En tebutik i London

Ibland tar livet en hastig sväng, hittar nya vägar och nya hörn att kika bakom. Mitt liv tog en sådan ny väg när jag för två veckor sedan fick ett nytt jobb och började detsamma förra veckan. Hjärnan har inte hunnit med riktigt och jag befinner mig mentalt på två olika arbetsplatser samtidigt.


Och utöver två bibliotek (för bibliotekarie är mitt yrke) i mitt huvud ryms här också alla andra platser och minnen från de 45 år jag levt. Häromkvällen drack jag en kopp te och doften tog mig med tillbaka till ett minne från en resa till London för flera år sedan. (Och nej, jag ska inte dra liknelser till en viss Madeleinekaka...) Doften fanns i min näsa och jag hade minnet nästan inom räckhåll, men lyckades inte nå ända fram. Jag såg en gata, förmodligen Oxford Street, och en tebutik jag nästan minns namnet på, men det var någonting mer som hela tiden drog sig undan.


Med tekoppen i handen lät jag doften hålla kvar minnesbilden som var alltför suddig för att låta sig betraktas såsom jag ville se den. Jag ville se alla detaljer - butikens interiör, minnas vilket ljus det var just den dagen när jag klev ut på gatan igen, åt vilket håll jag fortsatte promenaden.


Minnen är nyckfulla och vad vi minns är inte alltid överrensstämmande med sanning eller verklighet. Att då sätta mig ned vid mitt skrivbord och med ord nåla fast minnesbilden är mitt sätt att skapa minnen som inte glider undan. Med orden kan jag minnas butikens höga hyllor fulla med teburkar i svartmålad plåt, tekannor och shortbreads. Hur eftermiddagens sena solstrålar letade sig ned till trottoaren där en dubbeldeckare körde förbi. Hur jag vek av åt höger, korsade ett övergångsställe och gick in i ett stort varuhus. Tog rulltrapporna upp till avdelningen med böcker och papper och köpte en anteckningsbok i blått klot.


Eller så gjorde jag någonting helt annat, men nu är minnesbilden fastnålad här och jag känner mig inte lika vilsen längre.