva ner raderna och jag memorerade orden tills jag var säker på att aldrig glömma dem.

När jag sedan satt med papper och penna framför mig var orden givetvis som bortblåsta. Några lyckades jag med stor möda leta fram ur minnet men de bästa formuleringarna ville inte komma upp till ytan hur jag än vred och vände på hjärncellerna.

I min portfölj ligger också numera lektörsutlåtandet från Författarcentrum Öst. Nästintill barnsligt förtjust plockar jag fram utlåtandet lite då och då och läser. Det har gett mig en ny och fördjupad syn på min egen text, en klarare bild av vad manuset faktiskt handlar om. För visst har jag haft mål och mening med mina ord men att se utanför min egen skapade värld är inte lätt.

Ett tips jag tänker ta till mig är att tänka "kärleksroman" fast jag inte alls ser manuset som en sådan. Men relationen mellan huvudpersonen Daniel och den synnerligen irriterande grannen N behöver fördjupas och förtydligas och att då för mig själv tänka just "kärleksroman" när jag arbetar om dessa avsnitt tror jag kommer att hjälpa mig att hitta rätt, att hitta fram till kärleken, att låta Daniel hitta sina känslor.

Jag läser utlåtandet gång på gång och långsamt börjar nya bilder ta form i mitt huvud, bilder som snart kommer att få alldeles egna ord för att beskriva hur de ser ut. Jag ser hela min berättelse - allt jag skriver - i scener som rullar likt filmer bakom pannan. Och filmen om Daniel behöver redigeras, klippas och spelas in på nytt.

I min portfölj ligger också många andra saker. Men vad det är behåller jag för mig själv!

Som på en blogg

Att skriva var fram till denna bloggs födelse den 1 augusti något privat för mig. Allt detta ändrades och nu när jag skriver vet jag att mina ord landar någonstans - i ett lyssnande, medvetet, öppet sinne någonstans på jorden.

Fram till senaste inlägget brukade mellan 300 till 400 titta på ett nytt inlägg. Det sista har i skrivande stund 936 sidvisningar.

Niohundratrettiosex!

Och jag begriper att det är småpotatis för somliga som brukar få tusentals likes och följare i horder. För mig är det stort, varje sidvisning av bloggen talar om för mig att någon just då vill läsa några av mina ord.

Just mina ord och inte någon annans i just det ögonblicket.

Och jag tänker att det är på samma sätt man kan sätta sig ned med en favoritbok. Så gör jag, plockar fram en av några favoriter och läser några dikter här och där eller några rader eller ett kapitel innan jag lägger undan boken igen för att åter ta fram den en vecka senare. Som på en blogg.

Och ni som läser finns utspridda över hela jordklotet. Nåja, nästan. Frankrike, Norge, USA, Rumänien, Sri Lanka, Litauen, Spanien, Storbritannien, Portugal, Grekland, Finland, Ryssland och fler jag inte minns just nu. Och Sverige så klart.

Så välkomna tillbaka hur ofta ni vill. Jag tröttnar inte på er och har många ord kvar. Och nu är det ju dags att börja med manuset igen efter lektörens fantastiska förslag och kommentarer på förbättringar.

November kommer att bli en underbar månad. Följ med så ska jag visa dig!

Lektörsutlåtandet har kommit!

Med hela kroppen darrande klickade jag på mailet från Författarcentrum och öppnade en pdf med lektörsutlåtandet av mitt manus jag skickade in den 29 september.

Och vilket utlåtande!

Ni som också sitter där med texter ni inte vet hur ni ska förbättra, använd en professionell lektörstjänst är allt jag kan säga. Med en klarhet och skärpa jag önskar att jag själv ägde inför min egen text fick jag idag svart på vitt vad som är bra, vad som kan förbättras och var manuset uppvisar svagheter och styrkor.

Bara att få en sammanfattning av mitt manus av någon som läst betyder oerhört mycket. Mina hjärnceller spritter och ångar, ivriga att genast sätta igång med det mycket lustfyllda arbetet att omarbeta mitt manus. Men de får ge sig till tåls ännu en tid, nu ska de och jag gå och fundera och låta lektörens ord silas genom vårt medvetande innan vi sätter igång rent fysiskt i dokumentet.

Nu ska jag läsa utlåtandet igen och njuta av den här stunden. Förmodligen den bästa stunden i mitt skrivarliv hittills. Och jag undrar hur mycket mer än idag det kan pirra och darra i kroppen den dagen ett förlag vill ge ut min bok.

Förhoppningsvis får jag veta det om inte alltför länge…