Då är jag färdig med första genomläsningen av manuset efter första omarbetningen. Fast läsningen innebar nästan lika mycket skrivande eftersom jag inte kan låta bli att ändra i texten när jag ändå håller på. Jag undrar hur det känns den dagen mitt manus faktiskt blir antaget och publicerat och jag tvingas läsa det jag skrivit i form av en tryckt bok där ingenting längre går att ändra om jag skulle vilja?
Nu ska jag låta manuset vila, om jag kan, i några veckor och sedan läsa igen för att se om alla ändringar fungerar. Om jag nu kan låta texten vila så länge, just nu vill jag befinna mig i världen jag skapat hela tiden.
Och samtidigt börjar historien som jag började fundera över i höstas att pocka på allt starkare nu när den vet att jag snart har tid för att påbörja nästa stora arbete. Historien om Solveig och hennes familj. Hennes uppväxt och alltför tidiga död. Jag har i några dagar börjat fundera alltmer över vilken struktur historien skall få och jag är ganska övertygad om att det ska bli en ickelinjär berättelse där kronologin bryts upp och vävs samman med svunna tider och framtiden. Där själva döden fortsätter leva och där livet talar från graven. Bokstavligt talat.
Jag har miljön färdig. Jag tror att det ska regna i första kapitlet, att Solveig ska höra regnet mot sin fönsterruta, precis som jag gör just nu. Jag tror det börjar klarna kring själva strukturen, hur berättelsens hjärta ska slå.
Och jag tror att jag mycket snart kommer att känna Solveigs lilla hand i min. Hon vill fortfarande ta mig med på sitt äventyr. Hon vill visa mig sina hemliga ställen och viska i mitt öra. Hon vill vara min vän.
Och jag kommer att finnas där för henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar